Sommaren 2002 upptäckte han Paul Auster på samma gång andra upptäckte alkohol eller tjejer, och med samma törst och iver som sina generationskamrater. Som för de flesta började det med New York-trilogin för honom, övergick till Leviathan och Slumpens musik, vidare till Timbuktu, Månpalatset och Mr Vertigo, utan att någonsin höra upp. Produktionen var till synes oändlig.

Här skulle historien utan ansträngning kunna fortsätta med en mer detaljerad skildring av pojkens läseprocess, de olika intrigernas skiftande natur, den internaliserade berättarrösten eller d-vitaminbristen som uppstod av alla timmar i pojkrummet, men istället låter fäster vi oss vid en annan omständighet som uppstod i honom genom verken.

Verkligheten, den som visade sig mellan läsningarna, kom nämligen att formas efter romanernas logik, där slump och öde gick hand i hand. Han började att promenera stan i en romb, ringa telefonnummer på måfå, anmäla sig till spridda kurser från anslagstavlan, och vad helst han kom på som gick i Paul Austers anda. Det var enda sättet, tänkte han, att föra det ännu förutsägbara livet lite närmare det han läst sig till. Att genom riktade slumpmässiga ansträngningar hitta ett sätt att bli ett mysterium, kanske råka på en lika vilsen flickvän, men ännu hellre: hitta en farbar stig, ett kall, eller åtminstone en plikt.

Något att hålla fast vid i en framtid av oordnade möjligheter och begränsningar.

Därför var han på sätt och vis redo, men ändå alls inte, för det som kom att hända honom på buss 410 mot Saltängen en seneftermiddag i augusti. En händelse som bara hade makt att skaka om just honom. På ett säte låg nämligen ett redan tummat exemplar av den nyutkomna Illusionernas bok. Han fann den när han bytte plats efter Henriksdal i syfte att slippa andas in sätesgrannens andedräkt. På den tomma sofflängan längst bak över motorn låg romanen, kvarglömd eller ditplacerad.

Lite för bra för att vara sant, tänkte han förstås, hade inte ens reflekterat över att det kunde komma nya verk av favoritförfattaren då det redan fanns så många, men analyserade inte händelseförloppet vidare, började istället att läsa, rad för rad, hela vägen hem till Ringparkstugan, vidare in i kvällen och natten och när morgonen hade han läst färdigt historien om stumfilmsartisten som gick igen, för att snart påbörja en omläsning.

Det var då han såg etiketten som iförts bakom omslaget, prydligt i kant i lägre hörnet. Ett efternamn: Löwenfeldt, en adress. Bergbacken 2, samt ett telefonnummer: 08 716 80 04. Alltså hans egna. Självklart hans egna. Vid frukosten frågade han föräldrarna om de tagit bussen nyligen, och när de nekade, vände han sig till trillingarna, som egentligen inte hade åldern inne för att åka buss själva, och så var det den här gången också. Det gick säkert att komma på fler logiska lösningar, men han behövde inte dem. Han slog på vinst och förlust sitt eget telefonnummer men då ekade bara upptagettonen och gränsen gick väl någonstans vid att skicka brev till sig själv.

Världen tycktes intakt på den fronten, men nog hade en stråk mysterium lyckats pressa sig in. Han fortsatte därför att ringa sig själv, från telefonkiosker, från skolexpeditionen, hemifrån kompisar, men varje gång svarade mamma, som ju alltid höll sig hemma efter operationen, fastän det var länge sen hon behövde vila foten. Och till slut sa hon åt honom på skarpen att han inte fick ringa så här för hon behövde sova.

Det gick några veckor och månader och han slutade både att försöka nå sig själv och läsa Paul Auster. Böckerna hade tagit slut och det fanns ju John Fowles och Fjodor Dostojevskij. Efter det fanns det fackböcker om kris och utveckling, kurslitteratur i ekonomiska kalkyler, det fanns årsredovisningar och avtalsförslag, styrelseprotokoll och Financial Times, och de där snabba meddelandena som skickades av ungarna, grabbarna och kollegorna som kom att få honom att sluta läsa allt som krävde mer koncentration än ett par minuter.

När det till sist ringde från numret var han 40 år gammal.

Han stirrade på skärmen och fann det hela högst besynnerligt, eftersom föräldrarna hade slutat betala för fast telefoni för säkert ett decennium sedan, så det kunde inte komma från dem. Samtidigt kunde han inte svara omedelbart. Allt var annorlunda. Det fanns omständigheter, så som att han befann sig på skidresa med vänfamiljerna och det pågick ett storkok revbenspjäll i storstugan. Men ändå.

Ursäkta, jag tror det här är viktigt, sa han, släppte sleven och rörde sig in mot ett av sovrummen medan telefonen fortsatte vibrera i handflatan. Mellan våningsängar klickade han på den gröna luren och frågade:

Hallå? Vem är det?

Rösten på andra sidan var målbrottsljus. Han introducerade sig inte ens, gick rakt på sak:

Hej, jag tror att jag just hittade din bok på bussen. Jag undrar om du vill ha den tillbaka? I så fall borde vi stämma träff. Har du varit vid skjutbanan i Nackareservatet? Jag tror att vi borde, jag menar behöver, ses där. Det är viktigt. Helt livsavgörande faktiskt. Hör du vad jag säger? Det är viktigt.

Nemimi på japanska är ett ord för det som hörs av den som sover. Hon hade hittat det i en lista över unika begrepp på olika språk, jämsides med det portugisiska toadeira (en harpunerad val som fortsätter att yla) och turkiskans mihrap (en vacker kvinna som inte längre är ung).

Hon brukade vända sig mot hans nemimi.

När han i sömnen svirat in sig i täcket och hon vaknade med fötterna i det fria kunde det hända att hon passade på att berätta. Han ville vaken bara umgås, bara kramas, bara ha någon att älta med. De vakna öronen fick någon annan tillgång till, dagvännerna, men hans sömnhörsel var hennes.

Med den kunde hon berätta om sin barndom, så tyst att rösten nästan bara hördes inom henne. Om hur hon som sexåring gick själv till grytet för att locka ut grävlingen. Med en flottig kycklingvinge mellan fingrarna var planen ett locka djuret hela vägen hem till stugan och stänga in det i källaren. Förmodligen hade grävlingen redan gått i ide, och skymningen förändrade skogen, hon hittade inte hem, det bildades skallgång av volontärer och hon hamnade i tidningen men sa aldrig sanningen.

Förrän nu.

En annan gång hade hon blivit erbjuden värktabletter av en polare på en fest, men pillren visade sig vara fentanyl. Ett skämt som slutade med att hon fick tillbringa en vecka på akuten. Då klagade hon på magkatarr och sprängande huvudvärk och kanske depression rentav, men läkarna fann inget osunt och till sist skrevs hon ut. Om detta berättade hon också för hans nemimi, när hon var verkligt säker på att öronen sov.

Månaderna gick och hon fann sig åtskilliga gånger vakna med bara fötter. Hon blev allt djärvare i sina bekännelser, skildrade hur hon skickade en orosanmälan till socialen mot en kollega, eller hur hon brukade stjäla hem Nespressokapslar från föreningslokalen (som en protest mot styrelsen). Inte ens när hon redogjorde för sin detaljerade mordplan mot sin fiende från gymnasiet visade han det minsta livstecken. Han bara sov sött och dumt nätterna igenom.

På morgonen mådde hon ändå stadigt bättre, liksom renad av sin nattliga biktande, och kunde lite enklare spela lycklig fru och brygga kaffe och rosta bröd, och lyssna på hans detaljerade skildringar av sina drömmar. Ena gången hade han hittat en guldfisk i det slutna ekosystemet, andra gången hade han kopierat telefonkatalogen åt en kund. Jisses, så jobbigt kära du, hade hon sagt till hans vakna öron och han hade inte heller då hört vad hon sa, för nu var han redan djupt försjunken i morgontidningen.

Under parasollet på Praia da Mata ringer ett nummer från hemifrån. Du är soldränkt och konturfattig, vill först inte svara, men så tänker du: det kan vara om priset. Så introducerar sig den här myndige rösten för dig, på ett sätt som antyder att du borde känna igen namnet, men samtidigt med ett avstånd som markerar att ni inte känner varandra. Han är således i en mellansfär, varken telefonförsäljare eller vän.

Alltså fortfarande: Det kan vara om priset.

Du hinner rasa iväg i fantasin, där en framtida version av dig beskriver den här stunden som vägskälet. Just när du var på vippen att ge upp öppnades grinden igen, hinner du tänka och så pratar han lite till, men med allt kärvänligare tonfall, om hur faktiskt mötts vid ett tillfälle, över några glas öl i Hagalund, och en svag ilning av igenkänning träder in i hoppets ställe. Nu minns du ju Ann-Katrins kompis Åke, som precis som du skulle till Lissabon de här vinterveckorna för en schackturnering och han har fått ditt nummer om ni skulle vilja stämma träff. Han är rankad i grupp F, så det blir knappast något rafflande kvalspel om du trodde det.

Han är obokad fram till i morgon. Lika bra att ses direkt, tänker du. Förr eller senare måste det ske. Du river ihop badhandduken och klär på dig, kollar ett extra varv efter nycklar, hotellkortet och mobilen och allt är med så det är bara att börja röra sig. Bussen till innerstaden är en kvinna, eller det är i varje fall den person som läser upp stationsnamnen. Próxima parada, säger hon med lika delar nyfikenhet som lugn. Oavsett hållplats eller avstånd mellan stoppen läser hon upp färdrutten med bibehållen tillförsikt. Efter nästan en timme kuskande tillbaka till urbanitet kliver du av. Du har fortfarande sand i skorna. Kvinnan pratar förstås vidare för de som är kvar, opersonligt personligt. Próxima parada hit och próxima parada dit. Nästan att du känner dig manipulerad.

Det står tre män utanför hotellet som kan vara han. Alla tunnhåriga, stormagade, vitskinnade. Två av dem röker, den tredje gör inte det så du chansar på honom. Åke skiner upp i ett leende, ger dig en omfamning som om ni vore gamla vänner, när ni egentligen knappt är bekanta. Han börjar älta sin flygresa. Lite turbulens över Pyrenéerna tydligen. Något barn som stirrade länge på honom mellan sätena.

Hur kunde du tro att den här jönsen var prisutdelaren?

Eftersom du varit här i några dagar redan behandlar han dig som lokalbefolkning och hör efter vart ni ska gå för att få en portugisisk upplevelse utan turister. Frågeställningen är absurd, men du vet ett ställe, säger du och påpekar att det kräver en taxiresa, men utelämnar att en så pass brant promenad hade gett honom slag. Ni åker.

Egentligen är det inget fel på honom, tänker du medan han stillsamt synar vinlistan, han hade bara dålig timing. Det är som att det i samma stund han avslöjade sitt syfte med samtalet också gjorde klart för dig att det aldrig skulle bli något annat samtal. Det här var chansen och så var det Åke som ringde, vars namn till och med behövde förklaras med ett annat. Så klart att han skulle associeras negativt.

Han var den som tog ner dig på jorden, utan att ens veta att du hade hopp om att stiga mot atmosfären. Du vill straffa honom, men lagom. Därför väljer du att inte aktivt delta i ert samtal. Låter honom hålla låda ifred. Det enda du gör är att ställa frågor. Svaren undviker du att lyssna på. Inte heller avslöjar du något om dig själv utan så snart han funderar kring något så viker du snabbt tillbaka mot honom. Djupare, djupare, ytligare, ytligare.

Det här fortgår i över en timme innan han fullständigt byter spår i samtalet:

– Vad sägs om att vi kidnappar någon i kväll? Typ servitören där borta. Är du på? Let’s do it, liksom.

Du frågar, synnerligen besvärat:

– Hur kommer det sig att du säger det här till mig?

Han rör inte en min när han säger:

– Du behöver inte låtsas, kompis. Jag har tänkt länge på det här, till och med hittat några killar i Baltikum med fint track record. Men med dig känns det lite mer säkert, eftersom vi förstår varandra så väl.

Du frågar:

– Hur menar du?

Han lutar sig fram över bordet och blinkar med ena ögat:

– Takes one to know one.

Under en längre tid var det mest intressanta med mig att jag hade tillgång till Horace Engdahls Viaplaykonto. Denna obskyritet fick en avgörande inverkan på mitt sociala liv. När jag vid fester ombads berätta lite om mig själv fann jag mig ha ett socialt smörjmedel jag tidigare varit utan, lika effektivt som om jag redogjort för min tid i porrindustrin eller om hur jag sprungit från tjurar i Pamplona. Pupiller vidgades, andningen blev hetsigare, frågor ställdes. Det blev så klart svårt att logga ut då.

Det bara hände. Horace Engdahls ex-fru hade besökt min sambo för att gå igenom protokoll från en poesifestival, varpå hon ville visa ett vasst framförande via en australisk dokumentär. Det var först många månader senare jag upptäckte att hon fortfarande var inloggad, eller snarare: han. De senaste årens visningshistorik låg där som ett facit. Inte bara tittade han på program om tredje rikets fall och aztekernas byggnadskonst, utan även somliga rent opassande, rent av obscena. Nu borde jag förstås ha gjort det enda anständiga: att logga ut, men jag gjorde ju inte det.

Istället råkade jag undslippa denna märkliga omständighet vid kaffet på bostadsrättsföreningens årsmöte och fann mig omedelbart bli föremål för allas intresse. Jag behövde snart återkommande logga in för att ha ny information att presentera, just som i den där filmen där någon hamnar i huvudet på John Malkovich. Det här var lite samma, tänkte jag mig, och vem hade inte tagit chansen om den erbjöds? Det var möjligen moraliskt tvivelaktigt, men ändå fullt mänskligt. I filmen hade de i alla fall inga skrupler.

Jag satte upp några regler för mig själv. Det var av yttersta vikt att jag aldrig själv började titta på något eget, för då skulle jag bli upptäckt. Inte ens när det var landskamper. Jag fick heller inte vid något tillfälle falla till föga när kompisar bad mig att göra små korrigeringar i Horaces befintliga visningsmönster. Exempelvis föreslogs jag spola fram trettio sekunder i alla program han redan börjat titta på, som något viaplayspöke. Det gick jag så klart inte med på, och på så vis kunde jag känna mig moraliskt överlägsen. Nästan att det var tur att just jag hade fått den här möjligheten och inte någon annan dåre.

Ibland när jag fick tråkigt och sambon jobbade sent på sjukhuset skannade jag av Viaplaykontot, snart så ofta att det blev en rutin. Ofta hände det att han var inne samtidigt och slökollade. Han plöjde sport, allt från hockey till fotboll till stavhopp. Någon gång till och med monstertruckrally. Det skulle ingen kunna tro. Och precis som alla andra så påbörjade han program efter program närmast planlöst, stängde av dem och påbörjade nya. Det var som att följa en tankeprocess i realtid.

Precis som hur vi vanliga människor gör. Vi var ändå ganska lika, han och jag. Det hade ingen av oss kunnat tro.

Lite synd att vi möttes på det här sättet. Nu hade jag ju kommit honom riktigt nära, började mer och mer uppskatta att ha honom i mitt liv. Jag var ju ingen stalker precis, jag var ju hans vän, någon som förstod honom på djupet, som såg honom och accepterade även de delar av personligheten han helst inte delade med sig av.

Förmodligen skulle han finna min existens fascinerande, och inte alls bli arg och bestört. Bara jag omvandlade mötet till något litterärt. Inom kort skulle jag sitta vid hans sida i Gamla stan och akademiledamöterna skulle fråga oss: Ja men hur träffades ni egentligen? Och vi skulle utbyta blickar, han skulle harkla sig, ta över, påpeka att vi kan uppfattas som lite omaka, innan han liksom drog hela storyn. Inom kort var jag en i gänget.

Han skulle hålla tal på min dotters konfirmation, vi skulle utbyte julklappar vid en egen ceremoni på annandagen. Såna saker skulle kunna hända bara jag tog steget över och visade mig. Som en saga. Jag behövde faktiskt agera. Livet levererar inga färdigstekta sparvar, i alla fall inte mitt.

Jag började med att klicka igång ett eget program. Ett drama med John Malkovich. Som en liten hint. Om jag kände honom rätt skulle han uppskatta det.

På syndikalistfesten var jag en av två engelskspråkiga och han tröttnade snart på mig. Då min enda spelbara samtalspartner även behärskade hemspråket fann han snart spansktalande vänner, medan jag lommade runt i minglet och växlade besvärade blickar med innebörden ”ja, vad ska man göra?” Som den där uppgivna emojin med händerna i luften.

Min närvaro blev snart en stressor för övriga, som gärna såg sig som internationalister, och som därmed behövde anstränga sig för att inte avslöja att deras asociala beteende inte hade med xenofobi att göra utan bara blygsel. Skräcken att någon av de andra skulle höra deras veliga försök att möta mig. Eftersom jag uppfattade allt detta fann jag det bäst att sysselsätta mig på det sätt jag kunde. Att under koncentrerad tystnad glufsa i mig tapas höll bara i fem minuter och jag vill heller framstå som vare sig ett fyllo eller telefonmissbrukare.

I festens utkant betraktade jag därför tålmodigt varje plansch som om jag besökte Pradomuseet med hemlig audioguide, synade första maj-broschyrerna vid ingången som någons efterlämnade skrifter, fann i paraplystället en apart högaffel i trä och vann trettio sekunder, innan jag vände mig till bokhyllan längs rummets långsida där rader efter rader med böcker tyngde hyllplanen till bärkraftens gräns. Eftersom jag redan besökt mötesrummet och pentryt förstod jag att det var här jag skulle behöva göra en upptäckt för att sysselsätta mig lagom mycket för att de andra skulle kunna fortsätta festandet utan att ta hänsyn till min alltmer plågade safari i språklöshetens rike.

Det fanns här klassuppsättningar av läroböcker, daterade uppslagsverk och blandade luntor om ägandeskap och fackföreningsverksamhet. Liksom någons cd-skivor, med mestadels lokal flamencorock. Insprängt här och där fanns romaner, magasin med matta omslag och diktsamlingar. Lite Marchado och Nakens, lite Lorca. Snart skulle ju festen begripa att jag gick omkring här och låtsades läsa innehållet, just som ett barn som med övertygad inlevelse härmar valfritt språk. Si, por favor, el madre. Bäst hitta något snarast.

Upplevelsen fick mig att tänka på gången i Japan 2002 då jag inte sett mina bokstäver på två veckor och därför plöjde varje notis i International Herald Tribune när jag kom över ett exemplar. Och den tanken köpte mig ytterligare halvannan minut, men det här sättet att småäta mig fram i tiden skulle ju inte hålla mycket längre. Jag var just på väg att ge upp för att unna mig ett längre toalettbesök när jag skymtade ett litet handskrivet häfte insmuget mellan två identiska manualer till videobandspelaren.

Av detta förstod jag ännu mindre. Bokstäverna påminde om kodskrift. Olika prickar placerades över bakvända bokstäver. Streck genomborrade U och W. N och B skrevs ihop. Några bokstäver hade skiftat lutning med 45 grader. Till och med specialtecknen var nya. Små stjärnbilder av viktigt klotter.

De här diktraderna, som tycktes följa haikuns logik, intresserade mig mer än Lorcas spanska fraser och jag upplevde mig ha tid åt att avkoda dem. Nöjd med mitt fynd tog jag med mig häftet till fåtöljen intill skrivaren, förde mig som någon med ett högre mål och syfte med sitt liv, och bläddrade mellan sidorna i en naiv förhoppning att plötsligt drabbas av en total inblick i det nya språket. Att en lucka i mitt psyke utan förvarning skulle öppnas varpå all den hittills dolda kunskapen vällde ut, som en färdigskriven pjäs i väntan på uruppförandet.

Under ytterligare en minut låtsades jag tro på detta, för vid det här laget hade jag lämnat festens periferi till att inte ens närvara. Omgivningen var blind för mig och jag för den. Kanske hade de redan gått över till sabreringen på balkongen, eller tittade på den omtalade kortfilm som skulle ha premiär senare i konferensrummet eller så stod de kvar och småpratade med varandra, som tidigare. Detta kunde jag inte avgöra i mitt absoluta fokus, där jag lika gärna kunde befinna mig vid ett meditationsretreat på månens baksida som i min säng hemma med nedfällda persienner och hårt skruvade öronproppar.

Det fanns något närmast erotiskt över bokstäverna på det här språket, som jag inbillade mig bara var läsligt för en enda person. Det hade, tänkte jag mig, uppfunnits av en ung flicka för att förhindra mamman att läsa hennes dagböcker. Och så hade kunskapen fortsatt vara användbar upp i vuxen ålder, då språket blivit använt för snart varje privatsak. Som vilken vana som helst som inte haft vett att bli avvänjd. Denna korta dikt, med fem, sju och fem stavelser, kanske behandlade en obesvarad kärlek till en kollega, som hon skrev ut för att han skulle ha orden nära sig utan att kunna förstå dem. Som en trollformel. Papperen var förresten så pass gulnade, att flickan helt säkert var mer gumma än kvinna vid det här laget.

Då höjde jag blicken letande och betraktade grupperna som stod hukade över varandra. Människor i varierande ålder. Kvinnor, män, tjejer, killar, eldsjälar och respektive, några med ostyriga frisyrer, andra skalliga, några tatuerade, andra som följde juristens klädkod. Vem av dessa grålockiga damer, som jag räknade till tre stycken, hade skrivit det här? Jag fäste blicken särskilt vid trion i väntan på att någon skulle rycka till vid åsynen av mig med häftet i knät. Så klart skulle hon avslöja sig så snart hon såg mig. En ilning genom kroppen av ett djup ingen människa kan dölja.

Bara det att ingen tittade åt mitt håll. Jag var vid det här laget kollektivt bortglömd. Då hörde jag ett läte från hallen, mummel av ord och meningar som var för mig begripliga, som om jag vresigt fördes ut ur drömmens djungel. Ett sorry I’m late, med cockneyaccent blev min väckarklocksklang. Och så leddes den polyglotta privatläraren från Bristol åt mitt håll, resolut som om han var den försenade barnvakten, och han gav mig en näve och frågade: What are you reading, mate? Jag slog påkommet ihop häftet, förde det snabbt tillbaka till platsen mellan manualerna, som om jag precis avslutat Jumanji och inte kunde förklara ens om jag ville, och sa så oförställt jag kunde:

Det var inget alls. Ingenting. Alls.

Det hör inte till vanligheterna att den som blir intervjuad också skriver intervjun, men eftersom den utsände reportern avled mellan vårt möte och publiceringstillfället bad redaktören mig att göra ett försök att tolka anteckningarna. För att hedra hennes minne har jag skrivit denna text, på det enda sätt jag förmått. Utifrån minnet: mitt och hennes nedtecknade.

När jag först fick frågan från redaktör Hill hade jag redan glömt det mesta som ägde rum under våra drygt två timmar tillsammans, eftersom jag var i färd med att flytta mellan radhuset i Birmingham till någon annanstans. En plats som så klart var försedd med ett namn, som alla platser, men vars betydelse kan sammanfattas med: inte hemma. Jag ägnade dagarna åt att sortera vykort i lådor, försökte lossa nystan med sladdar, läste understrukna meningar i romanerna han lämnat efter sig, fastnade i berättelsernas flätverk. Vaknade upp av skymningen och fick börja om med mitt sävliga uppbrott.

Från detta perspektiv var det knappast lämpligt att bli intervjuad, inte bara eftersom jag hade annat för mig utan även för att personen som skrivit allt det där de intresserade sig för inte längre fanns. Hon hade gått förlorad bara veckor efter filmen spelades in. När den sista hemligheten röjdes fanns hon inte längre, den som varit jag.

Ändå hade reportern, den nu avlidne, varit enträgen med sina försök. Hon sålde under sitt tredje samtal in intervjun med att den kunde fungera terapeutiskt för mig, vilket jag fann så desperat att jag fann mig tacka ja till förfrågan. Det var något som matchade. Ett tyst klick.

Vi hade inte haft någon tidigare kontakt, men jag kände naturligtvis till hennes namn och ännu mer hennes rykte. Inte många skulle tacka nej till möjligheten att låta henne porträttera en. Så långt förstod jag utan att rådfråga kollegorna. Hon gjorde människor lite viktigare och skarpare, eller så hade de varit så där storslagna hela tiden, det var svårt att avgöra, vilket inte alls innebar att hon förskönade verkligheten, hon valde helt enkelt bara vilka delar av den hon ville belysa, och från vilken vinkel.

Jag bjöd in henne till radhuset, eftersom jag inte hade kraft att ens ta mig till kondiset, fastnade i tankegången om vad jag skulle beställa. Absolut inget koffeinstinnt, men heller inget sött och teet hemma hade djupare bergamott (en så dum ingrediens att snåla in på). Hennes blick kastade sig omedelbart från lärkbonsain, till litografin som kanske eller kanske inte var en äkta Turner (självklart inte), till den där franska hårda soffan han hade köpt, som hade sett så ”oss” ut (vad det nu längre innebar). Så hängde hon av sig: kappan, scarfen, baskern. Hon bytte till inneskor. 

Jag minns inte vädret, för jag var inte ute då eller dagen efter eller den innan, men jag kan se att hon i sina anteckningar beskrivit skuggorna på väggen som dansande, så jag får anta att solen letade sig fram via persiennerna, men eftersom hon inte beskrivit vilken dans så får gissa. Som en flammande aggressiv flamenco, mardrömslikt rasande över min vardagsrumsvägg.

I hennes lämnade anteckningar påstås att den första frågan som ställdes handlade om mina drömdagböcker, som hon hört mig nämna i en tidigare intervju, när hon i själva verket hukande hälsade på min hund Benso och då frågade efter ras. Mitt första svar var alltså: ömsom Bichon frisé, ömsom Yorkshireterrier. Då nämnde hon inte sin allergi, som jag har förstått var svår. I efterhand har jag tänkt mycket på det här, hur hon anpassade sig efter mig, närmaste förställde sig. Hur jag snart anförtrott henne med mitt som om inte var en reporter för ett ansett magasin, utan som det hon faktiskt hade varit: den enda jag pratat med på över en vecka. Därför övergav jag snart min ansats till kontroll.

På minst tjugo olika sätt frågade jag henne: Vad tycker du jag ska göra? Hur hade du gjort om du var jag? Samt, om och om igen: Vad tror du?

Ändå överförde hon inte dessa mina försök till själslig närhet till sin anteckningar. Kanske av ointresse, eller av artighet. Därför kan jag heller inte skriva den här texten, eftersom den aldrig var min att skriva. Den skildrade inte den objektiva verkligheten, bara en mycket liten del av den: hennes. Och den är för alltid förlorad. Må hon vila i frid.

Vart sitter ditt barn? frågar jag den unge mannen i sätet intill, som precis som jag placerats utanför de övriga, de egentliga: familjerna, paren. Vi är som en restlista längst bak i planet, ihopklumpade som singlar, lösdrivare, emigranter.

Han tittar på mig skrämt, jag hade lika gärna kunnat ställt frågan om hans månatliga premiepensionsutbetalningar. Nej, jag har inga barn, säger han, och menar med det: Jag är ju ett barn själv.

Jaha, säger jag, nu minns jag inte riktigt vad som väckte den associationen.

Och jag försöker återkalla bilden av hur han några minuter innan kånkade in något som såg ut som en skötväska i den redan välfyllda hyllan ovanför oss. Just så där stressat som alla andra småbarnspappor i planet. Det ena efter det andra, men det räcker inte. Då tar han fram den: nackkudden.

Den är i bebisstorlek och föreställer de färgglada filurerna i Babblarna, vars monotona youtubelista jag föreställer mig gått varm hos närmast varenda europeisk förälder det senaste decenniet.

Du kanske tänker på den här, säger han, och jag nickar.

Han förklarar vidare:

Jag köpte den på en marknad i Malaga, tyckte den var lite kul.

Jo, säger jag, det måste ha varit den som fick mig att tänka så.

Det går liksom inte att stärka honom i situationen. Han är en 23-åring som köpt en babblarnanackkudde till sig själv. Det är lite lustigt, men inte tillräckligt lustigt för att det ska vara ironi. Han tyckte om den helt enkelt. Och det är hela historien.

I samma stund försöker han kränga på sig nackkudden, som jag antar för första gången. och inser att den bara räcker halvvägs runt halsen. Då för han den framför ögonen och jag ser hur den förvandlas för honom, från lite kul till en småföräldersassessoar. Från det han sett till det jag ser. Han kommer inte försöka använda den igen.

Någon timme in på flygningen blir han utstirrad av en liten rastlös pojke som studsar i sin pappas knä sätet framför. I en akt av givmildhet men även lättnad räcker min sätesgranne över nackkudden till pojken.

Du behöver den bättre än jag, säger han så att jag hör.

Hon hade ännu inte kommit till insikt om att huvudpersonen i hennes liv var sonen, uttolkaren, som några decennier senare skulle hitta kartongen med brev på vinden och lossa den torra fnasiga gummisnodden.

Hennes hjärtas sanning hade rasat ut på plankorna, lika oordnat som känslorna de försökte uttrycka.

Om detta visste hon inget när hon stressgick sin slinga till kontoret, dag efter dag, alltid inpyrd med en känsla av att vara lätt att ersätta, som alla andra på den arbetsplatsen, och på alla andra arbetsplatser för den delen. Bara en fråga om perspektiv, skulle sonen sammanfatta saken i sin roman, som visserligen osade biografi, men som strängt taget var ett hopkok av önsketänkande, tolkningar och fantasier.

Sant var att långa avstånd hade stått emellan henne och föremålet för svärmerierna: en generation och en kontinent och en adelstitel. Så klart att läsarna skulle fastna för historien om kuratorn som snärjde en baron på Sardinien, och som fick honom att sånär, men bara sånär, lämna herrgård, familj och ferrari. Filmatiseringen kom att få tanterna att böla och gubbarnas hopp att tändas. Hon var som andra, som ett nästan.

Men inget av detta hade hänt under tiden hon fortfarande trodde sig vara huvudpersonen i sitt liv. När hon knatade hem från kontoret, lite för tidigt den torsdagen, och vittrade brevlådan utan annan förväntan än att få sålla bland reklamblad och fönsterkuvert.

Så märkligt ändå, att det i varje historia alltid funnits en tid då karaktärerna ägnat tomma dagar ovetande om att de i själva verket levde fram historien, att de genomförde något för första gången som skulle komma att upprepas till oigenkännlighet, genom skriftställare och läsare och bli myt. Att det fanns ett tillfälle där allt bara var liv. Några av alla dessa miljarder situationer som människor orsakar i varje stund, som senare tillskrivs samma värde som en svirrande elektron i kosmos, om ens det.

Och trots myten, som skulle formas kring hennes mjukhårda person, fanns den i denna stund ännu inte, och inte heller merparten av de människor som skulle att prata om henne och få henne att leva vidare som en klassisk figur, det fanns bara det här: sekunden hon lyfte på locket och där på botten under gratistidningen fann ett rikt frankerat vykort med vacker slirig handstil och ett Svezia under adressraden.

Här började hon utan vidare se sig själv utifrån, eftersom aningen som en slö blixt trängde sig fram till medvetandet, att det kanske, möjligen kunde vara skickat från honom. Inte längre förstod hon händelseförloppet som helt och hållet sitt eget. På sätt och vis tillhörde det från och med nu alla, redan. Det var givet på något sätt, att det skulle bli så här, någon slags utökad deja vú, genom alla andras myter.

Och i samma stund såddes ett första frö till det som blev historien, skrev sonen i romanen, som hon aldrig skulle komma att läsa, än mindre uppleva.

Det var 1974, 1975 och nästan hela 1976 och jag misstänkte att folk höll på med helt andra saker. Medan en annan ägnade sig åt hemmaliv, till lika delar meningsfullt som meningslöst, för det var ju bara ett sätt att hålla en levande: handla mat, laga mat, arbeta, moppa golv, gå med soporna, köpa nya vinterskor, täta listen i hallen, be värden om ett nytt proppskåp efter incidenten med ”frisbeen”.

Min granne hade inte heller några egenheter, men han hade åtminstone en historia. Hans brorson lydde till namnet Henry Kissinger.

Och honom kände man ju till: den tyskfödde amerikanske utrikesministern. Genom ödets nyck hade den ene Kissinger blivit ett med världspolitiken, och den andre försetts med ett hyreskontrakt på Gärdet, där han spelade jazzplattor mest hela dagarna och rökte briarpipa.

Men så hörde jag genom väggen ett samtal, som utan tvekan ägde rum på tyska, liksom med automatiskt ohövlig och irriterad ton. Morgontidningen hade gjort gällande att Henry, brorsonen, skulle komma på besök i samband med nobelfesten. Jag lade ihop ett och ett och började planera. Nog skulle väl politikern prioritera sin familj när han besökte Sverige?

Jag hade inget särskilt att säga till Henry Kissinger, var själv inte politisk, visste inget om Vietnam eller Nicaragua, men jag kände att jag behövde något. Bara något. Som förändrade allt. Så jag tänkte ut en historia som skulle väcka hans intresse, hur jag döpt min undulat till Nixon, nej, för futtigt, eller att jag i unga år besökt Fürth, nej, för sårigt, eller, ja, något annat.

Några dagar senare hörde jag någon röra sig i trapphuset med okänd energi, glodde ivrigt genom kikhålet och det var ju inte politikern men förmodligen en CIA-agent, eller så som jag föreställde mig en. Men han hann in hos farbror Kissinger innan jag hann tänka ut på vilket sätt jag skulle agera. De rekade väl inför den stundande fikan. Om de hade knackat på hos mig hade jag bara visat min tomma bokhylla, så att de förstod att Henry skulle vara trygg här i huset. I händelse av revolution skulle jag vara den sista att veta, skulle märka det först när avsändaren ändrats på avierna.

Någon dag senare knackade min granne på och frågade om han fick låna lite mjölk. Helst röd. Det fick han så klart. Följ med in, sa jag, och så stod han där lutad mot diskbänken medan jag strilade över någon deciliter i en karaff. Du väntar besök, antar jag? sa jag. Jojomen, sa han, utan att utveckla. Han nickade artigt och tog med sig mjölken till andra sidan väggen.

Dagen därpå knackade han på igen. Karaffen tom.

Tack för lånet, sa han. Det blev lyckat. Alla glada.

Då hade jag ändå stått lutad mot kikhålet hela föregående kväll. Ingen hade kommit in eller ut ur lägenheten, det hade jag kunnat svära på. Förutom möjligen någon minut när jag behövde besöka toaletten. Det måste ha skett just då. Osannolikt, men inte omöjligt med tanke på min normala tur.

Vad synd att jag inte hann hälsa på honom, sa jag.

På vem då? frågade han.

Din brorson, Henry, så klart. Jag må vara ointresserad av politik, men jag vet ju vem han är.

Min brorson heter Harry, sa han och tittade på mig förbryllat.

Jaha, sa jag.

Vi spelade tennis på din yacht när vi såg hur himlen växlade temperament. I horisonten en svart ovädersvägg, som rullade närmare.

Det var ingen idé att spela klart, tyckte du, så klart, eftersom jag endast var ett snabbt ess från matchboll. Innan jag hann måtta ett slag hade du pallrat dig, väskan och hinken mot köksingången.

Normalt sett var jag en opålitlig tennisspelare, med en till lika delar exceptionellt stark som svag forehand. Varför du vann, med ditt statistiska spelsätt, behövde bara hiva över bollarna och låta mig slå i nät. Förr eller senare skulle jag ge bort poängen.

Men inte i dag. Mina intentioner hade agerat synkront med utfallen, stoppbollar, smashar och volleys, med banor som förprogrammerade av en kommandocentral. Äntligen betedde jag mig som den jag var. Mina skor hade dansat fram längs baslinjen, helt lätt, närmast som om de bara i undantagsfall behövde vidröra underlaget. Knappt en tanke blev tänkt under de knappt två seten spel. Allt bara hände, som ett öde, innan molnen, vågorna, stormen.

Du zappade mellan program i kabyssen, under tiden båten guppade mig ur form och in i de normala svängningarna. Du räckte mig en skål jordnötter från gårdagens poolparty men jag ville inte ha. Du försökte omplacera en slinga i mitt hår, men jag ville inte att du skulle komma nära. Men vad är det om då? frågade du. Jag känner inte för det, sa jag. Det är allt. Ibland känner man inte för det bara.

Vad är det om? sa du igen.

Du har med det här att göra på något sätt, sa jag.

Egentligen är du bortkapslad, med dina over-ear-hörlurar, och den lilla skärmen tryckt nära kroppen, vinklad så att skrollandet bara visas för dig.

Men ändå den där känslan att inte vara säker. Det finns ju övervakningskameror, det finns andra passagerare. Även om de flesta som du sitter upptagna i sina skärmvärldar, för att försäkra sig om att den här resan inte ska kunna föras till kategorin de minnesvärda, men ändå, känslan. 

Hundra procent är trygghet, nittionio procent är ovisshet, ovisshet leder till anpassning. Resten av turen från Djurgårdsbron förbi Kungsträdgården och Slussen genom Söderledstunneln till Medborgarplatsen och Åsögatan ägnar du dig åt en annan typ av skrollande: moget, eftertänksamt, dopaminfattigt, av slaget du skulle kunna tänka dig att stå till svars för vid en anställningsintervju.

Jaha, skulle den presumtiva chefen säga, låt se här, vi ser i vår data att du läste essäer från The Economist och tog del av Utrikespolitiska institutets nyhetsflöde under din pendling hem med 76:an den här slumpvis utvalda tisdagen i december 2023.

Jobbet skulle så klart vara ditt utan vidare diskussion. Jämförelsegruppen andra dårar hade väl under samma tidsperiod tiktokat sig till epilepsi, eller ironiskt lajkat kusinens bilder från grisfester på Mallis.

Nej, så skulle det inte kunna gå till, det var orimligt, det fanns ingen som hade med det här att göra och inte heller var det sannolikt att ungarnas föräldrar eller någon voyeurgranne satt där bakom dig med opassande stort intresse för dina förehavanden, och det vet du med säkerhet när du trycker på stoppknappen för att kliva av och vänder blicken och panorera mot den öde sittgruppen bakom dig. Du har varit ensam här länge nu. Det är bara du kvar, och så känslan, den som uppstår när du inser dig ha varit övervakad av ingen utom dig själv.

Lägenheten brann faktiskt upp. Efter alla hennes ojanden om gasen hade den till sist antänts. En liten glömska bara. En liten gnista bara. Bokhyllan ett sävligt fyrverkeri. Mattan glödde ut i knutarna. Och där låg jag i sovalkoven omgärdad av lågor, redan slocknad av den giftiga röken. Sussade sött som ett barn, eller en mätt nöjd katt, inlindad i mig själv och duntäcket. Det var så märkligt. Jag trodde ju inte på sånt här, hade ägnat en livstid åt att argumentera för motsatsen, det rationella, det jag kunde begripa utifrån det lilla jag redan trodde att jag begrep. Nu såg jag mig där förgasad, när elden dansade närmare min hud och de tunna savanner av hårstrån som skyddade det jag kallade mig, lika effektivt som ett stängsel mot en rasande lavin. Eller såg och såg: jag betraktade scenen ögonlöst.

Det här skulle ju inte kunna hända. När livet slutar är livet slut, då finns varken tanke, analys, känslor eller tillbakablick. Ändå rörde jag mig bort från livet in i en fas jag inte ägnat mer än några sekunder åt att utforska. Vart hade jag egentligen hamnat, och vad var egentligen jag?

Under tiden kroppen förkolnade gled jag högre, genom våningsplanens skiftande temperaturer, över takåsarna, mot himlen med sina slöjmoln, cumulus och cirrus. Högre, högre. Det var som att jag fortfarande var jag, men vad var då jag om det inte var de där bruna irisarna, valkarna över magen, det lite halta steget som hördes i korridoren på så långt avstånd att det var som om jag gick i tretakt. Jaså, trummisen är här, sa tjejen i repan, och jag var med på noterna så att säga, skrattade åt vår internhumor eftersom jag var inne och inte ute.

Men nu: hur såg jag då ut? Det var väl något själsligt över min resa, fick jag anta. De religiösa hade ju pratat om sånt. Nära-döden-upplevelser och andra hallucinationer, hur tusentals om inte miljontals människor beskrivit hur de föredragit det lockande ljuset framför att bli tillbakaslitna till de våldsamma kalendrarnas rike.

Den blå planeten syntes inte längre. Väderstrecken därmed utplånade. Behövdes väl inte i universum. Finns inget upp och ned. Upp till vad? Ned till vad? Hur skulle någon begravas med huvudet mot Mekka här?

För första gången började jag spekulera kring vad som skulle hända härnäst, eftersom kosmos enligt allt rimligt tänkande var oändligt. Skulle jag glida bort så här för alltid, ja, då hade jag gott om tid att begrunda mina knappa sex decennier som kropp. I några år skulle jag förmodligen förbanna mig för mitt bristfälliga säkerhetstänkande för att sen ägna ytterligare några att älta vad som hade hänt om jag trots allt hade krävt skilsmässa den där gången, så hon inte sen hade tagit mig för given. Eftersom jag inte ens var man nog att ställa ett enda litet rimligt krav: mig eller honom. Det fanns alltid ett å ena sidan.

Och nu gled jag vidare i å andra sidan, den del av existensen jag aldrig intresserat mig för annat än som irritationsobjekt. Dårarnas samtalsämnen: astrologi, häxkonst, spiritualitet och livet efter detta. Om det nu verkligen kunde kallas liv, för det fanns ju definitioner för det där: behov av vatten, egen omvandling av energi och möjlighet till fortplantning. Kan själar mötas och föda andra själar? Det kanske jag skulle bli varse om någonstans från nu till evigheten, men sannolikt inte, tänkte jag medan galaxerna blixtrade förbi i ögonvrån i allt högre hastighet, som signalljus på motorvägen en kväll i december. Vägarbete eller utryckning, eller något annat som inte rörde mig.

När jag till sist vaknade som jag var jag fortfarande jag, helt och hållet jag, så mycket jag som jag någonsin kunde bli, men jag var varken lederna eller hårfästet eller de känsliga tinningarna utan ett grönt och tunt väsen byggt av klorofyll, hungrigt jagande upp genom jorden på jakt efter samma sak jag alltid önskat mig: sol. Allt var bara hals och tår, stjälk och rötter, och det var äntligen vår.

Fjorton år efter att han hade avlidit skulle huset eldas upp. Jag hade cyklat dit med ett vemod i bröstet, för att se hur brandkåren skulle avsluta alltsammans. Vinden ylade som om huset var dess flöjt, och dörrarna slog fram och tillbaka, under tiden männen förberedde sig.

En liten gnista från en tändsticka var allt som behövdes. Tjäran på väggarna var lättantändlig och väldiga lågor restes snart från byggnaden. Flammorna syntes ända ned till sjön, sa folk, påminde lite om norrsken.

Jag grät som om jag blivit amputerad, eftersom det var en bit av mitt eget liv som förvandlades till aska. Det var ju här det började en tidig junimorgon då jag var på rymmen efter att farsan drämt till mig över näsryggen. Bara hammarslagen hade hörts den timman när jag vandrade på åkern, och det var som han kallade på mig, och han blev inte ens förvånad av att få besök, fastän han bosatt sig så ensligt han kunnat. Han sa att jag visst kunde hjälpa till, och det fanns ju plats för fler.

Min uppgift blev att söka runt i bygden efter spillvirke, som jag samlade in på en vagn och förde till byggarbetsplatsen. Då och då fick jag bära bräder och resa väggar, men mest skulle jag lyssna på hans berättelser om behovet av sjuksköterskebostäder när kriget skulle ta oss, och förstås de eviga tiraderna om världens undergång. Jag lyssnade med full tilltro, eftersom ingen tidigare pratat med mig som en like, och det var nog därför jag fick stanna i hans ark.

Bygget liknade inget annat. Rummen var staplade över varandra som udda klossar, och visst var jag emellanåt lite rädd att någon högre tillbyggnad skulle trilla av om jag lutade mig för mycket mot en vägg. Någon plan fanns aldrig, istället lät han omständigheterna skapa framtiden. Om en bräda var för lång, vilket ju alltid var fallet, eftersom han aldrig köpte eget virke, kapade han den inte, utan lät den fortsätta in i ett nytt rum, placerade ut en soffa och lät väggarna sättas upp senare, vilket gjorde det omöjligt att möblera om, eftersom dörröppningarna alltid var trånga. Det fanns inget slut på huset, behövdes alltid ett nytt rum, en ny trappa, en linbana, en inomhusbassäng, en vattenpumpspropeller, eller ett utedassystem för inomhusbruk. 

Den andra sommaren lät han mig bo i residenset, som gick att nå med en gungande hängbro från det första tornet. Nu ville han inte längre ha min hjälp att bära och montera, utan krävde enbart mitt läshuvud. Jag hade aldrig tidigare ens gett mig i kast med en bok men nu ville han att ”mitt unga friska sinne” skulle tröska igenom Montaigne, Konfucius och Schopenhauer, för att sammanfatta vad jag lärt mig för honom vid dagens slut. Namnen hade han memorerat under årens lopp, tänkt på allt han gick miste om i huvudet, under tiden han använde sina nävar, men nu skulle jag bli hans förlängda hjärna.

Residenset var inrett för studier, fanns skrivbord och stol, och en schäslong för kontemplation. Alltsammans sånt jag bara föreställt mig för andra, jag var ju barn till en grossist, kunde inget om humaniora, men nu var det bara jag som fanns till hands. Så jag försökte, tragglade mig fram genom texten och berättade framemot eftermiddagen om den tyske filosofens ord om det illusoriska och destruktiva i viljebejakande, eller fransmannen om att en människas verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. 

Han visade inte särskilt stort intresse för vad jag hade att säga, jag tänkte att idén kanske lät bättre i tanken än i praktiken, men jag strävade vidare och läste alltihop, fick nya luntor och läste även dessa, vilka jag på bara några veckor blev allt skickligare på att förstå och recitera. Kunskapen hade slagit rot i mig, den började växa och förgrenas, jag kunde lägga på information till tidigare information, och snart läste jag av egen fri vilja, eftersom mitt inre krävde mer.

Först i slutet av augusti undslapp han sig han att jag kunde sluta prata eftersom han redan läst alla de där böckerna. Han höll på att dra avlopp och behövde i detta läge mer mina händer än ord. Jag greps av ett kort raseri, som övergick i förvåning, och frågade: Så varför har du låtit mig göra allt detta besvär? Ja, säg det? sa han och log faderligt.

Det fanns ett datum. Det fanns ett elfte juli 1983. En dag bara, såna vi har hela tiden, såna som börjar med uppvaknandet fortsätter med ett myller av väl inoljade rutiner och slutar med sänggåendet. Såna dagar som kommer och går och som man inte vet är livet. Den här dagen var mer liv än de andra, hade hon sagt till mig i brevet jag läste först när jag inte längre kunde ställa följdfrågor.

Jag tillbringade en sommar i Kungliga bibliotekets källare bland skärmarna och de glosögda och plöjde igenom dagstidningar. Samtidigt som hettan böljade över Stockholm fläktades vi kalla i underjorden. Jag och de andra med så kallade specifika intressen. Vi som inte hade glädje av det som pågick omkring oss, som fann oss i det som redan pågått, det statiska men oupptäckta. Någon hade snöat in på svenska spagettiwesternfilmer, en annan studerade nyliberala tendenser på efterkrigstidens ledarsidor. Själv läste jag allt som hände den elfte juli 1983, eftersom jag inte fått mer precisa instruktioner än så. Datumet som skulle förklara allt som senare ägde rum. Emigrationen. Anfallen. Borttynandet.

När jag fikade med en av de andra, en skallig doktorand med odör som var inne på femte året redan, kallade han mig skämtsamt för KB:s Bill Murray, efter Måndag hela veckan-skådespelaren som aldrig kom någon vart i kalendern. För precis som honom hade jag fastnat i tiden, ältade den där måndagen för över fyrtio år sedan som om varje notis gick att läsa kremlologiskt.

Det var inte något speciellt med den dagen egentligen förutom en sak, som uppenbarade sig vid första sökningen. Det slogs något slags värmerekord då, 34,2 grader, som inte överträffades förrän 13 juli 1994, då brandkåren besprutade Danviksbron för att den inte skulle svälla i hettan. Det var en ledtråd av något slag ändå, men till vad?

Vissa dagar ägnade jag timmar åt obetydligheter, artiklar om ränteändringar eller fångutbyten mellan Israel och Egypten, eftersom de framkallat en vag känsla av viktighet. Någonstans i massan av elfte juli 1983 skulle jag hitta fram. Kanske i Hallandsposten. Eller i Sydsvenska Dagbladet. Möjligen i Norrbottenskuriren. En själens nyckel som bara den som visste hur att leta skulle hitta. I den oändliga textmassan fanns hon.

Eller inte, men vad hade jag för val än att leta? Det var inte som att jag hade något viktigare för mig, varken nu eller senare. Något jobb på lager skulle jag ändå inte få mitt i sommaren och arvet skulle räcka till att täcka hyran i gott och väl ett år framöver.

När jag kom hem om kvällarna till hennes lägenhet på Torsgatan, drog jag för alla gardiner och tryckte igång någon av VHS:erna i videon. Casablanca, Nils Poppe och Pinochio. Jag lät sinnet översvämmas av intrycken, för att inte fastna helt i det där sabla datumet.

Vad hade jag ens gjort då? Jag förde ingen dagbok på den tiden. Det var väl sommarlov. Vi var förmodligen bortresta: kanske Grekland igen, eller Mallorca, möjligen Lanzarote. Lodandet i minnet gav inget. I mig hade elfte juli 1983 alltså varit ett ingenting i väntan på att bli ett allting. Om jag bara hade vetat. Jag hade fört anteckningar, studerat varje minut med stort allvar, för att inte låta någon detalj gå förlorad. Samtidigt: jag var ett barn. Hur är barn? Barn är bekymmersfria. De tror att de kommer att få nya datum i oändlighet, fastän de själva är lever närmare oexistensen än den vuxne, befann sig nyss i en oändlighet utan datum. Ändå strosar de rakt in i livstiden och tror sig besitta ett ägandeskap.

Och så kom efteråt: när jag ägnade varje vaken timme åt att bläddra igenom nöjesnyheterna i Borås Tidning för att se om den där intervjun med revyaktrisen kunde innehålla något värdefullt påstående, eller tittade på den mallade tv-tablån (igen), men jag hade inte undersökt den i just Dalademokraten, kunde ju finnas en glitch någonstans så att säga, men det fanns det aldrig. Det var alltid samma program. Samma tid för Aktuellt. Samma för Rapport. Samma för Teknikmagasinet och samma för Landet runt. På radion ekade ekot genom tablån, varvat med klassisk morgon, land- och sjövädret.

Om nätterna började jag drömma om programmen. Det var som om jag var där igen i skinnsoffan, som om jag mindes det jag inte kunde minnas.

Det blev augusti och september. Vädret slog om, hårt. Det regnade utan uppehåll och med ett oändligt tålamod, sa de som uppmärksammade sånt. Nykomlingar som försökte småprata med oss i källaren, som dyvåta slog sig ned framför projektorerna och trodde att det var någon mingeltillställning, när allt vi gjorde här var att studera det som kommit och gått för att förstå vad som fastnat mellan raderna. Här fanns inga dåliga väder, ville jag säga, men då förlängde jag ju diskussionen. Bättre att bara låta allt det sagda hänga kvar i luften som om det aldrig uttalats.

Jag var inne på horoskopen nu, tänkte att det kan finnas något där. Det hade ju inte funnits något på insändarsidorna, eller bland sportresultaten, inte heller hade serierna gett utslag (jag var så trött på Knasen och Hagbard), och verkligen inte radannonserna (som jag hade stora förväntningar på), men det kunde absolut finnas något i kräftans tecken, antog jag. 

Det stod i Norrköpings Tidningar:

”Den charm och energi du utstrålar i dag kommer att påverka alla omkring dig. En viss person kan ta ett efterlängtat initiativ.”

Förmodligen betydde det inget, för övriga stjärntecken beskrev ju liknande öden, men det var alltid något. Jag fotade på texten och placerade den i min mapp med potentiella fynd. Här fanns bland annat notisen om det bortsprungna barnet i Flen (vem springer bort i Flen?), reportaget från härbärget i Uppsala (där en av de boende tidigare jobbat som präst) och väderprognosen som visade minusgrader i Bohuslän (ett uppenbart feltryck, eller?) Tanken var att jag ska gå igenom alltsammans vid ett senare tillfälle, för att om möjligt hitta ett dolt mönster i elfte juli 1983.

När det slog mig, som ett eureka: Det som hände den elfte blev ju omskrivet först den tolfte eller trettonde! En kall kåre av skam löpte igenom mig, följd av en känsla som bara kunde liknas vid ren och skär lycka.

Jag ägnade resten av hösten åt de efterföljande datumen, först ivrig över min insikt, men sedan alltmer nedslagen över att dessa tidningsdagar i mångt och mycket liknade de andra, bara med andra namn och porträtt. En oändlig svit vardag. Det var fortfarande torka i blåbärsrisen utanför Piteå och bankrånet i Östersund var alltjämt olöst, men jag kom åtminstone framåt, om så bara ett par dagar, men det var en avgörande förändring, tänkte jag.

Precis som Bill Murray kom jag till sist vidare i livet, mot livet, och visst kändes det som att jag hade ett annat skimmer i blicken när jag mötte den i spegeln på vägen ned i gruvan. Som en person som funnit, eller åtminstone hade en klar riktning mot framtiden. Någon som var på väg någonstans. Visst? Visst var det så? Det kändes som att hon svarade.

När jag så äntligen kom till Montpellier krävdes inte mer än fyra takter innan auditionledarna förklarade att de sökte något mer lågmält.

Förgäves ansträngde jag mig för att förklara hur kaklet som täckte golv och väggar förstärkte slagen i själva slagverket, åstadkom dova dån istället för diskant. Hur vispen orsakade åska istället för dugg. Hur jag dessutom kunde så mycket bättre än så här, vunnit både talangjakter och skänkts åtråvärda stipendier, och dessutom var jag vassare i takt sju och åtta, om de bara hade haft tålamod. Kvintetten barska åhörare bara skakade på huvudet, och gav mig en blick som antydde oförsonlighet.

Det hade ju väntat andra i rummet intill, horder av musiker från platser som Portugal, Armenien och Nicaragua, som alla rest hit i hopp om de kvarvarande platserna i orkestern.

Jag hade ingen bokad returresa, eftersom jag fram till nu alltid vunnit, så jag stannade utanför konsertsalen efter nederlaget för att vinka in någon annan avvisad musiker. De första pratade inte ens engelska, och jag kunde heller inte avgöra om de valts ut eller sållats bort eftersom de gick så snabbt, men så kom en bulgarisk pianist lommande ut i korridoren, lika rådvill som jag varit bara en kort tid tidigare.

Fem takter, sa hon, jag har rest hit för fem takter.

Jag fick fyra, sa jag.

Alltid något, sa hon. Jag var i varje fall inte sämst. Nej, förlåt, det var dumt sagt. Du förstår, jag har aldrig blivit bortvald förut och om jag ändå ska bli det borde det ju bli på rimliga grunder.

Child prodigy? frågade jag.

Solokonserter från sex års ålder, sa hon. Skrev min första symfoni på lågstadiet. Tanken på ett annat yrke har aldrig föresvävat mig, men nu så kanske.

Hon skrattade, som om hon skämtade, men i skämtet låg ett stråk av allvar och då kom hon helt av sig och började gråta.

Det känns alltid så första gången, sa jag och strök med handen över hennes noppiga cardigan. Här ljög jag, för jag hade heller inte smakat förlustens sälta tidigare, men hon behövde stöttning, tjejen, kunde ju inte börja grina jag också.

Då kommer det inte bli en andra gång, sa hon och velade med blicken efter något att snyta sig med, hittade en dörr som hon trodde gick till en toalett och försvann dit en stund. Hon verkade ha hittat en pappershandduk där inne, snöt sig och torkade tårar. När hon vände ut igen var det utan mascara.

Fem takter, sa hon igen, ilsket. De jävla amatörerna kan ju glömma att jag skulle vilja spela för dem. Om de så bönade och bad. Jag hatar dem allihop.

Ska vi inte bara gå och dricka ett glas vin ihop? frågade jag. För att släcka våra sorger.

Visst, sa hon, utan att visa särskild stor entusiasm inför projektet, rev bara åt sig väskan och gick.

Etablissemanget som låg utanför konserthuset var av slaget turistfälla, med stora bilder på måltiderna fästa på menyn, som för att garantera att de visst var kapabla till att hantera livsmedel. Det var hennes förslag att gå dit, eftersom inget ändå spelade någon roll längre när hon inte var hundraprocentig. Hur skulle hon komma hem och förklara det här? Hennes pappa skulle kanske resa hit och mörbulta hela juryn sönder och samman.

Hon beställde först in en avancerad drink och när hon möttes med frågande blickar sa hon bara: vin. En flaska.

Så inleddes en av mitt livs mer trivsamma eftermiddagar. Härifrån kunde vi se de andra förlorarna strosa ut från auditionen och jag kände väl igen några från väntrummet, men kände ingen större vilja att ropa in dem till vår losers corner, eftersom det redan var fullt och jag hade förhoppningar.

Du spelar slagverk, alltså, sa hon, föga imponerad, som om hon lärt sig att det var artigt att emellanåt slinka in med en fråga till samtalspartnern.

Jo, jag har alltid haft taktkänsla, sa jag.

Gäller det på fler områden? frågade hon, och jag skakade till så snart hjärnan tolkat vad hon just sagt. Vad skulle jag säga nu? Att jag kunde hantera en växelspak? Hon insinuerade ju något erotiskt, visst gjorde hon? Att jag skulle vara behärskad i intima situationer, hantera kvinnokroppen med simultanförmåga. Jag rodnade bara av tanken, om det nu var så hon menade.

Generat sa jag:

Det vet jag inte.

Hon tittade på mig, snett:

Jo, det vet du.

Jaha, sa jag och vek undan huvudet. Och du då? Har du någon användning för ditt hanterande av klaviaturet utanför musiken?

Allt hänger ihop, sa hon. En människa, inte flera. Du är bara en.

När flaskan var avslutad föreslog hon att vi antingen skulle beställa in en till eller röra oss vidare för att se mer av stan, som ingen av oss besökt eller hade något intresse av. I själva verket avskydde vi ju Montpellier, kom vi fram till, och skulle alltid göra. Denna snobbiga avkrok som utnyttjade musiker för att få avnjuta upplevelsen av maktmissbruk. Vi stannade alltså kvar, för att bibehålla avskyn, ville inte råka på någon vacker viadukt och sen återberätta för oss själva att det visserligen var synd att inte få giget men å så ljuvlig stad vi hamnade i. Eftersom det var falskt, eftersom sanningen var ren och skär smärta, som vi ville vistas längre i, tillsammans.

Först när flaska två var halvfull tittade hon på mig med drunkna ögon och frågade:

Vad heter du?

Det har jag aldrig tänkt på tidigare, sa jag och kom sen på att jag inte alls var lustig, det var bara något jag sa, så jag var snabb med att tillägga: Ja, vad ser jag ut att heta?

Gulliver, kanske. Eller Obelix.

Hon skrattade länge utan behov av sällskap. Jag förstod inte det roliga alls.

Du kan kalla mig trummisen, sa jag.

Hon sträckte fram handen över bordet för att hälsa:

Vad trevligt, det är jag som är pianisten.

Plötsligt sköt hon ut stolen och reste sig. Inledningsvis tänkte jag att hon skulle bjuda över mig till hotellet. Att vår träff skulle förlängas, kanske bli en historia i historien, bli storyn om hur vi träffades rentav. Men hennes minspel fick mig att förstå att det var över här. Hon la en sedel på bordet, som gott och väl skulle räcka till att betala för vårt drickande, innan hon förklarade att hon behövde gå nu.

Varför? frågade jag, nu nästan förtvivlad över det oväntade avskedet, på något som börjat så lovande.

Inga vittnen, sa hon. Du förstår säkert.

Det handlar om att sätta sig in i hur det är att tänka som en annan lite mer ogenomtänkt men kolorerad person, som till exempel väljer kolorerad framför färgstark eftersom: hallå.

En person som inte inleder meningar med ”det sköna med mig är” men som gärna tänker orden innan hen fortsätter med: ”att jag tror att jag, om jag bara började träna lite, snabbt skulle kunna komma in i basketen, skulle kunna bli ganska bra, jag är liksom lättränad, har en grundkondition från tonåren”.

En sån person, som ju skulle kunna vara både du och jag men som så klart inte är det, utan: som folk.

Som folk betyder i varje sammanhang alltid och defintivt någon annan. Folk är de där andra som sabbar planeten, som har trista vanor, som köper dyr modern konst, som slänger burkar i soptunnan, som går utan att placera brickan i stället, som håller på med padel, som super skallen av sig på fredagar och har oskyddat sex med främlingar. Du vet: folk. Men inte vi, vi är inte såna, det är ju vi som inte är såna, därav ordet: vi.

Men folk: folk de håller liksom på. De tar på sig allt för stora lån. De knappt betala av dem, men lyckas ändå göra det ändå på något vänster, och det känns orättvist, eftersom vi sköter oss och de bara håller på.

Folk både kör SUV och cyklar iförd latexdräkt. De tittar på Let’s Dance och de stöttar den kinesiska regimen genom att köpa aktier i Alibaba. Folk tänker liksom inte på konsekvenserna. Folk drar till Thailand på semester trots att alla vet hur det är där, med militärregimen och det är inte precis som att folk tågluffar dit utan de genererar generösa bidrag till växthuseffekten för att liksom sabba ännu lite mer än de redan gör med sina maniska inköp av nya prylar till hemmet. Plast, plast, plast. Folk verkar verkligen älska plast.

Så där håller inte vi på, för vi är vi och folk är folk. Vi skulle i och för sig vilja vara lite mer som vi, läsa de där diktsamlingarna åtminstone någon gång ibland och vi vill meditera istället för att skrolla med mobilen på bussen, eftersom det är sånt där menlöst som folk gör men det är ju så svårt att slita sig, och dessutom förtjänar vi en stunds vila från överjaget, tycker vi, kan gott kolla på makeupvideos en liten stund, det är bara några sekunder hit eller dit och dessutom tänker folk inte så mycket på en som man tror ju. Inte lika mycket i alla fall som vi tänker på folk.

Vid något tillfälle köper någon två ugnslampor, eftersom någon tänker: Det är så jobbigt när de går sönder, kräver research om ugnsmärke, hitta rätt butik i närheten eller online, köpa rätt styrka och inte ta fel och behöva upprepa processen, kan lika gärna köpa två när jag ändå är i farten.

Det går ett decennium. Eller flera. Ingen vet och kommer aldrig att få veta. Vad som är säkert är att någon någon gång tänker åt framtiden. Någon, som kan vara samma person som sen tar emot tjänsten, men inte nödvändigt måste vara det, om nu det ens kan vara samma person när alla celler bytts ut så många gånger mellan gångerna, letar i lådan med glödlampor, efter att med tång lyckats skruva ut den döda lampan ur ugnen, efter att ha skjutit ut det varma skjulet från väggen, dragit ur kontakten, inväntat svalare temperaturer, dammsugit undan glasresterna från golvet, vidtagit alla åtgärder, långsamt, omsorgsfullt, så som en medelålders man av erfarenhet lärt sig att göra, för att slippa splitter, trasiga uttag, kolvar som fastnar, brännskador, strömavbrott, av ren hets förstöra hela ugnens infrastruktur och allt annat som alla andra versioner av honom lärt sig sky, genom livets hårda skola.

Efter allt detta vankar han mot lådan, där en annan tidigare version av honom placerat alla glödlampor: de stora kulorna, ledlamporna, granljusen, lucialjusen, kandelaberljusen, discokulan och de andra. Eftersom han lärt sig att samla allt på samma ställe, eftersom han lärt sig att välja ett ställe att senare komma ihåg, så han vet exakt var det kan finnas en ugnslampa, om det nu finns en, men förmodligen inte, men det är ändå inte uteslutet, för det finns en aning, och aningar är kunskap som ännu inte höjt rösten.

Han lyfter och letar. Till sist, nästan kubaktig till formen, skör till sin konstruktion. Där är den. Samma sockel som den trasiga. Samma utseende som dem på nätet. Trådarna darrar likt spindelnät, men håller sig till ställningen. Han trär försiktigt ut ugnslampan ur lådan. Sedan lägger han lika försiktigt tillbaka lådan på sin plats. Försluter garderobsdörren. Vankar utan brådska till köket, eftersom brådska förr lett till många incidenter.

Ugnen nu nästan helt sval, men inte fullständigt. Han öppnar den skeva luckan, gör en behärskad knyck för att få upp den hela vägen. Sedan placerar han lampan tätt mot sitt fäste, skruvar sävligt med pincettgreppet in den, som om han bara får en chans att placera diamanten i kungakronans mitt. Han skruvar ändå bestämt men inte för bestämt, hela vägen in, men verkligen inte hela vägen in. Långsamt knycker han till luckan åt andra hållet, så att den kan hitta tillbaka till slutet läge igen. Han lutar sig över ugnen, för in kontakten i väggen där bakom. När allt detta är gjort, då vrider han ratten för temperatur, till symbolen för ljus, och låter lampan bevisa sig, och den, som väntat i lådan i ett decennium för att få utföra arbetet den skapats till, lyser upp ugnen. En sol mitt i all svartmålad metall. Innan den slocknar, eftersom ratten vridits tillbaka till noll.

Han skjuter in ugnen igen. Allt är återställt i ordets verkliga bemärkelse. Det är som om inget någonsin hänt. Han tackar sig själv för hjälpen, men inte riktigt sig själv. Tacksamheten sträcker sig längre än så. Längre än han i stunden förstår att omfamna.

I nummer 33 av Bagatellerna bryter jag mot reglerna och skickar fyra texter, som handlar om oväntade tecken, en oväntat synkronicitet, en oväntad filmvisning och till sist en oväntad gåva. Du finner det här. Inte prenumerant? Det löser du här.

Första gången den där ungen genade över tomten åt jag omelett med hasselbackspotatis. Från köksbordet hade jag god uppsikt över inkräktarens färd nerför branten mot tågstationen, som pojken verkade av på under en halv minut. Bommarnas sirener hade slutat yla sin sång, gnisslet över rälsen kom och gick, och jag antog att han hann med. Det var inte så mycket att irritera sig på, tänkte jag. En pojke som i ett skarpt läge bortsett från kartans nät av stigar och vägar, lite som akutsjuksköterskan som vid för ansträngd belastning på avdelningen slog numret 90 000.

Bara det att det blev fler gånger. Jag åt min omelett och såg pojken lossa grindens hasp, och så lät han tyngdlagen sköta fallet mot stationen. På så vis kunde han gå hemifrån någon minut senare, fick jag anta, och nu när jag inte tillrättavisat honom kanske han fick för sig att jag inget sett, att jag antingen sov vid den här tiden eller redan farit till jobben. Någon bil stod inte på uppfarten, det var sant, men det gjorde det ju aldrig. Inte sen hon skulle till affären för att köpa jäst.

Pojken blev allt morskare, började gena även på hemvägen, fastän ingen tid fanns att passa. Emellanåt tog han med sig vänner på exkursion genom min tomt. Han svepte ägande med handen över pelargonodlingen, gråstenslabyrinten och de etiopiska skulpturerna. Någon gång såg jag honom kasta oroliga blickar mot huset, som för honom säkert hamnade under kategorin kråkslott, med sina meningslösa tornrum och ornament. Han upptäckte då att var och varannan takpanna hade krackelerat. Ett större bekymmer för någon som bekymrade sig över sånt, tänkte jag ibland.

Om detta brydde jag mig alltså inget. Som med så mycket annat: deklarationen och förseningsavgifter, julafton, kriget i Jugoslavien, yrkesmässiga framgångar, aborterade foster, Friedrich Nietzsche, bordsskick, och till listan kunde jag nu alltså föra genande pojkar. Det hade varit så lätt för mig att ikläda en martyrroll här, att påstå att det fanns ett före och ett efter. Att jag på tiden jag serverades bacon till frukost betedde mig si, och nu efter omeletten betedde mig så, men i själva verket hade jag varit obrydd hela tiden, och det var väl därför det blev som det blev. Med det som inte skedde och det som verkligen gjorde det.

Arma kvinna. Om henne kom jag att bry mig om allt mer, när samvetet stack sina nålar likt en sadistisk akupunktör. Mitt i natten kunde jag vakna och minnas hur hon köpte mig morgonrockar och nya skogskängor, eller hade sytt igen pälsängershålet i koftan, eller alla dessa måltider jag glufsade i mig som om jag var berättigad allt detta, att det så att säga ingick i det här all-inclusive-paketet som var mitt liv. Om detta brydde jag mig alltså, numera, och tänkte på, ofta, medan jag såg den där ungen ränna igenom min egendom, varje morgon förstärkt i sin vana, som kom att bli även min.

Jag slutade tända kökslampan förrän han hunnit förbi. Hämtade tidningen långt innan. Eftersom han i samma stund han upptäckte sig upptäckt skulle höra upp med genandet. Och jag kunde faktiskt inte tänka mig att förlora fler. 

Jag sitter på kontoret, sa en av gästerna varje gång någon ringde och undrade vart han befann sig, och det var ofta, så till sist fanns inget annat val än att byta namn på baren.

Det är på Kontoret jag tar mig när jag behöver komma bort men ändå hem. Låter kryptiskt och sökt, men de säljer faktiskt in sig själva med parollen ”som Söder på Östermalm”. En bar, kort och gott, men vars anhängare tar med sig nyfriserade dvärgpudlar in.

Hit tar jag Micke och Johan, och några dagar senare Lovisa, som ser lite ut som Marilyn Monroe den här eftermiddagen när jag är extra lurkig, så jag skickar lite bilder på henne till killarna för att insinuera att hon är min flickvän, och det tror jag hon tycker om. Och så säger hon, över sin nästan alkoläskaktiga Kronenbourg, en ölens motsats till min Guinness, likt ljust bröd mot mörkt bröd:

Jag är lite trött på Moseboken, och tillägger:

Men det är ju trettionio böcker.

Bakgrunden är att hon har haft en så kallad gudperiod efter en låt med Bo Kaspers Orkester som tydligen hade ett religiöst tema hon uppfattade lite sent och då som en uppenbarelse, varpå hon kom att lyssna på bibeln på Storytel, men nu på senare tid mest som godnattsaga, och det här verkligen en typisk sak för Lovisa att göra, och att säga, och jag avbryter med:

Jag måste skriva upp det här. Hör du inte hur det låter? ”Jag är lite trött på Moseboken”.

Hon skrattar till när hon hör sig själv som text och förklarar hur denna böckernas boks omständliga författare som en proustsk föregångare hade en förkärlek för att sida upp och sida ned förklara hur en matsal skulle dukas och inredas, med tyger hit och underlägg dit, men som sagt, som godnattsaga effektiv, så numera har hon ingen ambition att ta in allt. I någon utsträckning hör vi väl även i sömnen, får vi anta, och hoppas.

Sen slår klockan sex och jag säger att jag behöver gå, och hon blir besviken, och jag säger att det är bra att sluta med den känslan, för då vill vi ju ses igen, och det är ju sant, tycker hon, och jag säger att jag måste ställa fram mat till mormor för annars kommer hon nog inte äta någonting. Eller mat och mat, det är yoghurt med havrefras och skivad banan, men alltid något, för att magen ska ha lite ro över natten.

Det är en rutin som blivit min. Jag verkar kunna kliva in i en vana över en natt, vilken som helst, vems som helst. Allt blir normalt så snabbt. Så som att natta mormor. Eller att invänta hemtjänstens rassel i trapphuset. Och att fly till matsalen med ett kokt ägg i en porslinskopp.

När jag av både vana och plikt tagit mig hem till middag vill mormor inte ha något. Hon har rätt att bestämma över sig själv, sluter jag mig till så jag trugar inte. Istället är jag bara hemma hos henne, hos oss. Vi är sambos. Vi lever sambiotiskt. Klockan halv åtta prick är det är dags för ögondropparna. Hon lutar sig bak i fåtöljen och jag låter vätskan rinna genom luften in i ögonen. Två rutor hushållspapper för tårarna. Sedan nya droppar, i ordningen efter titlarnas begynnelsebokstäver: O, S, P med fem minuters mellanrum. Sedan läggdags, den sista droppen (V), mobilen på laddning, morgonrocken över fötterna, och en mjuk klapp över axeln. Inte stänga dörren helt. Se till att lampan i taket är släckt. Andra tända. Ytterdörren låst. Grinden tillsluten. Försäkra sig om att gasen inte är på, att sladdar är utdragna. Att det inte är fukt på badrumsgolvet. Att min egen dörr står lite på glänt, så att jag kan väckas, och det kommer jag att göras också.

Som varje morgon vid sju, av duvornas samtal på gården. Någon sorts tuppande, men det blir en annan historia.

Spåren till oss finns inte bara i generna utan även klottrat på lappar i var och varannan vas, och bak på tavlor.

En teckning föreställer en flicka med en blomsterkvast i handen. Hon har rultiga ben, mjuk blick och bär en vit klänning som går ner över låren. Håret fladdrar efter en bris som löper sicksack genom vassen. Skorna i mörkt läder, troligen skräddarsydda, de sitter tätt mot foten. Ögonen är runda och oskuldsfulla, påminner om min mormors.

På tavlans bakparti finns två texter skrivna. Den första med liggande tät stil, som om den fallit ihop med åren. Det står: Denna tavla målades till Gurli julafton 1887, men hon överlevde ej julafton. Den är målad av hennes mamma.

Nästa text är tecknad ovanför med en handstil jag känner som min mormors. Hon har skrivit, med fylligare uppsträckta bokstäver: Målad av Augusta Sporrong, född Bjurman, Margits farmor.

Häri ligger alltså traumat som fortfarande ekar mellan generationerna, uroron som smittat oss alla. Som min syster pratar om. Som min mamma pratar om. Orsaken till hur de här tänk om-stormarna emellanåt satt klorna i oss, en särskilt effektiv obstruktion som lamslår all handling.

Hur Augusta, den skickliga konstnären som gett min målande dotter prestationsångest, miste sin flicka och i en sorgens efterskalv la all sin omsorg på att se till att samma öde inte fick hända barnbarnet, den lilla flickan med de runda ögonen: min mormor, som nu sitter i fåtöljen utan att kunna se, snart 97 år gammal och hon gråter när hon pratar om det.

Mormor fick nästan inte göra någonting. För allt har alltid varit farligt. Trottoaren, främlingar, resor, män. Det är bäst att bara hålla sig hemma. Så fort någon berättar om en planerad semester har hon sagt: Vad ska du där att göra? För att sedan räkna dagarna till hemkomsten. Alla ska alltid vara hemma, för hemma kan inget drabba oss.

Nu, många år sen barndomen, sitter hon i fåtöljen hon alltid sitter i och förklarar sitt hem. För här finns alla kvar. Alla föremål vi ser omkring oss representerar människor. De finns i tavlor, skulpturer, böcker och kandelabrar. En är hennes egen mamma, som dog ung och som mormor vårdade. Pappan finns här också. Han som bara hade henne. Och så finns alla andra, som fått kasta vidare några stänk gener till oss som kom efter.

Men nu har något hänt, säger mormor. Det är som att det inte längre är lika viktigt. Det känns som att jag sviker dem.

Och jag tänker på Gurli, flickan som dog för 136 år sedan, och aldrig hann med att fira julafton. Hennes paket ligger kvar i garderoben här inne. Vad skulle man göra med dem? Slänga dem? Behålla dem? Så de blev kvar, och mormor har dem. Det är så märkligt, för det känns som att tiden är upplöst. Som att tid verkligen inte läker några sår alls. Att Gurli alltid är åtta år gammal och inte mer. Att det som är är och förblir.

Till dess att alla har glömt, och vi äntligen får vila.

En vagn med människor pendlar fram och tillbaka mellan ändhållplatser. Din kropp har tagit upp ett av sätena, men ditt psyke drömmer sig ut. För precis som alla andra här inne driver du in och ut mellan uppmärksamhetsfickor. En ström av minnen, orosmoln, flöden, bilder och chattar hjälper er fördriva tid i strävan att göra resan förglömlig. En sån där motsatsresa till det Boye diktade om. En variant av sömn bara.

Inledningsvis finns alltså inget särskilt med situationen. Du gör det du alltid gör när du inget gör. Alla andra följer ditt exempel. Och du följer deras. En gemensam överenskommelse om avtrubbning när det blir för trångt. När kropparnas ångor fasas in i varandra, fastän intimitet är otillåten, så ska ni se till att inget minnas härifrån. En övning i behärskning, som bara den sant härdade kan bemästra till fullo.

Så en händelse, och berättelsen kan börja:

Genom luften i utkanten av ditt synfält färdas två fingrar. Ett pekfinger och ett långfinger. Mellan dem pressas någon typ av sedel. Den är vikt på mitten. Någon typ av sedel som möter en annan hand. Mottagaren fångar den med näven, där den först pressas ihop som ett oönskat kvitto.

Men det här känns inte som vanligt, inser huden. Med båda händerna vecklar han fram valören, lite likt hur en trissvinst presenteras. Han tittar på pappersbiten några gånger, och det är här situationen blir särskild. För till och med i denna dåsighet kan du uppfatta en tusenlapp, på samma sätt du kan hitta orden IFK Norrköping på ett uppslag i morgontidningen, eller höra ditt namn uttalas i ett sorl.

Fler vaknar till. Det sker något i den sovande vagnen. Alla sneglar uppmärksamt svenskt mot den ärrade man med glipor i munnen som just blivit tusen kronor rikare. Han har förmodligen nyligen rabblat sin slinga om hunger och husrum genom mittgången, en procedur som blivit så van för er att ni inte ens uppfattar den. Ni har verkligen försvunnit till den grad att han lika gärna hade kunnat vara en vild bergsgorilla på flykt, ni hade ändå fortsatt tumma vidare på mobilskärmen. Men tusen kronor är mycket pengar, och därmed vänder sig era sneglande blickar mot givaren snarare än mottagaren.

Han är också en han. Han bär en vit stickad tröja. Han har en grodformad neongrön reflex i dragkedjan till ryggsäcken, som är från Asaklitt. Ålder mellan femtio och sextio. Det halvtäta svartgrå håret behagligt rufsigt som någon som passar in utan att anstränga sig. Det finns med andra ord inget som antyder överflöd, utom sedeln han just förflyttat från sin plånbok till främlingens näve. Donationen given utan ett ord, utan ansats att förhäva sig. Mottagaren känner ett ansvar att visa att nonchalansen inte godtas.

Han tar ton, i den förr sovande vagnen.

Han säger:

Du måste förstå, det här är stort för mig.

Han säger:

Du måste förstå varifrån jag kommer. Du måste förstå att jag igår, igår, befann mig på lasarettet med hjärtstopp. Jag hade inte fått i mig tillräckligt. Ni äter er feta. Jag kan inte hitta näring så det räcker. De lyckades pumpa igång mig igen. Som de gjort många gånger förut. Men när jag vaknade på britsen tänkte jag: varför? Hade det inte räckt så här? Av vilken anledning ska jag få fler dagar, när det enda jag gör är att glida som en vålnad genom vagn efter vagn, tala ut om mitt liv i hopp om att någon, bara någon, ska känna hur det sticker till i hjärtat. Men istället en tystnad som om jag redan var död.

Du hjälper mig mer än du anar, säger han och fortsätter prata högt ut i vagnens tystnad:

Du måste förstå vad det här betyder för mig. Det här räcker en halv månad. Jag kanske till och med kan spara lite. Om jag fortsätter gå min rond och rabblar vidare allt det där jag säger utan att tänka längre kan det bli pengar över. Någon gång kan jag till och med få vila mellan varven, bläddra i en kvarglömd tidning rentav, köpa en lättöl och lite jordnötter på centralen och bara njuta. Du har gett mig en halv månad, kanske mer. Alla säger att pengar inte kan köpa lycka men nu vet jag faktiskt inte längre.

Givaren har tittat tomt på anförandet som hållits till hans ära. Tanken var säkert att bara lämna över sedeln och träda in i dimman igen. Nu när han hamnat i fokus behöver han ju också göra något, säga något, som ett tacktal av något slag. Men värdigt förstås, utan att skrävla. Skrävla svenskt, alltså inte.

Han ler, utan att blanda in ögonen, sträcker fram näven och skakar hand med den arme mannen. Och så uttalar han orden, på det enda språk han begriper:

Cheers, I can see that you are happy.

Det fanns både en avresa och en hemkomst, men den här berättelsen dröjer sig kvar vid själva parentesen: månaderna i Toyohashi, som utbytesstudent utan utbyte.

Hon borde kanske ha utsatt sig lite mer, gjorde faktiskt ett försök de första dagarna, men japanerna var svåra att komma inpå livet, och så hade hon inte kraft eller erfarenhet nog att pressa sig in.

Hon stannade i sin box till lägenhet. Hur många gånger kunde hon egentligen se om Dirty dancing? Det blev en utmaning i utmaningen.

Någon gång mellan vecka sju och åtta fick hon besök. Hon bevakade dem genom titthålet. Jehovas vittnen, så klart. Två män. En ung, en äldre. Västerländskt utseende.

Hon öppnade eftersom hon verkligen inte hade något bättre för sig, och så släppte de ifrån sig sin harang om Gud och allt förmånligt som fanns med att förknippas med honom. Allt på brytande japanska, lika brytande som hennes, och när hon pratade för att be dem gå sa den yngre: Är du svensk?

De var som hon, i ett utbyte. Något vittne från Toyohashi vandrade sannolikt omkring just nu i Falun och knackade dörr. På brytande engelska, fick hon förmoda.

Så hon sa: stig på. Hon hade inte så mycket mer att bjuda på än mangojuicen på pulver och de där wasabinötterna hon ändå behövde få någon annan att äta upp.

Ganska snart insåg hon att det var ett misstag. De pladdrade på om Gud och medlemskap, lyckliga över att kunna tala obehindrat med någon, och då försökte hon styra om konversationen till slumpen och närmare bestämt en dokumentärfilm hon sett om kärlek, där en bortvald man tog ett sms-lån på ett par hundra tusen kronor, skannade av bostadsmarknaden på nätet och köpte första bästa stuga som låg i rätt prisklass.

När han installerat sig där i ingenstans mötte han under en promenad sitt ex nya mans ex, som visade sig bo i grannhuset. Förbluffande så klart, men det tyckte kvinnan inte det var något särskilt. Mer otroligt nog var att deras båda ex levde i huset där över ängen, sa hon och pekade ut kärleksnästet. Varpå mannen i dokumentären valde att spika igen fönstren mot det väderstrecket.

De båda vittnena kom av sig helt av historien. Det var som om deras kroppar bytte innehåll. Ögonen växlade över från fromma till intensiva. Den yngre nickade mot den äldre, som lutade sig fram över bordet och sa allvarligt, på det sätt du pratar med någon du känt länge:

Vi måste tala om den bulgariska situationen.

Tror du att det här är på riktigt? frågar han henne, fäller upp laptopen och visar mejlet. Där står om en säkerhetsläcka på auktionssajten, att personuppgifter sprids på Darknet och att mottagaren av mejlet kan tacka för informationen genom att avyttra en liten summa i kryptovaluta.

Hustrun skummar med utredarens vana öga igenom textmassan och frågar: Varför har du det där lösenordet?

Det står utskrivet där, mitt i mejlet, utan asterisker, sannolikt infört med skript i syfte att få någon av de tusentals kunderna att tro sig ha blivit personligt tilltalad. Men det stämmer att ”Eva4ever” är hans lösenord.

Eva. Femton år tidigare träffade han henne under en festival på universitetsområdet. Hon hade varit kort och han lång och hon hade stigit fram och frågat om hon kunde sitta på hans axlar. Snart svajade de på ängen under tiden singersongwritern trallade om stjärnor och lyckokatter. Han hade knappt uppfattat hennes utseende, försökte föreställa sig det under tiden hennes händer flätade hans hår.

Efteråt frågade hon om han ville ha massage över axlarna, som tack för stödet, så att säga, och han var inte riktigt en sån som sa emot någon alls på den tiden så han sa ja, och sen såg hon till att det ena ledde till det andra och han leddes vidare.

De bodde i hennes lägenhet i några månader. På den tiden använde han ”borisbecker” som lösenord, av den anledning att hans ansikte framträdde på tv under tiden han skapade sitt hotmailkonto, men så ville en tjänst ha både siffror och stora bokstäver och då blev det ”Eva4ever”, lite tanklöst och impulsivt men inte utan innebörd.

Det var ett bra lösenord, enkelt att komma ihåg, så det fick följa med, långt efter att Eva hittat en rimligare kille, som inte studerade statsvetenskap och inte tände på byråkrati.

Han fantiserade om henne ibland, visst gjorde han det, som en symbol för ett parallellt lite mer vågat liv där han kanske hade kunnat bo i Palermo eller Kapstaden, eller vart hon nu hamnade. Vad gjorde hon nuförtiden, egentligen? Han hade slutat söka på hennes namn för åtminstone fem år sen. Förutom den där gången han gjorde det av misstag.

Och så frågar hustrun: Varför har du det där lösenordet?

Han hade alltså knappat in sin kärleksyttring åtminstone någon gång om dagen i alla år de varit tillsammans. Varje dygn de varit nära hade han också skrivit att kärleken till Eva var för evigt. När de hade haft något av sina våldsamma och samtidigt otäckt stillsamma gräl hade han skrivit det. Till och med när deras barn hade fötts hade han några minuter senare loggat in med dessa ord för att meddela omvärlden. Så vad hade han att säga till sitt försvar?

En gång hade hustrun fått se en bild på Eva. Det var under tiden de rensade källarförrådet innan flytten till Hägersten och alltså innan den till Älvsjö. Vem är det här? hade hon frågat och fläktade sig med kortet. Oj, har det hängt med, hade han sagt, synade figuren kisande som en kuriositet och mumlat att det var någon från förr, med en nonchalans som antydde stolthet över att någon som hon hade velat umgås med någon som han. För Eva såg verkligen fullkomligt fri ut på den bilden. En sånt där leende som du antingen har eller inte, och hon hade det.

Hustrun hade inte sagt någonting mer. Det betydde vanligtvis att hon ville begrava saker inom sig. Deras omöjliga kommunikationsstrategi.

Det hade funnits tillfällen där han hade kunnat byta lösenord, när tjänsterna krävt variation, men då hade han bara ändrat placering på versalen efter ett system som han kom att följa och det hade ju blivit så bekvämt, och dessutom behövde han ju byta överallt, Facebook, jobbmejlen, skolplattformen och faktum är att han inte ens tänkte på lösenordet, som hade blivit genomskinligt på samma sätt som andedräkten eller röstsvaret i mobilen. Samtidigt gav det honom faktiskt en halvt subliminal känsla av vällust att knappa in de där orden, vars innebörd förvisso avtagit gradvis men utan att helt och hållet försvinna.

Vad gjorde Eva numera, egentligen? Kanske hade hon blivit låtskrivare eller producent som hon hoppades, for till Dubai på workshop för att snickra kpophits. Eller hade hon blivit på smällen med någon roadie, och blivit lämnad så snart allt blev allvarligt. Satt ensam i sitt kyffe i Skogås med den skrikande diagnosungen och drömde om honom: det säkra kortet. Med honom hade allt blivit annorlunda, tänkte hon förmodligen. Andra, lugnare, gener.

Och varför flinar du? skriker hustrun, på det där sättet som vanligtvis betydde: Varför älskar du mig inte så mycket som jag älskar dig? Nej nej, jag kom att tänka på en grej, säger han. En grej? En grej? gastar hon.

De sista bitarna sushi har ätits upp. Hon fäller ihop sin låda. Lätet påminner om när en koffert slår igen. Hon skjuter lådan över bordet. Han lägger den på sin. Kloss på kloss. Han viker upp den bruna pappkassen. Hon för ned pinnar och plastburkar. Ett tunt lager soya på botten, men det blir inget spill. Han lägger kassen åt sidan. Hon greppar hans glas och placerar det jämsides vid sitt eget, så nära det går utan att vidröra. Diska gör de senare. Han nyper en pappersservett och torkar av sin närmaste yta. När armarna inte når över bordet fångar hon rörelsen och färdigställer torkandet på sin sida. Skivan är återställd. Han fläker ut pappkassen. Hon låter servetten dala genom luften. Han går mot soptunnan. Med foten fäller hon upp locket. Han ställer ned kassen utan darr. De sätter sig igen, på varsin sida av bordet, och fortsätter förhöret.

Joyce Carol Oates tillrättavisar inte sin make, hon flyttar inte på katten och hon pratar inte med någon. Hon tycker inte att hon borde det, lägga över sitt inre på någon annan, som får både en börda och en hållhake av henne. Det är bättre att låta saker bero, säger hon och skriver hundra romaner istället.

Jag å min sida pratar gärna med någon, om dokumentären jag just sett med någon annan som också gärna pratar med någon, som reagerat på samma sak och behöver prata. Samtiden säger att prata ut är det höga sköna. Hålla sig sluten leder till inre kollaps. Har vi lärt oss och försökt praktisera. Att prata är att komma nära en kärna annars inlindad i de ord som vecklas ut av stämbanden som breven i lyckokakor och därnäst lämnar kroppen ljudvågsvägen. Tiga är silver, prata är guld. Nästan platinum.

Men Joyce Carol Oates pratar inte med någon. Hon uttalar sin hållning i den där dokumentären som om hon företräder en rörelse representerad av halva befolkningen, med en pondus hon borde ha vett att begripa att hon inte kan ha. Inte heller vill hon snäva in sitt uttalande till att det bara gäller hennes unika existens. Hon anser att det pratas för mycket generellt, att vi genom pratet benar ut det som inte behöver uppförstoras, att vi genom pratet uppförstorar det som inte behöver benas ut.

Bättre att göra annat, som att arbeta, som att föna makens hår när han ligger utfälld i trädgårdsstolen, som att låta katten sova ut. Och jag och vännen kommer inte så långt i vårt eget prat om prat, så vi funderar på saken istället.

Det ser ut som en pärlplatta, säger barnet om havet av solrosor i tidningen, och pappan tittar upp och tittar ned och synar trycksvärtans raster av olikfärgade fläckar.

Med fördjupad blick börjar pappan studera de andra artiklar som fläkts ut över bordet. Här hävdas att Argentina har flest psykoterapeuter per capita i världen. Där att ambidextros är att kunna skriva med två händer samtidigt. I notisspalten att datorer upptäckt att män och kvinnor har olika näthinnor.

Fast det här händer så klart inte. Sånt skriver inga tidningar om.

Men låt oss tänka att de gör det medan mörkret faller över Alfalfa, medan koppen töms på cappuccino, medan trehundrafyrtiosju andetag andas obemärkt, medan servitören i smyg plockar upp oliverna från golvet, och koffeinet stiger mot hjärnan som en plötsligt återvändande personlighet.

Och medan det är dags att gå.

Då dyker hon upp, mitt på Alfalfatorget, hon som berättade om jobbet i kassan under pandemin, apropå skräckfilmen Smile. Det hängde ihop på det sätt att hon bakom munskyddet lärde sig att le på nya sätt. I filmen utan att blanda in ögonen. I verkligheten utan munnen. Nog så besvärligt, berättade hon, men gick att öva upp.

Så låt oss tro att hon dök upp på torget med sin picknickkorg fylld med kronärtskockor och marmelad och började prata om sina marockanska föräldrar och sin katolska flickskola och de tio åren utan medborgarskap och om kompisen som jobbar på baren bakom Las Setas: kanske vill ni följa med?

Barnet får en Sprite. Pappan en cerveza på kran. De bjuder på allt. Det här händer ju inte, men det skulle ha kunnat hänt, tänker vi oss. Det är däremot som sant att kväll blir natt, och att de framemot femsnåret på morgonen far till flygplatsen med ett kompisgäng från Triana för att sitta i ankomsthallen. De tittar på folk. Folk tittar inte tillbaka. De bara återses och är upptagna med det.

Fast vad som egentligen händer är att pappan glor på havet av solrosor i tidningen och mumlar något ohörbart, eftersom han egentligen inget sett. Eller inte ens det. Inte ens det hände.

Av alla platser jag vaknat på är denna som drömmen. Fortfarande Sevilla. Alamilloparken. En svart vitfläckig katt söker kontakt men skyr människor. Gräset. Jag lägger mig raklång som om jag svimmar mig vaken. Solen fyller mig inifrån. Boken ligger halvläst och återhämtar sig. Från buskarna en hord fåglar. De imiterar regnskog och syrsor: klöser och kläcker och tjattrar fram ett ändlöst skvaller som kanske är viktigt. Spanska människoröster från familjer på lånecyklar. De rullar genom den grönskande tunneln till stig. Nära men borta. Mina egna barn på upptäcksfärd i andra gläntor. Pratar ekorrmässigt om ditt och framförallt om datt och sen åter till ditt men bortom min upplevelsehorisont. Istället: Sirener på håll, varvat med bilismens dova stön. Där borta över olivlunden anas bron. Den vilande harpan vars bärkraft sägs tveksam. En dag kommer strängarna brista och slunga körbanan mot universum. Men nu mer här här: Någon vaskar sitt fyrverkeri. Någon annan gör av med sina smällare. Trevande smatter och krigets dån. Det är nyårsafton i staden utan årstider. Fåglarna tjattrar vidare. Hjärnan är tyst.

Du vet redan vad du ska göra, sa en gång min psykolog, och det var ju en spegling men hon sa det så jag förstod och det är ju vad spegling är till för, att förstå sig själv genom sig själv, och det är dit min extraversion tar mig den här söndagen i Sevilla när mitt historiskt omättliga sociala behov får mig att smygconnecta med den äldre damen med jättelika kålsalladen vid grannbordet bara för att jag behöver andra människor.

Så här går det till för den som behöver en manual: Jag skjuter först ut stolen för att hamna bortom markisen och på så vis möta solen, som dalar lite för snabbt. Damen tittar mot mig, skrattar inbjudande. Jag tittar mot henne och nickar gillande, säger något om att solen rör sig och hon konstaterar att den brukar göra det. Någon slags förstadie till en invit.

Innan dess har jag kusligt inkännande skrivit om kosmonauten som lämnades ett halvår i rymden medan folk där på jorden försökte reda ut hur de skulle få ned honom, eftersom det demokratiska Ryssland inte hade behov av några rymdfarare. Och så tänker jag på vad psykologen speglade att jag sa, om det jag behöver, och att det just nu är just detta: att skriva, att bli mer av mig själv genom att formulera mig själv, stelna i skriften. Jag vet vad jag behöver.

Men skriva är på något sätt också att prata. Ett sätt att få ur sig sitt inre, just som talet är. Bara ett säkrare sätt, eftersom svaren för det mesta är lättare att hantera, men inte alltid.

Det här tillståndet har jag upplevt en gång förut, det att stum driva runt i ett land. Nästan i panik suktar och suktade jag efter någon slags kommunikationsmöjlighet. Då i Japan. Där fanns inte ens tecken att försöka tolka. Allt var lönlöst. Jag kunde bara vinka, le och se västerländsk ut. De gav mig till sist en morgontidning på engelska. Jag läste varenda notis flera gånger, för att den var skriven med bokstäver jag kunde förstå, ett språk jag någotsånär behärskade.

Vi behöver alltså inte bara andra människor. Vi behöver också bli förstådda av dem. Och spanjorer behöver ingen engelska.

Mitt uppe i det här skrivandet börjar kvinnan vid bordet intill att reach out på riktigt. Jag vet inte hur det går till men även hon kan ana sig till mitt tillstånd, eftersom hon befinner sig i samma. Hon är från Nederländerna. Närmare bestämt Rotterdam. Här i en vecka. För solen. Tittade på prognoserna oroat. Men nu så. Hon åker ensam men har en partner, har barn, är inte ensam men tycker om att vara det. Allt detta måste betonas.

Det märkvärdiga är att under tiden det här samtalet pågår så mildras det kittlande suget inom mig för att till sist upphöra helt. Den gamla damen liksom helar mig. Gör mig lugn med sin röst, eller genom att höra min. Genom att göra mig förstådd. Mobilen behövs inte längre. Glöm WhatsApp och Messenger. Glöm telefonsamtal och sms. Här och nu är här och nu.

Och här och nu är att hon berättar om apelsinträden. Får något levande i blicken när jag bekräftar att träden som hela staden utsmyckats med verkligen finns. Att de har blad. Hemma har inga träd blad.

Hon säger att hon skickar foton på apelsinträden till sin man och han skickar bilder på skridskor.

Precis så här ska soldyrkare från norden prata och å så härligt det är att få prata sol och inte ensamhet.

När jag berättar min historia förstår hon mycket väl varför den äldre kvinna jag lever med i San Jeronimo vill ha mig i huset, förstår mycket väl varför hon bereder mig måltider och vill stryka mina skjortor. Exakt vad detta beror på säger hon inte, men hon antyder att det inte behöver uttalas, för det är så självklart, att jag kommer att förstå en dag när mina egna barn flyttat ut. Att vanka runt i huset där det tidigare ekat av fötter och skratt. Det säger sig självt.

Min samtalspartner från Rotterdam bor i en hyrd lägenhet. Fyrahundrafemtio euro för en vecka. Inte så farligt, va? Har inget busskort och tänker inte skaffa. Går utmärkt att vandra. Men hon pratar inte med någon, så kan inte relatera till mina etnologiska studier, förrän nu då. När hon kan sniffa sig till min belägenhet.

Jag berättar att jag inte är helt och hållet turist, att jag arbetar på distans. Bättre här än där för här är jag piggare. Jaha, säger hon och förstår ingenting, har jobbat i psykiatrin i hela sitt liv och vet inte ens vad man gör med en laptop, än mindre hur folk arbetar med den. Jag säger att det är samma sak som det hon gjort. Människor som kommunicerar. Nu via video och e-post. Annars samma sak.

Vi handlar ju bara om varandra.

När vi båda tömt våra sociala behov tar vi farväl. Hon påtalar för servitören att kålsalladen var för stor för en person. Jag säger att det är ett dyrt etablissemang vi båda har hamnat på. Hon tittar på kvittot och konstaterar: ja. Jag säger att det kanske inte är så konstigt att vi hamnar på ett turistställe när vi är målgruppen, att det liksom hör till sakens natur. Hon skrattar och tycks inte längre behöva vad jag har att ge, och går. Vi bytte aldrig ens namn.

Jag stannar kvar i den nu allt längre skuggan, och skriver lite till. Solen där hemma gick ned för tre timmar sen. Sen vandrar jag ut mot några av de sista strålarna. Mitt humör har slagit i taket. Allt som behövdes var en dam som behärskade engelska.

Det startar en VM-final om en kvart. Jag borde se den. Bland folk som bryr sig. Och det kommer jag att göra.

Jag är Sergej Krikalev.

Året är 1992. Sovjetunionen har fallit och det nya Ryssland har inte råd med ett rymdprogram. De ringer mig från jorden och säger: Du får stanna där uppe ett tag, fram till dess vi vaskat fram lite pengar. Du vet, det är demokrati nu, vi måste fundera lite kring vad vi ska göra.

Jag svarar dem: En dag här på MIR är hårt inre arbete, en vecka är nästan olidligt, en månad vågar jag inte tänka på. Hur tror ni att jag ska överleva ett halvår? Det blev tyst ett litet slag. Det blir ju alltid det i väntan på leveransen, men nu extra länge.

Sedan en annan röst: Vi har inga pengar, det är som det är, dina matransoner borde räcka. Du har ju böckerna. Läs och berika dig i världens kunskap. Vi här nere kämpar för livet. Du kan luta dig tillbaka och njuta. Det är inte synd om dig.

Jag vet inte vad jag ska svara, eftersom ett svar avslöjar något pinsamt. Så jag svarar:

Ja, jag lyssnar, jag är tränad för det här.

Så ska det låta, säger jorden.

Jag är Sergej Krikalev, kosmonaut och rikets hjälte, en utforskare av kosmos, den som håller unionens alla republiker under uppsikt när den sover, under tiden jag roterar varv efter varv runt planeten.

Varje gång jag kikar ned ser jag en del av mitt enorma rike: från Vladivostok till Murmansk, från ishavet till Uralbergen till Kursk. Jag tänker: Hur går det för dem där nere? Systemet havererar, de ska alla bli kapitalister. Men hur ska min mor kunna bli såld på en marknad? Hon kan sy, hon kan laga mat, men hon kan inget om kommers. De andra kanske lär sig, men hon?

Jag är Sergej Krikalev. I en akt av moderskärlek försöker jag brodera. Hon visade mig en gång. Det är inte svårt. Det svåra är att göra det bra, inte att göra det. Och jag kan göra det.

Mina levnadstecknare som vill förstå unionens fall kommer att fråga sig vad som driver mig att använda tunt mounlinégarn, fastän jag behöver arbeta med dubbla plåster för att blodet från såren inte ske fläcka tyget. I början flyger små bloddroppar runt i rymdstationen, så jag behöver fånga in dem med plastpåsarna jag annars förvarar tonfiskröran i. Det ser inte särskilt smakfullt ut, men blodet kan förstöra utrustningen. Här uppe hittar vätskan alltid en väg in i maskineriets hjärta.

Jag är Sergej Krikalev och året är 1992. Det pågår ett olympiskt spel i Barcelona, ser jag på tv-sändningarna och mitt land har inte längre något namn, det är bara en samling stater som gör saker ihop.

På nyhetssändningen visar de bilder från en världsutställning i Sevilla. De sänder ofta därifrån. Där är det så hett där att de vid varje gathörn har luftfuktningsanordningar som sprutar ut pustar med vatten, som om människorna vore växter. Jag tittar på sändningarna och längtar till de olika länder som visar upp sig med paviljonger. Där finns Sverige, där finns Amerika, där finns Marocko.

Jag ser solen varje sekund härifrån men ändå saknar jag den. Det är märkligt.

Den stora paviljongen heter Futuro. I framtiden kommer människorna att ha glömt bort mig, eftersom jag tillhörde ett land som glömt bort sig själv, men jag är säker på att många, när jag berättar min historia om att svirra runt planeten i ensamhet i ett halvt år, kommer att vilja lyssna, eftersom de också varit ensamma. Alla är det ibland, vi ska inte ljuga för oss själva. Vi är en social art.

Ensamhet ligger så klart inte för mig. Jag känner mig som barnet som tittar ut genom fönstret och ser alla andra ungar leka på gården.

Det här är min prövning. Då och då ringer jag till jorden utan att ha en egentlig anledning. Jag hittar på något, säger att något reglage börjat att svaja, eller att toalettpumpen låter märkligt, vill ju inte riskera att omges av tyngdlösa fekalier. Det är genomskinligt så klart, men de låter mig hållas. Jag frågar hur vädret är i Kaliningrad. De skrattar. Det är som om de över huvud taget inte lägger märke till vädret. Fastän de inte heller har så mycket att göra.

Jag vet nu att det inte längre finns något rymdprogram men samtidigt finns det människor som är satta att jobba med det. De får ingen lön, så istället säljer de saker på svarta marknaden. Modeller av Sputnik eller raketbränsle i dunkar. Allt de kommer över. Någon pratar om att omvandla rakethallen till nattklubb. Då kan man ta entré och sälja vodka.

Här uppe har jag ingen att sälja något till.

Jag är egentligen inte en människa som läser. Om någon frågar mig så säger jag förstås något annat. Då säger jag att jag naturligtvis läst min Dostojevskij och min Tolstoj, jag har läst Bulgakov och jag har om en västerlänning frågar till och med Solzjenitsyn. Men det är inte sant.

Jag brukar säga till mitt försvar att jag inte vill uppehålla mig med andra världar när den här är så förunderlig. Då brukar de nicka skeptiskt. Sanningen är att jag har svårt för orden, var så redan i skolan. Det blev min hemlighet. Däremot hade jag lätt för siffrorna, hur saker hängde ihop, att ta isär och återmontera en generator eller en ångmaskin.

Mina händer har alltid tjänat mig.

Men här uppe har jag inte mycket annat val än att till sist börja läsa vad som finns, eftersom jag har broderat så länge att fingrarna domnat. Och jag har slut på påsar.

Det som finns är några politiska pamfletter om äganderätt, några manualer till dockningsstationen och det finns ett litet häfte med korta berättelser som en av de andra kosmonauterna tog med sig och glömde kvar.

Jag har inte alltid varit ensam. Det var tänkt att jag skulle hålla ställningarna i väntan på nästa grupp, men det blev ingen nästa grupp så här är jag och håller ställningarna.

Förmodligen är jag den sista människan på MIR. Om jag någonsin blir hämtad så blir mitt sista uppdrag att skicka rymdstationen ur kurs. Om miljarder och åter miljarder år kanske någon utomjording hittar mitt blod i tonfiskpåsarna, och bygger upp mig på nytt.

Som ni hör har jag mycket tid åt att fantisera.

Sex månader är en lång tid att vara ensam, medan alla lever som vanligt. Det hade nästan varit lättare om allt liv på jorden gått under, då hade jag inte behövt bekymra mig om dem. Men nu är det som det är. Vad ska jag göra? Tvinga dem att hämta mig? Hur då?

Jag är i de nya härskarnas våld.

Berättelsen jag läser handlar om en man som skriver. Det är en ganska fånig sak att skriva om, men beggars can not be choosers, som en astronaut en gång sa till mig på en strippklubb och som jag slog upp efteråt. Mannen skriver att det finns andra värden än ambition och annan strävan än effektivitet. Han skriver att drömmar behövs, inte för att klara sin budget, utan för att kunna hantera livet.

Mannen som skriver skriver om hur han röker och dricker. Skriver, röker och dricker. Det är tydligen allt han behöver, för i berättelserna kan han skapa vad han vill. Han träffar kvinnor och reser till andra länder.

Efter fyrtio sidor ska han gå på bio med en turkisk tjej, men hon är sen, hämtar upp honom med bilen och så ägnar de en timme åt att försöka parkera, så det blir ingen bio. Det är ganska spännande att läsa ändå, om hur han tas från att se på filmen liksom in i filmen. Hur hon försöker att fickparkera på fyrfilig huvudgata med bilarna tutande bakom henne. Och i parkeringshuset kör hon slalom mellan betongstolparna. När hon äntligen lyckats stanna sitt fordon slår hon upp dörren i en Porsche.

Jag skulle inte ha läst det där. De kommande veckorna drömmer jag bara om att köra på motorvägen där nere på marken. I några av drömmarna så ska jag försöka hitta en avfart, men jag färdas så snabbt att jag inte kan svänga i refugen. Jag flyger ut i vägrenen och vidare. Det är så jag vaknar, av att det tar stopp. En tall, eller en gran. Jag vet inte för då är jag redan död.

Jag skulle inte ha läst det där, bara hållit mig till det jag kan, mina siffror, mina händer. Jag börjar brodera igen. Efter tre månader börjar jag få upp tekniken och behöver inte längre plåster.

Jag är Sergej Krikalev. Det här är min historia. Kanske hämtas jag om sex månader. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Det blir som det blir.

Juntan hade placerat Jordis morfar i fängelse, med motiveringen att han haft ihop det med kommunister. Straffet var livslångt, men morgonen innan femårsdagen av hans tid i cellen hade pliten skjutit upp luckan och väst: Du släpps nästa gryning. Luckan hade resolut dragits igen och där satt morfarn ensam igen med tystnaden.

Det fanns så mycket ny information att bearbeta. Han hade fått en framtid i frihet, skulle behöva ordna med boende, visste inte ens om föräldrarna levde, eller om hans käresta fortfarande höll av honom, om barnen visste vad han hette, vad han skulle ägna sig åt där ute.

Om han haft ytterligare lite fantasi hade han tänkt: Argentina och jag kan inte längre leva ihop, så snart jag kan flyttar jag till Sevilla, med mina barn, som kommer att få egna barn, och en dag bortom millennieskiftet kommer min dotterson Jordi att återge allt jag varit med om över några cervezas i det gentrifierade Macarena, där en skrivande sueco lyssnar med spetsade öron och senare tecknar mitt öde som om berättelsen var hans.

Allt detta kunde han ha ägnat gott om tid åt att fundera kring. Det var emellertid en annan fråga som sysselsatte honom.

Hur kom det sig att de berättade om frigivningen dagen innan och inte samma dag? Dessa sadister från födseln, som inte drog sig från att klippa fingrar eller rycka ögonfransar, hade nu funnit det lämpligt att ge honom åtminstone en dag att förbereda sig. Det kändes osannolikt, han kunde inte få ihop det. Nöjd med sin slutledningsförmåga bestämde han att det var en lögn, en till i raden av metoder att förminska hans människovärde, bara för att han umgåtts med Pablo och Enzo och deras påhittade fackförening som egentligen bara var en förevändning för att få sparka boll på arbetstid och en gång, bara en gång, räckt dem några sedlar för att trycka upp pamfletter. Som en gest av välvilja, snarare än ett politiskt kall. Men pesos som pesos. 

Där stannade han i tankarna. Dessa helvetets väktare drev med honom. Han skulle bli kvar i cellen, bli förd till innergården och piskas till invaliditet istället för att bli frisläppt. Han kände förvisso knappt av rappen mot huden längre, hela han hade bepansrats efter de här fem vintrarna i plågoandarnas våld.

De kunde säga vad som helst, göra vad som helst, han kunde ändå inte brytas ned mer än han redan brutits. Kvar av den glada pojken med det sneda leendet var bara ett minne. Om cellen hade berikats med en spegel hade han inte använt den. En gång i tiden ville han inget annat än att fiska med fluga.

Nästa morgon öppnades dörren redan vid sju och pliten gastade: Ut med dig, dags att göra plats för andra satanister som gärna sitter bort sin ilska.

Jordis morfar reste sig utan att säga ett ord, betraktade mannen kallt: han som kallades Zozo, eftersom han inte drog sig för att rista sitt namn i andras kroppar. Emellanåt under den nattliga ronden slog han med batongen mot gallret vid jämna klockslag för att rubba sömnen, eller sjöng kampsånger, visslade God save the queen, eller bara snöt sig utan att behöva det.

En gång hade han skvätt fimpar mot en bakbunden nykomling, vars hår till sist började brinna, vilket slutade med en plågsam död alla andra tvingades avlyssna.

Denna man släppte nu ut Jordis morfar, som vände blicken mot korridoren, gick, ut ur cellen, ut ur fängelset, till fots hela vägen in till Buenos Aires där han nådde sina föräldrars hus i Montserrat. Två våningar upp bodde de senast i varje fall. Nu mötte de honom i trapphuset, betraktade hans slanka knotiga kropp som en levande död. De gödde honom med biffar och rödvin, lät honom prata i sin takt, men det enda han ville diskutera kring köksbordet var en och samma fråga.

Varför dagen innan?

Varför dagen innan?

En oförmåga att planera mitt arbete gjorde att jag blev klar en månad för tidigt. Det fanns ingen anledning att meddela någon om min oväntade tidslucka, eftersom det pågick varsel på myndigheten och jag redan gjort mig impopulär genom att tappa laptopen i kollektivtrafiken och som straff fått den ersatt med en stationär dator.

Distansarbete var därför otänkbart. Istället begav jag mig varje morgon till det gamla biblioteket för att ”göra research inför folkräkningen”, som jag kallade det när någon frågade. Det var inte en fullständig lögn, för jag läste in mig på olika områden, bara inte just dem jag var betald att ha expertis inom.

Enklast var att börja med allt, tänkte jag, och gav mig i kast med en tidig upplaga av Nordisk familjebok, som inte på många år betraktats rymma godtagbar kunskap. Först slukade jag Niger-Osby, vidare till Tvål-Venezolan och Tennis-Tvåkönad. Egentligen gjorde läsningen mig inte klokare, eftersom jag mest lärde mig detaljer om framstående vetenskapsmän och friherrar som ingen sate längre kom ihåg, än mindre behövde relatera till.

I delen Eggegrund-Exlex letade jag, lätt egocentriskt, efter andra som delade mitt efternamn, i hopp om att jag hade en celeber släkting jag kunde skryta om. Det hade jag tydligen, om man nu kan räkna sig själv som en släkting. På sidan 231, andra stycket i höger spalt, fanns mitt öde infört, med korrekt födelsedatum och -ort, liksom beskrivning av mina studier i socialantropologi, arbetet som registrator. Även mina två havererade äktenskap nämndes, men tydligen stod jag i begrepp att inleda ytterligare ett.

Här fanns alltså fortsättningen. Enligt Nordisk familjebok skulle jag bara nästa år debutera med en fantasyroman betitlad ”Det gamla biblioteket”. Fler verk skulle följa. Jag skulle vinna Ivar Lo-priset och sedan få många anhängare i Frankrike och Belgien, för att slutligen beredas plats i Svenska Akademien, innan jag avled till följd av hängning om tjugo år (ett dödsfall vars orsak fortfarande utreddes av polisen).

När jag synade böckerna mer närmare fann jag andra öden som också ägde rum i framtiden. Ofödda genier och förbrytare fanns alla kartlagda av verkets framsynte skapare. Jag förstår att läsaren av denna text tolkar alltsammans som häpnadsväckande, men för mig gav det som hände mig bara en intetsägande känsla, så långt hade tristessen tagit mig att det sant förbluffande inte längre hade kapacitet att förbluffa mig. Allt bara: jaha.

När månaden hade ersatts av en annan kunde jag presentera arbetet med några powerpoints och mina chefer kollade sina mobiler samtidigt som jag på skärmen pekade ut vilka akter jag ansåg behövde flyttas över till kommunerna och vilka som skulle behållas på vår avdelning. Efteråt gavs jag fri lejd att genomföra planen, vilket jag kom att göra.

Någon roman om mina upplevelser i det gamla biblioteket skrev jag aldrig, det kändes redan genomfört och jag hade heller inte för avsikt att springa in i min egen död. Istället kom jag att försnilla ett tiotal miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, vilka gott och väl räckte för mig att köpa ett residens på Galapagosöarna, från vilket jag kom att ägna mig åt det som visade sig vara min sanna passion: flamingojakt.

Mitt intresse för kryptozoologi började med ett uppbrott. Hon och jag hade egentligen inget gemensamt utom våra känslor för varandra, vilket dessvärre innebar att det fanns ett bäst-före-datum inbyggt i relationen, och när hon ville prata allvar tog det slut, och istället för att slicka mina sår ägnade jag mig åt ett av mina flyktbeteenden: att fylla hjärnan med information.

Från sjöodjuret Nessie färdades jag vidare till den puertoricanska getvampyren chupacabra till den mongoliska dödsmasken, vilken beskrevs som en en lång blodig kotarm. Allt bara påhitt eller inte, beroende på om man frågade de lärda eller ögonvittnena.

Det fick mig att ge mig i kast med Gregory Forths bok om Homo floresiensis, den människoart som för tiotusentals år levde på ön Flores i Indonesien, men som författaren i sitt verk hävdade fortfarande fanns i levande exemplar. I boken la han fram varianter av bevis: någon hävdade att den kört på en lai hoa (som de kallades av lokalbefolkningen) med sin truck, en annan hade stött på en i skogen som härmat henne när hon sagt ”Vem där?”, ytterligare några påstod sig ha sett dem stjäla mat om natten.

Så jag for, utan egentligen förhoppning att få möta mina människosläktingar, utan mest för att komma bort från mig själv, ett flyktbeteende som omvandlats till en reell flykt. Kanske var det menat så här, resonerade jag i min inre loop, att jag i uppbrottet skulle kunna göra ett verkligt framsteg som vetenskapsman, att jag, med ödets hjälp, skulle vara den som bevisade att vi inte var ensamma här. Vi hade fortfarande syskon, kortvuxna, så som alla arter som isolerats till öar, och intellektuellt sannolikt inte riktigt i nivå med oss. Mänskligheten skulle behöva ompröva sin position, skulle behöva ta ett ansvar som vi hittills inte alltid lyckats göra. Visa att vi som civiliserade varelser inte längre behövde utrota allt som utmanade vår position.

Min expedition utgick från Jakarta, vidare med propellerplan till Komodo international airport på Flores, där jag tog in på hotell för att förbereda mig på vandringen in i djungeln. Jag begrep så klart att det inte skulle bli enkelt, och att det hela var ett gagnlöst projekt. Hur skulle dessa urmänniskor lyckas hålla sig hemliga på en ö med två miljoner människor? Hur har resterna av dem försvunnit? Hur hade de undvikit att fastna på övervakningsfilmer? Men, försökte jag resonera från hotellsängen under myggnätet, det fanns ju gott om arter som trots utrotade som plötsligt dykt upp i marknadsstånd och som återupptäckts på samma sätt som Columbus fann Amerika. Det är den västerländska positionen som är det problematiska, tänkte jag vidare, att vi inte tror på något vi inte vet, och vi vet så lite, så det lämnar väldigt lite utrymme kvar åt det ordlösa. Om jag inte skulle träffa mina släktingar hoppades jag åtminstone att få syn på en komodovaran, zoologiskt katalogiserad av västvärldens ”upptäckare” först år 1910 som en ”landkrokodil”, och förhoppningsvis ett mätt exemplar, men jag var inte rädd längre. Det fick bli som det blev, det här med livet.

På morgonen kördes jag med jeep till Rekas av några lokala guider. Vår vandring tog sin början. Jag hade utefter Forths bok kryssat för olika platser där lai hoas skulle ha skymtats och min plan var att länge vistas i ett område med många iakttagelser och helt enkelt smälta in i omgivningen och låta dessa skygga släktingar söka upp mig istället för motsatsen.

Så hade ingen tidigare expedition fungerat, där andra ägnat sig mest åt punktbevakning och jakt, några veckors arbete och sen hem till konferenserna med snabbkaffet och där de kunnat skryta om sin upptäckaranda och ”bevisning”. Jag skrattade till lite för mig själv under tiden jag klev runt i sörjan och duckade för lianer. Som att bevisa att grävlingar inte finns eftersom de inte har synts en enda gång under en svampplockning.

Det krävdes några dagars färd innan jag nått mitt kryss på kartan. Där fick jag hjälp att slå upp mitt tältläger, i en glänta intill en bäck med drickbart sötvatten. Med mig hade jag så klart både proviant och en läsplatta, och en absurd känsla av att komma hem. Jag vinkade av mina medhjälpare, när de satte av tillbaka mot jeepen och så blev allt tyst för mitt inre. Fåglarna tjattrade, vinden skallrade i trädens bladverk, bäcken porlade vagt som en avlägsen motorväg. Och där satt jag i min uppfällda picknickstol, aktivt väntande på en överraskning.

Dagarna passerade utan händelser. Mitt sinne gick mycket snabbt in i ett meditativt tillstånd där det förflutna blandades ihop med nuet och framtiden till ett och samma.

Det finns en massa känslor utanför relationer vi har ett namn för, kom jag att tänka, när jag tänkte på henne, som inte längre fanns med mig, eftersom jag inte hade ett namn på den relationen som dög för det västerländska, samtidigt som känslorna var högst verkliga, bara inte av något slag jag tidigare upplevt, inte distinkt passion, inte distinkt kärlek, men distinkt ömhet, distinkt medmänsklighet. Vad var fel med det, egentligen?

För mitt inre såg jag hennes ljusa hårsvall lägga sig över axeln under tiden hon satt och läste på kaféet, jag kunde känna hennes hand hålla om mitt huvud när jag vaknade med mardrömmar, hennes ljusa leende när vi omfamnade varandra. Allt bara över för att det saknades ord. Så förbannat onödigt.

Därför väntade jag på min släkting istället, ute i regnskogen som en trånande eremit. Vankade runt i gyttja och aktade mig för spindlar och udda ormar. Snart betraktade djuren mig som en av dem. Fläckiga kaniner skuttade förbi tältet utan att ta någon notis av mig. Jag kände mig odödlig, helt fri från mig själv, mina vanor och min art. Kanske kunde skogsmänniskorna lära mig något? Ty uppenbarligen hade de inget intresse att lära något av oss, mer än att de norpade åt sig fruktklasar i skymningen.

Jag vet inte hur lång tid som hade gått, men många nätter och många dagar hade passerat, när jag lamslogs av en okänd feber, möjligen orsakad av mygg eller bara den blöta hettan. Immiga drömmar intog mig när jag sov och hallucinatoriska uppenbarelser ersatte när jag var vaken. Några dygn in på febern vaknade jag i ett strålkastarmässigt månsken, inte längre ensam. Intill mig, hårt omfamnad av mina armar, låg en kortväxt varelse tyst och sov. Hennes hud var len som ett barns, hon doftade något okänt som jag associerade med chai latte, och hon tycktes trygg med mig, behövde väl också sällskap. Helt nakna låg vi intill varandra, som om vi gjort så här i många år redan, och nog reagerade mitt kroppsminne just så: symbiotiskt.

Men jag kunde inte hålla mig vaken särskilt länge för att betrakta henne mer noga, febern höll mig ännu i sitt grepp, och sömnen tog över på nytt, innan jag vaknade igen. Eller om det var en till dröm, jag kunde inte avgöra, men jag vet helt säkert att hon höll om mitt huvud och viskade orden ”I love you”, eller jag vet åtminstone att jag upplevde det. För det hände ju, i någon form i någon dimension, bara att jag inte kunde beskriva det så att någon annan kunde begripa det. De där hemma kom att kalla mig dåre och mytoman, men vid det laget hade jag slutat lyssna.

Ödet, hur skulle det kunna vara något annat? Att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna som stiger ut från kaféet och möter hennes blick. Just här, just nu. Vad det än är de försöker att ägna sig åt är det ändå hit ödet för dem.

I hans blick ser hon något annat. När han landar på trottoaren har han förstått att hon är hon. Han tittar på henne förskrämt, som om han tänker: att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna jag försökt undvika.

Inte ens en antydan till en kram, inte ens av rutin eller plikt, han bara står där stelfrusen, som påkommen.

Det var oväntat, säger han och betraktar hennes konturer som om hon vore en vålnad. Jag menar, jag förväntade mig inte att träffa dig här.

Jag bor på den här gatan, säger hon.

Han svarar inte. Det här borde han ju veta. Hon har skickat adressen många gånger. Men hon har ju sagt så mycket. Svårt att hålla reda på allt.

En rådig vän till honom dyker upp med en näve, hälsar och konverserar, pratar om en konferens torsdag-fredag, och nu helgen ledig och de ska till Moderna museet. Vännen tittar på henne på ett sätt som kan förstås som att han är fullt informerad om den jobbiga tjejen, men att han inte riktigt förstår jobbigheten, inte när han ser henne och inte bara hör om henne.

Jaha, säger hon. Ha det så trevligt, missa inte Arkdes. Hej då.

Hej då, säger han, som ett förlåt, under tiden han rör sig bort, befriad.

Det är så det slutar.

Det började fyra månader tidigare.

Det var sommar. Den hetaste dagen, när hon satt på ett tåg mellan Borås och Skövde och bläddrade i en app för folk som vill träffa folk, och då hade han skrivit i sin profil att han saknade att prata med främlingar på tåg, och hon hade svarat att han hade tur för hon var både främling och befann sig på ett tåg. En kvart senare talade de i telefon. En vecka senare for hon till Skara för att träffa honom.

Nej, hon gjorde aldrig sånt där annars, men den här gången var det annorlunda, förklarade hon för hundvakten som orerade om att det fanns fler män, och då hade hon svarat att det så klart stämde, men att det bara fanns en av den här.

Hon tog med sig barnen. Det var ingen dejt. De bara möttes, som människor som redan mötts. Han var studsig och glad, visade dem runt på det sommarödsliga labbet. Grodyngel och andra blötdjur i mikroskop. Under deras ögon dallrade olika miniuniversum runt. Hon bjöd honom på middag, han följde med. Vidare till tvätteriet vid vattnet, där de låg raklånga över bräderna och bara tittade och kände medan barnen spanade ut över solnedgången. De var som en familj. Det kändes så omedelbart, att han passade in med dem, som ett öde.

Nästa dag sågs de på nytt, skulle in i domkyrkan men det blev sent, så de hamnade på ett konditori istället, och där i kön när barnen inte såg kastade han sig över henne magnetiskt och gav henne en djup längtande kram. En äntligen-kram. En var-har-du-varit-kram. Sen den stunden tog de varje möjlighet till att dra varandra åt sidan, nudda, känna, kyssas.

Nästa morgon vid utcheckningen sa receptionisten att det inkommit ett brev. En kille var här och lämnade det till dig, sa hon med betoning på kille. När tåget lämnade Skara började hon läsa, lyssna, drömma, och kände under tiden att det här var början, så det alltid var tänkt att det skulle börja. Alla steg som tagits bara för att kunna gå i takt med honom.

Konversationen bara fortsatte, helt motståndslöst. De pratade om hur de hade träffats, som främlingar på ett tåg. Först innan alla framtider skulle han på semester, en resa genom Balkan, men det förändrade inget, kunde de vänta så här länge kunde de vänta några veckor till.

Fast där under resan började tonen sakta övergå från kärleksfull och entusiastisk till kylig och saklig. Pö om pö blev hon ett besvär, under tiden han försökte närvara någon annanstans, med folk från förr, sina inre tankar, vid fontäner och på torg. En dag utbrast han under ett samtal att han inte var redo för en relation. Och allt var över med ett snitt.

Hon tänkte: Jag väntar. Det är någon anknytningsgrej. Jag tar ett steg tillbaka, ställer in bokleveransen till hans adress. Jag bara väntar. Han kommer tillbaka.

Mycket riktigt. Några månader senare skrev han, oväntat: Jag ska till Stockholm i jobbet, vill du ses?

Hon tänkte: nu ska jag inte vara för efterhängsen, jag måste ge honom distans. Jag behöver bara invänta att han är redo. Ankomstdatumet i kalendern blängde på henne hela november. Hon tänkte: Bara han får se mig så kommer han att minnas. Bara en kort stund. En sekund kan räcka. Det är bara att så många tankar kommit emellan att känslan inte längre för något utrymme.

Det blev den dagen. Så som alla dagar till sist händer. Hennes telefon var tyst. Kanske hade han ångrat sig, igen, men han tittade faktiskt väldigt sällan på sin mobil, det kanske var mycket med jobbet, det gick inte att säga säkert. Så hon gjorde sitt: föreslog mötesplats och sände sin adress, och så lite till och lite till och kände sig lite för angelägen igen. Han svarade inte.

Hon snyggade till sig, satte på sig blus och läppstift, för att, så att säga, vara redo, om ödet ville. Bara en sekund skulle ju räcka för honom att minnas. Hon gick ut för att inte vara hemma, fiskade upp mobilen varannan minut i hopp om en reaktion.

Vid Karlaplan hände något: han var uppkopplad, men han svarade ändå inte. Vid Fältöversten var han nedkopplad. När hon vände runt hörnan mot Erik Dahlbergsgatan slöt hon sig till att hon nog aldrig skulle få träffa honom igen.

Hon panorerade med blicken över gästerna på det trångbodda kaféet, när han klev ut och mötte henne på gatan. Av alla människor bara han.

Julen 1988 fann jag hos mormor och morfar två hasselnötter inom samma skal, en så kallad tvillingnöt. Du påpekade att vi nu kunde leka filipin, och förklarade reglerna: det gällde helt enkelt att säga filipin först, fast inte just nu utan vid ett bestämt datum i framtiden. Vi rådgjorde med varandra om ett passande tillfälle och sen tuggade vi i oss varsin nöt och slöt vårt förbund.

Jag tänkte så klart inte mer på det där, eftersom jag den julen fick rymdskeppet från stjärnornas krig i lego, och byggnadsarbetet underhöll mig hela lovet, innan min farkost hamnade på en hylla i pojkrummet, senare i en kartong när vi flyttade till villan och stannade där under tonåren. När jag började studera i Lund tog jag nästan inget med mig till korridoren, köpte, lånade och bytte till mig ett bohag, och vid den tiden var det ju nästan inget jag behövde.

Det här livet jag kom att ha blev ganska medelmåttigt:

Jag blev ihop med några tjejer som antingen tyckte om mig för mycket eller för lite, det blev aldrig riktigt balans, förrän jag bara tog en, eftersom jag var 29 år gammal och ville bestämma mig, och så fick vi barn, skaffade hus, jag hämtade och lämnade på förskolan i tio års tid, och så blev jag fyrtio och femtio och arbetade för mycket eftersom jag var chef nu och hade fått positioner som krävde personalansvar och försökte få tid till att läsa, men hann aldrig riktigt, eller så prioriterade jag det inte, det fanns alltid en ursäkt: dränering, rafsa löv eller världsläget.

Den 22 november 2045 väcktes jag av att telefonen ringde. Nu levde jag ensam igen. Barnen hade blivit vuxna och vi pratade i telefon då och då ganska pliktskyldigt, men för det mesta bara ägnade de sig åt sitt: vaknätter, klubbande och drogexperiment. Min fru hade gått bort i bröstcancer, en utdragen död som tog hårt på oss och mig, och till sist ville jag ingenting. Jag levde ensam och hade några årstider efter pensionen så gott som glömt bort varenda dag jag tillbringat på kontoret, rätt sorgligt men också lite skönt. Det var ett kort liv för att vara så långt.

Filipin, ropade du triumferande i luren. Filipin, filipin, filipin!

Första gången jag hörde talas om Sandy Island var i Santiagos hamnkvarter sommaren 1978. Jag var femton år gammal och hade flytt pappas supande och utbrott genom att gå till sjöss som matros. Ett slitigt jobb för en knappt pubertal pojke, men jag kom i varje fall bort från allt.

Svartklubbar huserade i skjul som radades upp utmed piren. Med vaggande gång rörde vi sjömän oss mellan vattenhålen under tiden kväll blev natt och tidig morgon. Alkoholen var som gratis, men hade ett annat pris: när som helst kunde någon flyhänt flicka plocka av oss sedlar och kameror under tiden marken fortsatte att gunga.

Det fanns också andra faror. Då och då gjorde militärpolisen razzior, varpå alla rusade som kvicksilverkulor mot säkra kyffen, förutom någon utvald sävlig drogförsäljare som polisen inte sällan förde till en säker lagerlokal och mörbultade till döds. Som en varning eller bara av ren sadism. Det gick aldrig riktigt att veta.

En gång, när razzian blev särskilt utdragen och våldsam, hamnade jag i en skrubb intill moppar och såpaflaskor med en flicka i min ålder. Hon arbetade som servitris men närde andra drömmar, kom hon att berätta under natten, då och då avbruten av ekot från de plågade vrålen. Egentligen ville hon göra som jag, sa hon och stirrade på mig allvarsamt, bara fara och hamna, och allra helst kliva av på Sandy Island.

Vad finns där? frågade jag. Inget särskilt, förklarade hon. Det var bara en ö hon valt på måfå i kartboken, strax utanför Australiens kust, på andra sidan havet. En plats att längta till. Jag lovade henne att skicka vykort därifrån om jag någon gång fick möjlighet att gå i land. Då kramade hon mig hårt och svettigt, som ett uttryck för fullständig lycka, innan hon gav mig en ömtålig kyss med utkanten av läpparna. Det var mitt första kärleksmöte med en flicka, som därför kristalliserades i minnet till ett original. Något namn fick jag aldrig på flickan, inte heller någon adress.

Andra gången jag hörde talas om Sandy Island var i november 2012 då forskningsskeppet R/V Southern Surveyor färdades rakt igenom ön utan att gå på grund, vilket rapporterades om på tv-nyheterna. Seglatsen utfördes för att bevisa att Sandy Island aldrig funnits: en oupptäcksresa.

James Cook hade 1774 hävdat att han hade fått syn på ön, liksom ett valfångstfartyg ett sekel år senare (då det sannolikt rörde sig om ett vulkanutbrott), men fastän ingen kunnat bekräfta Sandy Islands existens och få heller trodde på ön kom många karttillverkare att rita ut den där pricken i Stilla havet av copyrightskäl, i syfte att upptäcka plagiering. Men nu var det slut med charaden, sa tv-ankaret.

Med fjärrkontrollen knäppte jag bort programmet och skulle just resa mig för att koka upp pastavatten när jag kom att tänka på flickan jag kysste i skrubben. Vad blev det av henne? Om hon var vid liv skulle hon börja närma sig pensionsåldern, precis som jag själv. Nyfikenheten tog överhanden och jag mejlade en insändare till en större chilensk morgontidning. I min korta efterlysning skildrades vårt möte och samtal om Sandy Island. Texten signerades med ”matrosen”. Något svar inkom inte, vilket jag inte heller hade väntat mig, men några månader senare fick jag oväntat ett mejl från en reporter på tidningen.

Lätt hoppfull började jag läsa. I något drömskt scenario tänkte jag mig att flickan skulle ha gett sig till känna och att tidningen ville arrangera en återträff. Folk gillar ju såna historier. Men det var inte alls så.

Reportern hade gjort grundlig research, just i syfte att få till en mäktig återföreningsartikel, och därmed kontrollerat alla omständigheter jag beskrivit, vilka jag nu fick redogjorda för mig. Slutsatsen var dessvärre att hela historien var fabricerad, förklarade hon, eftersom det sommaren 1978 varken fanns svartklubbar i hamnkvarteren, våldsam militärpolis eller anländande skepp från Sverige, dessutom hade reportern fräckheten att påstå att jag inte var den jag utgav mig för. Tydligen fanns mitt namn inte registrerat i några offentliga svenska register. Helt enkelt, skrev hon, så var allt bara var ett påhitt. Jag. Resan. Flickan. Sandy Island. Allt.

Vilket förvisso kunde stämma. 

Vid den tiden gick hon ändå nästan aldrig på konserter, men när pandemin drog in över världen kom hon att sakna dem. Ingen gjorde någonting någonstans. Rörelsen hade ersatts av väntan. Allt var tyst utom tanken.

Under en promenad fick hon vittring på något. Kyrkan marknadsförde på ett A4 vid porten lunchkonserter med orgelmusik. Varje dag vid samma tid gick hon dit, inte för att hon var någon kännare av de medeltida stycken som ofta framfördes, utan för att hon krävde att bli underhållen.

Försjunken satt hon på den hårda träbänken, lyssnade och lät kroppens celler dallra i dånet, när ett minne pulserade fram. Det var av besläktad natur, nämligen hur hon som femåring vistats i nästan samma tillstånd.

En kvarts barn-tv om dagen räckte inte för att stilla flickan, varför hon i bristen bevakade testbilden med en uppmärksamhet värdig ett konstverk. Ackompanjerade av de spridda pipen, de ljusa och mörka som efter hand gick att kartlägga till ett mönster, besåg hon den lilla pinnens sysofosvandring av och an inom sin rektangel. Färgerna i testbildscirkelns inre gick nästan att associera till tecknad film, med undantaget att de aldrig rörde sig. Klockslagen skiftade däremot med pålitlighet, där fem blev sex och nio blev noll. Siffrorna var egentligen små grafiska skulpturer, kom hon att förstå, när hon satt riktigt nära, epilepsifarligt nära, för att skönja konturernas pixlar, en sekund i sänder. Emellanåt trängde musik från P2 in och förstörde mantrat, och än värre blev det när ett riktigt tv-program äntrade tablån.

Om detta kom hon alltså att tänka under tiden organisten rasade mot klaviaturet och fyllde kyrkan med våld. Aldrig fick de frid här inne, alltid skulle musiken göra uppror mot samhällsordningen.

Efter några omgångar började hon känna igen de andra lunchkonsertergästerna, som satt utspridda utmed bänkarna som svenskar på bussen: lagom långt ifrån för att inte smitta varandra med sina liv. Först upptäckte hon så klart änkorna, de utstötta gubbarna och de rutinmässigt religiösa, men det fanns också en samling personer som påminde om henne själv: hemmasittande laptopknegare som här i orgellandskapet kunnat hitta en frizon från pandemins lag om all nöjes död. Emellanåt spanade hon ut över deras ansikten för att skönja tecken på antingen frid eller vemod, och i händelse av det senare kanske hälsa lite på en trevlig man vid utgången efteråt. Tänk att kunna berätta för barnbarnen att det var så här mormor och morfar träffades.

Kanske, som allt annat under restriktionernas höst, i bemärkelsen inte.

Den enda som kom att hälsa var organisten själv, som efter några veckor betraktade henne som hängiven supporter. Denne frågade om hon ville följa honom upp någon gång och titta på where the magic happens, men då nekade hon och hostade lätt som för att antyda dödlig sjukdom, innan hon raskt lämnade kyrkan för att ta något hon antog var en paus, men som blev ett avslut.

Några veckor senare fattade regeringen beslut om en ny serie pandemilagar, vilka bland annat drog in möjligheten att gästa begravningar för sörjande utanför den närmaste familjen, samt tätade igen den sista strimman av gemensam underhållning: lunchkonserterna.

Och så drev vintermörkret in över Stockholm, och allt vissnade, även fantasin. På gatan utanför lägenheten betraktade hon människor vanka av och an genom trottoarens ledsna snö, inte olikt pinnen i testbilden. Medan musiken höll sig tyst i väntan på en ny första vår.

Det var bara så mycket just då. Ordna med begravningen och julstöket, rätta tentor och svara på mejl, planera nästa termin och vara en inspirerande arbetsledare. Till råga på allt nobelbanketten, som hon bjöds in till i all hast, när prefekten fick förhinder. Hon sa ja för det var smidigast så, eftersom färre stavelser, men det var just den eftermiddagen, när hon skulle pudra rouge och få på sig festblåsan som något släppte i hjärnan.

Det kändes som att en kvist brast, och hördes också som så, innan en dov varm eld böljade över huvudet och slog ut henne. Stroken förlamade vänster sida av kroppen. De första veckorna kunde hon inte tala. Efter ett tag fick hon fatt i språket igen, men det var en mödosam process att återgå till sig själv. När alla andra gjorde det de alltid gjorde satt hon vid pianot i salongen och klinkade utifrån de blott femtio stycken som skrivits för höger hand. Men inte en enda gång funderade hon över vad som hade hänt om blödningen lett åt andra hållet (för åt vänster hand fanns över femhundra stycken). Hon hade i varje fall en hand.

Något år efter allt det här stötte hon ihop med en gammal kursare från Lund. De hade umgåtts ganska mycket en period, eftersom de levde så tätt inpå och hade liknande temperament. Lika men aldrig riktigt vänner. På den tiden fanns alltid en tyst konkurrens insprängd i alla hennes bekantskaper. Alla var på väg åt samma håll men inte alla kunde nå fram.

Kursaren stod vid en port och försökte lirka upp en barnvagn uppför trappen, upptäckte henne och sa: Men kära vännen, det är ju du, kom in så pratar vi.

Lägenheten var inredd i en enkel men ändå eklektisk stil, eftersom den sannolikt fungerat som en fusion av två disparata släkter: allmoge varvat med ikea, vinylsamlingen och glasdelfinerna. Kursarens man kom vankande från köket. Han var ståtlig och hövlig, frågade om hon ville ha lite rooibos, och det ville hon. Det fanns nybakade kokostoppar. Och det tog säkert två-tre minuter innan de fick syn på armen, som hängde där utmed sidan som en fripassagerare.

Så hon förklarade alltsammans. Hur allt först hade gått väldigt raskt uppåt med liv och karriär. Hur allt bröts helt tvärt av hjärnblödningen. Hur bröllopsplanerna raserades, hur hon blev utförsäkrad. Hur hon klinkade fram sig mellan dagarna som en Paul Wittgenstein. Hur hon kommit att se livet i livet, att det inte tjänade något till att bli ångerfull eller förbittrad. Det var så här nu, helt enkelt.

Kursaren och hennes man lyssnade andäktigt på vad som berättades, under tiden ungen sussade i vagnen. Små söta stön spreds då och då ut i rummet. Och så tittade de på henne, och sen på varandra, och så på henne igen, och så sa kursaren, med ansiktet format i ett bryderi:

Du måste förstå, jag kan inte alls relatera till det här.

Hon vände sig mot maken och frågade:

Kan du?

Han svarade medlidsamt:

Nej, tyvärr. Det här är väldigt svårt för oss att relatera till.

Ja, sa kursaren, det är det verkligen.

En tystnad uppstod, inte för att den ville fram utan för att det inte fanns så mycket mer att säga. Inte ens den lilla knodden gjorde något liv ifrån sig.

Armen kändes tyngre än vanligt. Tankarna formade sig så långsamt att hon nästan kunde följa processen, när synapserna bytte information och landade i olika mönster, som sen blev till slutsatser. Hon visste inte vad hon skulle säga nu, eller om hon skulle äta fler kokostoppar, men då behövde hon ju lägga undan tekoppen och den var så till bredden fylld att det nog var bättre att dricka några klunkar först.

Kursaren sa, för att bekämpa den märkliga stämningen:

Men så synd att du aldrig kom iväg på festen.

Ja, verkligen, sa maken.

Vi har faktiskt bevakning på nobelservisen på Bukowskis. Den är så tjusig, men lite väl dyr. Så fulsnyggt med guldkanterna, och tycker du inte också att nittiotalet liksom börjat komma tillbaka? Att avståndet blivit tillräckligt ansenligt för att konturerna ska skönjas. Haha. Ja, vi är gamla nu,

Verkligen tjusig, sa maken.

Daniel är arton eller nitton och sitter på McDonald’s i Slussen och har ett försoningssamtal med flickvännen han knappt träffat och nästan inte vidrört men han har varit glad att han har en flickvän och liksom nöjt sig med det men vet inte riktigt vad hon ska användas till. Inte eftersom han är korkad eller känslostum utan bara oerfaren, mer barn än vad det nu är som kommer efteråt.

Och hon sitter och cirkulerar plaststrået i milkshaken och berättar om olika samtal hon haft med vänner om deras relation och hur märkligt han beter sig jämför med hur killar som är arton eller nitton brukar bete sig, och vännerna som också är arton eller nitton har utifrån sin begränsade erfarenhet gett råd som hon i sin begränsade erfarenhet därför lyssnat på och någon som varit särskilt behjälplig har pratat om platoniska förhållanden och att Daniel inte precis sprudlar av passion och han blir stött och kommer att behöva slå upp vad platoniska förhållanden betyder, och då blir han mer stött, för han har ju drifter som alla andra men har bara inte lärt mig att omsätta dem i praktik.

Så de sitter på McDonald’s i Slussen och allt kan där ta slut långt innan det verkligen börjar, för det gör det senare med en kraft och intensitet som är svår att ana här i pommesfritesstanken från de låga barstolarna, och han använder sin retoriska förmåga till att övertyga henne om allt som inte är respektive allt som är och kan bli, och att han visst är attraherad av henne och att allt kommer att bli bra och att snälla snälla ge mig bara en chans. Eftersom det är rätt sak att göra. Inte för att han gjort det tidigare, men han har en farlig fallenhet att göra det som anses rätt, de för stunden härskande normerna, och visst borde det vara läge att förlänga status quo? Hon drar ifrån och han drar tillbaka. Det väntar hon sig säkert också.

Hon ler mot honom på det där sättet som blottar hela tandköttet som hon först tyckt sett lite vanskapt ut men senare kommer att älska eftersom han associerar det med henne och därefter pussar han henne och kramar henne men mest pratar han med henne med ord som motsvarar pussar och kramar och det räcker för den här gången.

Hon dricker upp milkshaken och säger att hon visste att det var en bra idé att ha ett samtal om saken istället för att bara göra slut med ett hugg, varpå hans kropp genomfars av en kall kåre, för han tror vid det här laget fortfarande att allt ska vara som det är för alltid och att ingen kommer att lämna honom, eftersom han håller så hårt, men han håller tydligen bara hårt utan att hon ens märkt det. Han håller liksom fel, liksom bara från ett håll.

Och så reser de sig och går mot de andra som ansluter om några minuter vid bussterminalens skyltsystem och de är fortfarande formellt ett par och kommer så att förbli i ett par år som är att betrakta som oväntat rosiga, innan allt slutar med ett annat samtal där hon ljuger ihop en otrohet för att komma loss från greppet och han släpper och gråter och tänker att han aldrig mer kommer att kunna bli lycklig.

Något av ett madeleinekakemoment uppstår när jag tar den första klunken Perlenbacher pils, köpt på Lidl, och låter den ljusa meningslösa nästan smaklösa drycken porla i mig och jag förs tillbaka till balkongen på Lanzarote, en december för fjorton år sen, då jag skulle bli far och därför månaderna innan behövde hinna fara omkring lite innan allt blev förmodat statiskt.

Då hette den ljusa lagern San Miguel, känd av kännare för att vara helt okej även ljummen. Jag och Jeppe drack litervis av ölen i våra solstolar samtidigt som vi inandades den halvkyliga atlantluften iförda tjocktröjor och jeans och det var inte alls så vår spontana sol- och badcharter var tänkt.

När vi inte bevistade balkongen och drack öl satt vi inomhus och drack öl, med tillägget snooker-VM, som Eurosport dessa dagar vigde all sändningstid. Rutinen hade funnits där för att bli funnen. Vi drev in i den motståndslöst.

För att ytterligare underlätta ölkonsumtionen knaprade vi chilimarinerade majssnacks, som gav mig utslag, ändå så beroendeframkallande, men de gav mig utslag, men så beroendeframkallande. Och så höll det på i fem dagar säkert: med lika delar öl som snacks som snooker, innan Jeppe en förmiddag på balkongen riktade handen mot vulkanen längst borta i horisonten och sa:

I morgon står vi på toppen.

Han kunde lika pekat på månen, så ofattbar var profetian i den ljumma alkoholdimma. Så pass omöjlig att den ändå gick att sukta efter, likt hur Knausgård efter småbarnsårsvåndan ur det inre trycket forcerade fram sex romaner. Och Jeppes röst var bestämd, han var trött på den här jävla såsiga tillvaron, som ju bara pågått i några dagar, men med en livsförnekande monotoni som motsvarade decennier.

Nästa dag inledde vi tidigt vår beslutsamma vandring, spikrakt mot målet, uppför backar, tomtgränser och stelnad lava. På avstånd över magman upptäckte vi hur en vakthund jagade mot oss och vi rusade i panik upp och ned över marslandskapet, som flyende soldater i ett kulregn. Här fanns ingen allemansrätt, insåg vi alltså lite för sent. Någon visslade in jycken och vi var räddade och kunde fortsätta färden uppåt och efter många timmars strövande stod vi på vulkanens topp, intill en sjavig mobilmast och drivor av gamla tidningar och reklamblad. Hjärtat slog stolt i bröstet. Känslan av att ingen förut varit här, vilket ju redan var motbevisat, men åtminstone ingen charterturist. Vi var inte som dem. Vi var erövrare.

Och så strosade vi vägen tillbaka, landade till sist på balkongen med värkande leder efter säkert trettiotusen steg mot sluttning, knäppte upp en sällsynt ljuv San Miguel, knaprade på majssnacksen och kände oss bevärdigade stunden, tänker jag när jag dricker min lidlinköpta Perlenbacher pils i soffan och låter den meningslösa drycken rinna ned i strupen och jag klickar igång ett ännu osett avsnitt av Rome på tv:n, och glider in i vardagen.

Inget är så stilla som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, för att göra vännen Henry Ford nöjd. Han trodde, som så många, att det sista som lämnar människan är själen, och han ville inte att Thomas skulle försvinna, så han lät fånga honom innan han hann lämna jorden för universum.

Med åren blev de första åtta kapslarna fyrtioåtta. En av dem visas i ett rör på museum där syret fångats i en bubbla mellan kork och parafinvax, likt ett nu mellan förflutenhet och framtid.

En kuriositet förstås, men what if?

What if Henry Ford hade rätt. Själen fångades in, just när den trodde sig frigiven. Som en lite för ivrig rymling, snavande ner i första bästa dike. Thomas Edison vistas i så fall fortfarande i fyrtioåtta förslutna rör, uppstyckad som ett kadaver. Fick aldrig umgås med de andra själarna, för han hann aldrig iväg.

Borde han friges? Och vad händer om fyrtiosju rör öppnas men inte den sista? För kanske är det med själar som med medvetanden, att det bara är som helhet de kan förstås. En nervcell är ingenting. En miljon är allting.

Egentligen är inget så rastlöst och ofullbordat som Thomas Edisons sista andetag. En sista inkapslad suck, som aldrig fick stiga mot universum. Bara visas upp i ett rör mellan kork och parafinvax. Lika stum som en sprattlande fisk på land. Medan väktaren går sin rond, och livet för alla andra går vidare.

Min guide frågade om jag någon gång kört bil i öknen. Nej, aldrig, sa jag. Han bromsade med en behärskad sladd till mot sanddynorna och bad mig kliva ut.

Jag hade inget körkort och kuggat nio uppkörningar men det behövde jag inte säga, tänkte jag. Här ute fanns ingenting, bara mer av samma. Som att färdas på Mars. Vi bytte plats och jag lyckades få igång bilen. Den startade med ett lätt hostande från motorn. Jag kom upp i dragläge och så rev vi iväg genom öknen i lagomfart.

Allt rullade på behagligt, fanns inga medtrafikanter att ta hänsyn till, men efter några minuters guppande uppstod en stoppskylt, och jag stannade. Min guide började fnissa, först tyst sen okontrollerat. Vad detta innebar begrep jag instinktivt. Här hade jag demonstrerat den västerländske mannens underlägsenhet. Den blinda lydnaden. Det kuvade.

Vem skulle få för sig att lyda en skylt i ingenmansland? Befarade jag att en polis lurade bakom nästa dyna? Eller inväntade jag en plötsligt uppdykande karavan lastbilar?

Medan vi stod stilla vid stoppet kurrade motorn tryggt. Min guide lyckades stävja fnisset, kom väl på att jag fortfarande betalade för hans arbetstid.

Jag tittade ut mot vänster och sedan höger och ingen trafik uppstod, men när jag försökte få igång bilen igen fick jag motorstopp. Gång efter annan utförde jag proceduren med dragläget och gasen. Mjukheten från förr var borta, motorn bara hickade och dog. Det fick räcka så. Jag vred tillbaka nyckeln, drog upp handbromsen och steg ur.

I samma stund jag mötte den torra ökenluften landade en snöflinga på mina glasögon. Den rann sävligt över synfältet. Jag blickade uppåt och nu föll snön överallt. Sanden täcktes med ett tunt lager dun från himlen. Min guide stod nu intill mig. Först bara gapade han, sedan kastade han sig över marken och började veva med armar och ben.

Ni kallar det snöänglar, eller hur? frågade han.

Det stämmer bra, sa jag.

Det föll sig så att hon redan nästa onsdag befann sig i ett privatplan över Indiska oceanen, i riktning mot Kokosöarna, kända för en enda sak: att Leni Riefenstahl snorklat där, och snart även för en till: tvålmiljardärens extravaganta femtioårsfest.

Övriga resenärer hade större vana vid flådiga sammanhang. I aktern satt bryggeriarvingen och den xenofoba direktören. Vid andra vingen det före detta tennisproffset, som numera brukade svinga verbalt i medierna mot etablissemanget. Mellan dem fanns den varelse, som vid sidan av henne, utgjorde den udda fågeln i sällskapet: En bergsgorilla.

Det väldiga djuret var knockat av piller och sov fridfullt, med säkerhetsbältet påkopplat. Gorillan var en gåva till födelsedagsbarnet, som på sina öar närde en Noaks ark-dröm, fanns där redan flamingos och antiloper, och nu snart även en medlem ur en svårt utrotningshotad art. För säkerhets skull fanns en skarpladdad revolver placerad framför sätet, i händelse av att pillren slutade verka och för att förhindra tumult och krasch.

Att hon själv befann sig på väg till festen var mest av en slump. Hon hade jobbat med catering vid ett poolparty och börjat småprata med tvålmiljardären vid bålen. De hade konstaterat att deras mammor bar samma förnamn och i ett anfall av megalomani bjöd han in henne till sin egen fest, som ett wild card. Inbjudningskortet anlände dagen efter med kurir, och onsdag morgon blev hon upphämtad av en privatchaufför och hamnade i miljardärens våld över helgen. Kutym möjligen, men hon visste inget om hur sånt fungerade.

Under flygresan höll hon sig tyst. De andra pratade föraktfullt om piloterna och om tvålmiljardären och om i princip varenda människa de kom att tänka på, och så skrattade de unisont, med gemensam plan att sen efter landningen baktala varandra på samma sätt. Hon kom att titta på bergsgorillan istället.

Han sussade sött. Ögonlocken darrade. En dröm pågick där inne, kanske hade en rivaliserande flock anfallit, och han behövde försvara honor och barn. Eller något annat, mer fridfullt. Han luktade svett av ett okänt slag, som en blandning av hö och mahogny. Satt hon riktigt nära fungerade hans fuktiga håriga kropp lite som ett element. Det fanns en stark livsenergi här, slöt hon sig till.

Någonstans över Julöarna slogs gorillans ögonlock upp och de utbytte blickar. En kort stund av harmoni mellan arterna. Innan han blev vildsint och började försöka rycka sig fri från bältet. Tennisspelaren upptäckte vad som hände. Han gormade stressat åt henne att greppa revolvern. Hon fick fatt den och riktade mynningen mot det så mänskliga djuret.

Skjut den då jävla subba, ropade tennisspelaren med en röst som förde tankarna till gymnastikläraren hon avskytt i skolan, och utan vidare hade hon riktat pistolen mot människan istället. Hon hade alltid varit lite impulsiv, men det här var enkelt, bara att fingra lite på hanen och så slutade mannen att säga åt henne vad hon skulle göra.

Det ena gav det andra. Även bryggeriarvingen och direktören, som ylade så pipigt där bak, gick att få tyst på. Liksom piloten och andrepiloten, som trodde att de kunde få henne att foga sig som vore hon ett våp. Kropparna föll ihop geléaktigt. Det hela sköttes som per automatik. Hon var bara den som avfyrade skotten, men det var ju mekaniken som gjorde själva jobbet.

Ett lugn tog vid innan hon begrep att hon efter infallet befann sig ensam på tiotusen meters höjd ihop med en vild bergsgorilla. Planet gled vidare med autopilot. Molnen drev förbi utanför fönstret. De tittade på varandra, hon och djuret. Hon fnissade osäkert. Bergsgorillan fick ett bekymrat uttryck över ansiktet och slet åt sig revolvern, som han synade ordentligt.

Jag har alltid undrat hur såna här funkar, sa han, förde in sina trubbiga fingrar och lyckades avfyra det sista dödligt skottet, varpå han äntligen kunde återgå till sin vila.

Radhuset var hennes om hon ville ha det. Hon hade kommit hem efter en händelsefattig arbetsdag, till sin tvårummare vid motortrafikleden, och så låg kuvertet på hallmattan.

Nog mindes hon kön. Barnen hade varit små, maken hade varit maken. Det planlagda området såg ut att bli tjusigt. Hon hade placerat sig på listan för att få köpa stadsradhuset, och följt arbetet med iver, innan mark- och miljödomstolen rev upp alltsammans, byggbolaget gick i konkurs, återuppstod, bytte ägare, strategi, barnen blev tonåringar som blev vuxna.

Hon kom att skola om sig mitt i livet. Han kom att hitta en äldre. Hon bytte drömmar i flera led, men så kom beskedet från det förflutna: hon stod först i kön.

Vissa beslut behöver fattas innan förnuftet hinner ifatt och detta blev ett sådant. Hon drog på sig ett lån och levde några månader senare över fyra våningsplan, med möblemang för knappt ett. Visst roade det henne ett tag att ha ett rum avsatt för städprodukter och ett annat för sopsorteringen, men det kändes till sist för vräkigt.

Inneboende sökes, gärna introvert, skrev hon i annonsen i lokaltidningen och stämde träff med den förste som hörde av sig.

De möttes på det tomma Espresso house intill det tomma tjugofyratimmarsgymmet. Hon beställde chai latte med strössel, han beställde ingenting. Han såg lite ut som att han klädde sig för att matcha inredningen. Allt i honom gick i ton med bakgrunden, som ett automatiskt kamouflage. Först sa han ingenting, men så ställde hon en fråga och då började han prata i vad det lät som en inövad slinga. 

Han jobbade med att kategorisera mediciner i ett digitalt arkiv för ett e-handelsbolag, men ville egentligen inte jobba alls, sa han. Hon frågade vad han tyckte om för tv-serier och han sa att han föredrog berättelser utan handling. Så fort intrigen gick att skymta kallnade han. Egentligen ville han bara att folk drack läsk och snackade, liksom som i verkligheten. Men utan läsken då, tänkte hon, och frågade: Läser du något? Han svarade att han läste nästan hela tiden, uteslutande förundersökningsprotokoll.

Nyligen hade han plöjt ett om en ridlärare som i American Beaty-anda förälskat sig i dotterns kompis, eller så kallades det bara pedofili nuförtiden, och i protokollet hade han fått lära sig om hur en förpasserande morsa på ett kondis smetat in ridlärarens ansikte med semlor i ett försök att uttrycka någon sorts samhällsplikt, men den händelsen fick en egen brottsrubricering.

Jaha, sa hon. Semlan hade smakat lönnlöv, sa han och sken upp så glödgande att hon kände sig tvungen att låta honom få bo i källarplanet.

Drömmen som inte längre var en dröm slog in. Hon kom att bo där. Han med. Det blev inte mycket av ett samboliv inledningsvis. Han kom hem sent och lämnade tidigt, men efter några månader slutade han att gå till jobbet. Han beskrev det som ett experiment. Det mesta gick att sköta hemifrån, och när det sköttes hemifrån gick det att automatisera och när det automatiserades behövdes han inte.

Det kan ta många månader innan de märker något, sa han skrytsamt. Hon sa ingenting. Då han sa ännu mer. Hans anekdoter kom att äga alla våningsplan.

Som den om den syriske flyktingen som efter en farlig färd nådde Lesbos och fick låna en mobiltelefon för att ringa sin fru, men då insåg att han aldrig lärt sig memorera numret. Eller den om kompisen som körde bil på Enköpingsleden och vevade ned rutan i samma sekund som en överårig jägare missade älgen, varpå kulan färdades över skog, vägren och väg och genom det öppna fönstret och in i vännens tinning. Eller den om födelsedagsfesten i en trång etta i New York, där Marina Abramovic, Björk och Susan Sontag utgjorde tre av fem gäster. De andra hette Klaus och Matthew.

Innan han och anekdoterna försvann för ett safari i Kramfors. Något dubbelmord i ett villaområde han avsåg fördjupa sig i. Han återvände aldrig. Autogirot fortsatte emellertid att arbeta, varför hon ensam kom att vanka runt i rummen, medan barnen inte längre var barn och maken inte längre var maken, och drömmen inte längre var drömmen.

Det är halvtid och ni ligger under med två mål. Lätt berusad och rejält irriterad har du hittat fram till toaletterna under läktaren. Ett ledigt bås och du glider in och känner en ljus lindring sprida sig upp genom torson, medan strålen skvalar mot porslinet. Du börjar vissla. Den melodi som kommer för dig är Den tjuvaktiga skatan av Rossini. Det bara blir så. Av all musik bara den.

En bombastisk marsch sprids från ditt inre, via läpparna, och luften erövras. Alla här inne tvingas höra på ditt infall. Plåtväggarna genererar ett mäktigt dallrande eko. Du får feeling av din dubbla förlösning och trycker från ditt låsta bås till lite extra i refrängen.

Då hör du hur någon visslar i takt, i vad som du tolkar är en understämma. Det är en vass vissling, betydligt bättre skolad än din egen. Ni framför marschen gemensamt och anonymt i en halv minut medan era strålar sakta tappar i intensitet för att till sist upphöra. En magiskt fladdrande känsla uppstår i dig, av slaget: finna en själsfrände.

Du drar upp gylfen, kliver ut mot handfaten för att skölja händerna och torka dem med sträva papperslappar. Länge och väl inväntar du att din medvisslare ska dyka upp intill. Det händer inte. Du hukar för att se om du behöver vänta ännu längre, men inga fötter syns i båsen. Här är du tydligen ensam.

Ett kvartett hårt tatuerade firmamedlemmar vräker sig in genom skjutdörren och intar kortsidans pissoar. De gastar unisont att de avser bränna ned Linköping, visserligen taktfast men med tvivelaktig tonkänsla, och du funderar kring hur man kan irritera sig på något så oförargligt som Linköping, med sina småstadskvarter och sin småborgerlighet. Det måste finnas en mer angelägen plats att göra sig av med.

Medvisslaren syns däremot inte till. Situationens milda surrealism får dig att skratta. Var visslingarna en inbillning, en hallucination orsakad av en lite för hög promillehalt? Ja, men ärligt talat, vem av dess brölande snubbar som sprutat bira på varandra och vevat med flaggor skulle kunna placera det stycket, än mindre finna rätt understämma? På sin höjd skulle de gissa att Rossini lyfte VM-pokalen 1982.

Befriad från flera bägare överbliven vätska trippar du förbi kioskkön och hamburgergrillen, trampar på plastgafflar och pyrande fimpar. Det är höst i luften, ruggigt och fuktigt, men håret har åtminstone fått lite volym och stannar i sitt läge efter att du drar fingrarna genom det.

När du bestiger läktaren visslar du på Rossini igen, och kommer att tänka på inledningsscenen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Då var det samma vissling och samma melodi, fast ackompanjerat av pastavatten och ett oväntat telefonsamtal. Ett mäktigt berättarackord, hade du tänkt vid läsningen, och kanske delar du den associationen med din medvisslare under bortaläktaren i Uppsala?

Om denne verkligen finns. Du panorerar med blicken över ansiktena denna kyliga oktoberkväll: de malliga pojkarna och de juvenila gubbarna, de överdrivet besvikna och de överdrivet lyckliga, de plufsigt rödmosiga och de läskigt knotiga. Någon av dessa varelser vet något mer, tänker du, innan domaren blåser igång andra halvlek och du placerar din uppmärksamhet över matchen, varefter spelet driver in i dig som morfin.

På St Lars mentalsjukhus i Lund satt under åren 1909-1944 en baron Eric Hermelin och översatte persisk poesi. Han hade levt ett kringflackande liv, i allas och ingens tjänst, allra minst sin egen. Armé efter armé gav honom frisedel, efter att han supit, stulit och bevisat sig oduglig. Den yngre Eric hade behövt alkoholen som lindring, ty han var farligt skör. En gång blev han på djupet sårad av sin far när denne skämtsamt kommenterade Erics frisyr, vilket fick sonen att fly landet. Och på den vägen var det.

Han drev fram mellan kontinenternas häkten och barer som en ormbunksspor för vinden, i jakt efter något eller på flykt från något annat. För en yttre betraktare hela tiden mer av samma. För en inre i väntan på signalen.

Första halvan av livet var han ett ego, ett jag. Andra halvan var han ett vi, ett allt. Från mentalsjukhuset ägnade han sig åt detta allt, som han under flykten lyckats införliva sig genom sufisterna och det persiska språket.

I ett decennier långt mantra översatte han tiotusen dikter. Genom ett själens reningsbad överförde han rad efter rad till sitt modersmål. Bara för sig själv, och därför för alla. Baronen hittade hem genom att hitta bort. En logik logisk för de invigda, som ett olösligt krypto för alla andra.

Jag som fortfarande är ett jag kliver in i handlingen strax 103 år efter arbetets början. Det är då jag finner Eric Hermelins ”Persiska antologin” på en utförsäljning. Allt för halva priset, signalerar skylten i fönstret. En ingivelse att behöva äga uppstår. Antikvariatföreståndaren berömmer mig för köpet och försöker med blicken att skapa sig en bild av mitt händelseförlopp. Utan framgång, tolkar jag det som.

Hemma börjar jag bläddra mellan meningar om ”förödmjukelsen som möjlighet” och ”tomhet som gåva” och minns i samma stund mitt första möte med baronen, några år tidigare, i vad jag tolkat som ett annat liv. Nej, hur skulle antikvariatföreståndaren kunnat ana det här?

Hon och jag gör båda något för första gången. På stadsbiblioteket skannar vi av hyllorna efter persisk poesi på svenska, så att hon kan visa mig något som är hennes. Hon snurrar leende i rotundans sommarsken, medan jag tar bilder för att behålla stunden.

Efter hemkomsten väntar henne översvämningar, pandemi och revolter. År av plikt, utforskande, förnedring och lycka. Om detta vet vi inget: här är vår parentes, i vilken allt ännu kan hända. Hon skriver dikter till mig på sitt språk. Jag skriver dikter till henne på mitt. I vårt kanske ryms en evighet.

Bara för en vecka, vet vi nu, men mäts ens liv i tid?

Under åren som följer ska vi hålla kontakten. Ibland hörs vi dagligen, ibland med kvartalslånga uppehåll. Hur mår du? frågar jag när videoklipp från Teheran når medierna, med kvinnan på biltak som virat slöjan som en slunga i handen. Internet är nedstängt, svarar hon. Men jag mår bra. Och jag tänker på Eric Hermelin.

Allt bara fortsätter, till och med minnet, som korrigerar sig efter vad som sen händer. Det som händer behöver hända för att det som sen händer ska kunna hända, kanske vi får tänka, om vi kan förlita oss på sufisterna. Eric behövde sitt flackande för att kunna stanna upp. Jag behöver frånvaron för att kunna registrera vad som var närvaro.

En söndagsmorgon tänker jag på allt detta, från sängkanten med ”Persiska antologins” flitigt understrukna sidor uppslagna intill, och minnena från veckan med poeten plötsligt nära som en gårdag, varpå slutledningsförmågan i bakgrunden tyst börjar tråla genom mina egna år av kringflackande.

Ett budskap vevas upp och når medvetandet: Istället för att jaga något i syfte att glömma, är sökandet finnandet. Ärren och blemmorna bör inte döljas, utan ska visas upp som broscher över bröstet. Andra har förstås sagt så här förr, men aldrig så att jag lyssnat. För jag lyssnar.

Andningen blir djup som en insikt. In: Allt som är finns redan. Ut: Och det som fanns, det är fortfarande.

Drangularium betyder ungefär krimskrams-ium, berättade hon för mig under utställningen som pågick i det gamla spionkvarteret, där de hemliga poliserna brukade spela schack och fruarna läste tidningen och skvallrade, men som nu efter Titos beslut gett plats åt en samling experimentella konstutövare och för kulturellt imbecilla besökare som jag själv.

Det var märkligt att jag träffade henne just här, och samtidigt inte. För det var här vi möttes förra gången. Då hade hon småpratat med en väninna parallellt med att hon försökte truga in lite puré mellan bebisens slutna läppar. Hon hade ursäktat sitt torra ansikte, sa att det inte var åldrat av tid utan av tarmvred.

Vi var vid den tiden visserligen kollegor men det var en stor myndighet. Jag våndades av att inte kunna fiska fram vare sig hennes namn eller vad hon arbetade med, eller om hon ens arbetade. Ändå hade vi pratat obehindrat i över en timme.

När jag steg in i spionkvarteret två år senare fann jag mig alltså springa in i henne på nytt, vid skylten med texten Drangularium, bakom några genomskinliga gardiner konstruerade av hennes vän performancekonstnären, som hon beskrev som ytterst talangfull men utan personlig timing, vilket var synonymt med att han inte tog för sig, vilket i sin tur innebar att han aldrig skulle slå igenom, och det originella i hans originalitet skulle vara lika betydelsefullt som en av morgonen utglesad dröm.

Du jobbar fortfarande kvar på sekretariatet? frågade hon.

Ja, sa jag.

Har ni fått något uppdrag än? frågade hon.

Nej, sa jag. 

Egentligen ansåg jag namn onödiga i de flesta situationer när man upplever samordnade energier. Det är bara när detta inte uppstår som namnet kan behövas i syfte att ge intryck av något sammanflätat, en syntetisk intimisering.

Detta hade jag inte riktigt formulerat för mig själv, varför jag försökte jag placera henne i olika fack under tiden vi pratade (Juridik? Kontraspionage? Omvärldsbevakning?) men hon var samma person vart jag än sorterade henne.

Jaha, sa jag, jag visste inte att du höll på med konst och sånt. Har du ägnat dig åt det en länge tid?

Nej, det visste du inte, sa hon. Och ja, det har jag.

Jag rörde runt med blicken för att hitta något att titta och reagera på, men allt här i stora hallen var grått kalt som november.

Okej då, du får följa med in, sa hon och förde mig in i drangulariet. Ett eget litet rum. Mitt i ett skrivbord och två stolar, så det var bara att slå sig ned.

Hon bad mig att sprätta ut höger hand mot bordsskivan. Okej, sa jag och gjorde som hon instruerade. Nästa sekund högg hon med en dolk fyra gånger snabbt mellan mina fingrar. Märken uppstod i bordet men inte i mig.

Nästa hand, sa hon och jag lydde, för vid det här laget litade jag på henne.

Hon bytte strategi. Den här gången prickade hon istället samtliga fingrar på min vänstra hand, men så snabbt att hon hann träffa alla innan värken steg mot hjärnan. Bordet blev djupt rött och fuktigt, handen närmast obrukbar, men jag sa inget. Smärtan från mina trasiga fingrar spreds över kroppen men jag kunde inte omsätta känslan i skrin. Likt en häftig passion som inte leder till klimax.

Nu har du förstört allt, sa hon och förde fram en bandspelare som fanns dold under bordet. Hon spolade tillbaka bandet och så lyssnade vi tillsammans. Fyra snabba hugg och tystnad. Sen igen fyra snabba hugg och tystnad. Inte mycket till ett verk.

Förlåt, sa jag.

Jaja, det är sånt som händer. Vi får börja om med någon annan.

Det kanske är bäst.

Men först, sa hon och trummade viktigt med fingertopparna.

Från byrålådan fiskade hon fram en flaska albansk whisky (mörk som svårtuggat vetebröd). En nick fick mig att förstå att jag var tänkt att halsa innehållet. När jag var klar klickade hon igång sin bandspelare, som började spela in. Sen sköt hon dolken till min sida av bordet, sprättade upp sin högra hand, blundade och mumlade några ord som jag tolkade som:

Och fortfarande vet du inte vad jag heter.

På senare tid har jag börjat se döda människor i livet. Grannens pigga mamma shoppade på Götgatsbacken. Min morfars rossliga röst uppstod i en gubbe på tunnelbanan. Och häromdagen utanför Konsum vandrade Ingemar förbi i ögonvrån.

För en nästan försvinnande kort stund var han faktiskt tillbaka: kroppstypen tolkades av sinnenas förtrupper, genom synen upp mot hjärnformationen Ingemar, vars mönsterigenkänning gav utslag och sände vidare informationen om att min vän fanns nära intill. Under loppet av en tusendels sekund hann nästa system fatta beslutet om att släppa ut endorfiner i blodomloppet, eftersom han alltid gjort mig på gott humör, och att jag måste vände mig mot honom för att hälsa, krama om honom och snacka Blåvitt en stund. På trottoaren i det sneda solskenet avnjuta hans skräniga varma raljerande om oväsentliga men avgörande detaljer, med en speciell tonträff unik för honom.

Då gör jag som signalerna instruerar, rör blicken närmare min döde vän, som ingenstans inom mig ännu är död. Allt som händer under tusendelarna saknar minne av det som hände för snart två år sen, hur han fick cancerdiagnosen, löpande försvagades och sedan inte fanns och bara fortsatte att inte finnas, dag efter dag. Dessa snabba system har inte fått instruktioner om att skifta läge, några direktiv om adressändring nådde aldrig instinktsministeriet. Här i mig under tusendelarna finns han.

Innan nästa signal skickas från ett annat nervcellskluster, med mer upparbetad tidsuppfattning. Här levereras en analys av de föregående nätverkens bedömningar. Under tiden jag vänder blicken mot Ingemar hinner svaret anlända till medvetandet, att det jag upplever är orimligt eftersom han inte längre finns som fysisk varelse, och i samma stund betraktar jag mannen som nyss befann sig i ögonvrån. Han är inte ens är lik originalet, är bara en kille med rödlätt skäggstubb och rosiga kinder.

En genant ljuv rodnad sänds ut i kroppen, en cocktail av besvikelse, sorg, men även njutning: att ha fått känna honom igen. Därefter en insikt att han i någon mån inte är helt och hållet borta. Det gäller bara att söka sig fram till områdena där han fortfarande finns. Dit dödsbeskedet inte nått. Och jag får order om att le, så jag ler.

Nackas Toscana, kallade han sin hemort i brevväxlingen, en liten kalkvit bergsby på en höjd intill Stockholms inlopp. Från håll med generös tolkning såg det verkligen idylliskt ut, trots norrläge och åttiotalsarkitektur. Husen grupperade i guppiga ljusa högar.

Han hade sålt in sig som en uthållig och lågintensiv person, och hon hade från sin lägenhet nära en stökig trafikled i Bogotá målat upp en bild av den strävsamme svensken som ägnade all vaken tid åt att söka upp och restaurera gamla backgammonspel. Dessa hade i sina tidigare liv utfört sitt värv på franska kaféer, och var därmed märkta av vin och dåliga förlorare. Pö om pö hade han filat, putsat, bytt gångjärn, marker och trädetaljer, för att slutligen lägga ut sina verk till försäljning på nätet.

Och det var så de hade råkat in i varandra. Hennes gamla spel hade gått sönder i flytten från exet och vid en sökning dök svenskens restaureringar upp högt i listan. Hon fastnade för hans långa introduktionstext om ett liv med backgammon, köpte ett av hans spel för många hundra dollar och höll kontakten.

Från håll var han allt som saknats: fokus, passion, långsiktighet. Hon fantiserade om hur han sandpapprade träet med den finaste högkornspoleringen, och han skickade villigt exempel på vilka produkter han föredrog. Det var noga med lack och olja, beslag och märkknivar. Varje lövsåg var sitt eget universum, lärde hon sig att förstå, medan grannarna spelade housemusik, rökte på och härjade så våldsamt att jycken fick nog.

Ett inte obetydligt mått av magiskt tänkande behövdes för att hon skulle köpa en biljett för att ta sig till Nackas Toscana, i hopp om att aldrig återvända, eller då åtminstone som någon annan, någons fru. Hon kunde kanske hjälpa till med bokföring och paketering, marknadsföring i sociala medier och bara genom att vara allmänt stöttande och varm.

Han tog inte emot henne på flygplatsen, men det var ändå förståeligt, eftersom han hade så mycket att göra efter pandemin, när människor i karantän återupptäckt brädspelen som socialt kitt. När hon anlände med taxin till den sotiga verkstaden intill föreningslokalen behövde hon lägga på en analys om kaoset som kreativ tändvätska. Och när han kramade henne som en kollega, slappt och kallt, tolkade hon det som ett kulturellt uttryck. Kort sagt: hon avrundade honom uppåt.

Lika mycket tålamod som han hade med sina backgammonspel kom hon att ha med honom, och med Jarlaberg. För visst gick det att hitta något toscanskt även i marknivå, hiss- och fläktrummen som i postmodern anda blivit förvandlade till torn, rosenrabatterna intill lekplatsen, mödrarna som ropade in barnen, söndagsfina pensionärer som spelade boule, originalmålningar i trapphusen, de bedagade männen som hinkade öl på pizzerian, och då trädde in i en mjukare värld, där de kunde omfamna varandra närmast sydländskt.

Hon såg det hon vill se, men hon såg det verkligen, för det fanns också där, eftersom allt alltid fanns där. Han såg aldrig henne, men det var ett mindre bekymmer, för egentligen hade inget handlat om honom, vilket han skulle förstå många år senare när han bekymrat försökte restaurera relationen och förstå vart han trampat snett och insett att han överhuvudtaget aldrig trampat alls och nu var det för sent. Så som det kan bli, när det åtminstone blir.

Efter att ha läst en tidningsartikel om hur neandertalarnas arvsmassa utvunnits genom att bearbeta ett fossilerat finger, började jag på nytt ägna mig åt tanken att resa i tiden.

I viss mån ägnade jag mig redan åt denna syssla, en tänk om-loop hade spelats i många varv för mitt inre. Några gånger hade jag spelat med och byggt framtider utefter skiftande beslut: hur jag sa nej och inte ja, ja och inte nej, stannade och inte gick.

Alltsammans var bara fåfängt dagdrömmeri, det begrep jag ju, men åtminstone avancerat sådant. Inte bara nöjde jag mig med att spela upp själva vägvalen, utan målade hela framtidsscenarier utifrån dem, år och decennier av val som förgrenade sig utifrån den nya noden.

Det var emellertid fantasier och inte tidsresor. Ändå kunde jag inte kasta av mig tanken om att få börja om. När jag strosade förbi parfymerian i Gamla stan och såg deras turisttillvända skylt om att kapsla in minnen tog jag dem på orden, klev in i butiken och berättade om mitt resmål:

Jag vill till dagen innan, då jag dammsög jord och lecakulor på balkongen. En mild surrealism över ögonblicket. Vinden smekte ansiktet. Luften var klar och kall. Känslan av att allt fanns kvar.

Hon hade något förfinat över sig, min scent creator, som om hon genom alla sinnen avancerat till ha hittat ytterligare ett, onåbart för oss andra. Hon tog min förfrågan på allvar, ty det här var just så industrin alltid arbetade, utefter en känsla som behövde ringas in. Om det så var vårsol, Ariana Grande eller synd.

Du behöver ge mig lite mer, sa hon, med en oväntat ljus och len röst, som förde tankarna till mango. Jag vet inte varför jag associerade så, kom väl in på ett humör av själva situationen.

Jag berättade:

Olivträdet hade just fått nya knoppar, efter en vinter inomhus. Pelargonen var överblommad. Klockmalvan hade snart irrat sig upp mot balkongen ovanför. Solen låg snett mellan gårdshusen och skapade en springa ljus över mig, så jag behövde kisa. Min gom var präglad av etiopiskt kaffe med eftersmak av jordgubbscornetto. Mina tankar var nattligt marinerade av en dröm där jag var hyperpolyglott och alla språk blev därmed begripliga, men bara under natten.

Hon förde inga anteckningar, vilket stressade mig, just som när en servitör memorerar en alldeles för lång beställning. För att bevisa något, men för vem?

Jag pratade vidare:

Det här var alltså dagen innan jag sa nej. Men det kanske inte hör till saken.

Verkligen inte, sa hon, för det visste du inte då. Om du vill orsaka en korrekt tidsförskjutning behöver du vara totalt sanningsenlig mot den faktiska händelsen. Hur pass fylld var dammsugarpåsen, förresten? Jag utgår från att det var en Electrolux?

Egentligen hade jag strosat in i butiken lite som på skämt, men nu låg ett allvar över situationen och jag började känna ett hopp växa i bröstet. Jag gav henne ytterligare instruktioner.

Till sist var hon nöjd nog att skrida till verket, så hon förde mig några meter bakom disken till labbet. Framför mina ögon inleddes en process med skålar och rör där hon slängde ut sig olika namn på doftämnen som rafsades fram ur kylskåp: Cis-3-Hexenol, Myrcene, Lavender Eo, och så lite Sabine eftersom balkongmattan var i plast.

Nya frågor under tiden trolldrycken sattes samman: Från vilket väderstreck kom vinden? Hade jag vattnat växterna nyligen? Fanns fimpar i närheten?

Glasstaven snurrade i röret. Hon sniffade lite och mumlade för sig själv:

Alla noter måste landa exakt. Men lite mer lactonic, va, eller hur. Ja, eller hur.

En liten konstpaus innan hon återhållsamt triumferande sa:

Och så har vi vårt ackord.

Vätskorna i röret tumlade ihop till en enhet. Hon lät alltsammans rinna ner i en glaskub, skruvade på locket, förde på en etikett på vilken hon textade 4 juni-15, varefter hon sprayade doften över sin hals med ett exakt tryck, förde håret åt sidan, slöt ögonen och viskade till mig:

Bon voyage.

Ett slags svirrande ton genljuder dig. För där är han igen, vid kaffemaskinen, efter föräldraledigheterna och letar med fingret efter cappuccino, finner, klickar och låter malverket jobba, innan han ser dig. Likt en bortkommen turist som spejar ut i folkmassan och ändå självklart kan välja ett ansikte. Han påstår felaktigt, med handen ålande genom luften:

Vi har nog inte träffats.

Han väljer alltid dig. Därför har ni mötts många gånger redan. Första gången långt innan han blev förälder, då han efter föredragit letade sig fram med samma yrvakna blick och berömde dig för din pedagogiska talang. Andra gången i lunchkön då han såg rakt in i din själ och ville diskutera bläckfiskars intelligenta armar varefter ni båda beställde linsgrytan.

Varje gång möten av karaktären öde söker väg: eftersom ni i varje stund blivit ni. Era kroppar talar ett gemensamt underjordiskt språk, som du varit kalibrerad att minnas och han tydligen inte haft vett att lära sig komma ihåg.

Mellan mötena har du sett honom i trappuppgångar, hissar, en gång som en skugga i ett förbiilande tunnelbanetåg, i ett kommentarsfält, i armarna på skådespelaren utanför Debaser, som i alla personporträtt beskrivit deras kärleksmöte (sepsis, kravaller, Avenida 9 de Julio), så nog har ni träffats, men du säger bara:

Jag är rätt säker på att vi hälsat förut.

Han beklagar sig innerligt:

Det här händer hela tiden. Jag är som en guldfisk med ansikten. Men vad intressant. Vad är det du jobbar med?

Du återberättar alltsammans med samma ömhet som vore han din demenspatient. Han väcks framför dina ögon, som om ni repeterat loopen i tidigare liv, likt älskande programmerade att förr eller senare råka in i varandra. Det är en lindrande tanke att föreställa sig att han i något scenario inte tvingas småspringa mot konferensrummet med sin cappuccino, och där du inte står kvar med den svirrande tonen och en påse grönt te i en mugg.

Där vid Markuskyrkans kyrkklockor pratar vi om tråkigheter. Inga särskilda i synnerhet, utan i allmänhet. Apropå anekdoten om han som tolkade adresser på postcentralen. Eller min sommar när jag förtrollades av receptens prosa på telegrambyrån, och då säger Anders:

Här har du något att skriva om.

Han är ingen hangaround som jag, utan tillhör det fasta ringarlaget. Det är en meditativ syssla att snurra på Johannesklockan, menar han. Att låta dånet darra ut genom kroppen är som en övning i mindfulness, men det är inte det jag ska skriva om. Utan detta:

Att han under många år arbetade som väktare på SE-banken vid Sergels torg. Ett sånt där yrke som behövs fastän det nästan aldrig behövs. Han var den väktaren som vaktade och avvaktade, men fortsatte att vara människan, även om helgerna då ingen annan fanns där, varför han försökte sysselsätta sig.

Anders säger:

Jag började skriva med vänster hand. Det kittlade så skönt i hjärnan. Sen började jag läsa danska tidningar. Under en period visslade jag The Doors-låtar baklänges, efter noter. Det här vidgade mitt livsutrymme avsevärt.

Helgerna ersatte varandra men kom att påverka även övriga dagar som berikades med allt mer detaljerade dagdrömmar, av impuls knackade han på hos bekanta, testade Bingolotto en första och sista gång, innan helgen kom med sitt growth mindset.

Anders säger:

Jag kunde ju inte ägna mig åt för avancerade saker, eftersom jag fortfarande befann mig på arbetet. Längre än till lagomsysslor så som att hitta alternativa lösningar på korsord, sträckte sig inte mina moral. Samtidigt kittlade det så skönt. Det var lite av ett dilemma.

Men så gick larmet.

Det kanske var oktober eller april, men det hände att signalen skrek i lokalen, och hans lilla lampa vid tv-montrarna snurrade rött som ett skämt. Det här var själva syftet med tråkigheten, att tråka ut den för att kunna arbeta vid den enda gång det behövdes.

I korridoren fann han sig stå öga mot öga med inkräktaren. Anders, med batongen i vänster hand, hörde sig själv väsa:

Vi skal spare på energien: Men hvordan gør vi det?

Innan han växlade röst och sa:

License and registration, please.

Inte heller det rätt, så klart. Han ruskade på huvudet som för att haka i rätt personlighet.

Inkräktaren var en kvinna på en och en halv meter ungefär, med ett svart block i handen. Inte precis urtypen för en bankrånare, hur nu en sådan såg ut, men man hade ju fått tid att föreställa sig. Kvinnan sa, med skämtsam ton:

Jag har kommit för att hämta dig.

När Anders kommer så här långt in i berättelsen är det bara sekunder kvar innan han ska svänga om Johannesklockan och jag Lukasklockan och de andra Markusklockan och Matteusklockan. Vi väntar på signalen inifrån, är redan försedda med hörselkåpor, som vi glipar lite på för att höra varandra.

Anders säger:

Känslan i den stunden var det närmaste himlen jag kommit.

Innan han ger mig förklaringen vinkar vaktmästaren häftigt nerifrån dammen utanför entrén, och då är samtalet slut. Alltmedan vi svänger runt de väldiga klockorna tränger dån efter dån efter dån ut Björkhagens sorl, och mitt.

Det började med en serie omständigheter, som föll över henne stötvis efter semesterns slut. Liksom som om ödet legat i bakhåll och bidat sin tid för att med full effekt få henne ur balans.

En fuktig morgon i sena augusti bläddrade hon i morgontidningen och stötte på namnet bland dödsannonserna. Hans rena lilla pojkansikte blixtrade fram i minnet.

De hade mötts på en vernissage vid någon slags ecuadoriansk garntomte, och han hade skämtat om sina artsy lovikavantar, för att i nästa mening fråga kort om vad hon ägnade sig åt, och kunde då sömlöst styra över på lektörsyrket och att han alltid var på jakt efter nya författarskap.

Först hade hon tolkat beteendet som en flört, men några veckor senare återkom han med professionell respons. Han hade omsorgsfullt läst igenom romanen, som lätt Gentlemeninspirerat behandlade ett statligt sanktionerat nätverk av människohandel med bas i svenskkolonin Sankt Barthélemy, och sagt sig villig att föra den vidare till förläggaren. Folk hade ju en ökad fäbless för konspirationer, så det kanske fanns en marknad.

Hon tänkte inte så mycket mer på saken, hade mest skrivit sin thriller för att ha något att sysselsätta sig med under de tomma kvällarna efter skilsmässan, innan lektören hörde av sig på nytt och meddelade att förläggaren visserligen hade roats av skrönorna men att själva boken inte bedömdes som kommersiellt intressant.

Några dagar efter dödsannonsen uppstod nästa omständighet. Hon befann sig på balkongen där luften var fuktig och kvav. I morgontidningen fastnade blicken på en notis som rörde förläggaren, som även han hade gått bort. Då förläggaren var en känd profil även inom andra sfärer lyftes dennes filantropi fram, och hur han stöttat ett initiativ för flyktingfadderskap, innan dödsorsaken klargjordes till ett olycksfall i hemmet i Gustavia.

Med narcissistens slutledningsförmåga insåg hon snabbt att de enda två människor som läst hennes roman nu avlidit, dessutom inom loppet av bara några dagar. En omständighet som i sig var anmärkningsvärd, men mer som kuriosa. På sätt och vis hade därmed berättelsen blivit lite mindre levande, som om den återgått till byrålådan.

Men det fanns något annat som stack ut bortom försöken att göra henne central i tragiken. Förläggaren hade alltså valt att flytta till just den västindiska ort dit hon förlagt sin historia.

Via S:t Barthélemysällskapets hemsida kunde hon hitta att förlagsmannen sedan ett par år tillbaka – strax efter att han läst hennes bok – hyrt en av de få svenska byggnader som bevarats sedan kolonialismens dagar. Dinzeys hus beboddes först av köpmän med slavar bosatta i skjul på gården, men var numera i ägo av den svenske konsuln, som i sin tur levde någon annanstans.

Om detta visste hon redan en hel del, eftersom hon i fantasin vistats länge och väl i Gustavia under tiden hon skrev. Ett kontrakt undertecknades vid klockstapeln, en utpressning vid Wall house, häleri bedrevs i tullhuset Mairie och så den moderna slaveriverksamheten i just Dinzeys hus (namngivet efter Julia Dinzey, den sista svenska medborgaren på ön, avliden 1959).

Hon slog ihop tidningen och försökte tråla hjärnan efter uns av rimlighet. Nog var det väl ändå anmärkningsvärt att förläggaren efter att ha läst romanen valt att emigrera och bosätta sig just i det hus hon med sån omsorg skildrat?

Hon kunde obehindrat vandra genom byggnaden i tanken. Såg allt framför sig i detalj: antikaffären i bottenvåningen och cisternen på gården. Ett långt parti behandlade Mrs. Barnes öden, kvinnan som varit Julia Dinzeys hushållerska, och sedan fått ärva hushållet och som med åren fick tjatiga propåer om att omvandla ägorna till alltifrån museum till yachtklubb.

Ointressant för förlaget var med andra ord högintressant för förläggaren, som nu gått bort i en oklar olycka.

Knappast en slump, slog hon fast och med ens blossade historien upp inom henne som en verklighet. De dramaturgiska linjerna krävde henne på ansvar. Som världens skapare föll det på hennes lott att vid behov placera planeterna i rad.

Framtidsscenarierna turades om att ställa sig i framkant för hennes uppmärksamhet: Hon behövde förnya sitt pass. Hon skulle söka upp lektörens familj. Hon behövde varna förlaget. Hon skulle gå till pressen.

Sedan slog en annan tanke henne, av slutgiltig karaktär.

Naturligtvis fanns bara en fortsättning.

Hon fylldes med ny energi, lämnade balkongen och gick mot medicinskåpet där hon började rota bland pillerburkar och plåster. Bakom hudkrämspumpen fann hon vad hon sökte: ett smalt litet glasrör med cyanid. Allt klarnade. Det var alltså därför hon hade skaffat giftet. För ett högre syfte.

Borges och jag skulle ses på ranchen strax efter lunch, men när jag anlände fann jag honom sovande på kökssoffan. Det torra ansiktet tycktes som balsamerat, nästan som om flämtningarna och drömrycken härrörde från en annan källa.

Jag lät honom vila ut, satte mig i arbetsrummet och väntade, förde upp mitt block med frågorna, men jag hade ju förberett mig i många månader redan, så jag kunde repetera dem som ett glosförhör, utan att längre finna mening i meningarna. 

Istället utforskade jag rummet, i jakt efter detaljer att berika artikeln med. På en hylla fann jag en mossgrön urna med graveringen 1^st prize Curling 1947, och intill hans English dictionary fanns en Rubiks kub jag snabbt kunde se var olöslig, eftersom det fanns tre gula rutor för mycket (det var den sista färg han hade kunnat se, visste jag, innan blicken immade igen fullständigt).

Slutligen: på skrivbordet ett brev, som var uppsprättat och redan läst insåg jag. Det krävdes ingen Sherlock för att upptäcka förstoringsglasets placering. Jag hörde honom snusa där ute från köket, och vågade mig på att försiktigt föra ut papperet ur kuvertet.

Bäste författare, skrev personen, jag är alltså en av de 37 som köpte din första roman, den som du vill be om ursäkt för, men du behöver inte be om ursäkt alls, eftersom jag inte läst längre än till första sidan. Allt som gått förlorat är några pesos, men jag har fler än jag kan göra av med. Jag köper och köper, men blir ändå äldre och äldre. Jag vill meddela att jag uppskattar ditt brev och ditt intiativ, och jag kommer gärna på träffen. Det ska bli intressant att möta de andra. Vi har fattat tycke för en okänd debutant. Vi är människor som ödslar pengar på förhoppningar. Låt oss utforska oss. Vänligen, din Anabella.

Nu hörde jag Borges vakna till så smått där borta, så jag smusslade snabbt in brevet i sitt kuvert och vände tillbaka till länstolen där jag återgick till att låtsasläsa frågebatteriet, i väntan på att författaren skulle komma på fötter och hasa sig åt mitt håll.

Han mindes väl intervjun? En ilning gick genom fingrarna, som ryckte till med ett osäkert darr som om de sökte sin gitarr. Mötet hade planerats med sån framförhållning och haft en sån magnitud i åtminstone min kalender att den skulle ha kunnat glömmas bort just därför. 

Han visade sig i dörröppningen, men upptäckte mig inte. Jag kände mig som en inbrottstjuv, när han långsamt steg fram mot sitt skrivbord och satte sig ner, och därför gav jag mig inte till känna, lät situationen bli situationen, med större allvar för varje sekund jag undvek det enda anständiga.

Han förde ut en byrålåda, fann ett tunt ark papper och en kulspetspenna, och så började han skriva något. Han höll på länge och väl, och mina fingrar slutade inte darra, men andningen var närmast till perfektion ljudlös. Situationen var så bisarr och fantastisk att jag inte ens kunde använda den som inledningsscen till artikeln, eftersom den var alltför bisarr och fantastisk, och därmed omöjlig att som läsare hämta sig från, hann jag tänka, innan Borges harklade sig, signerade sitt svar och slog i klockan bakom ryggen.

Sekreteraren!

Trippande steg hördes över golvbrädorna. De kom närmare och snart skulle hon avförtrolla alltihop: mig, situationen, anständigheten. Författaren satt med armarna i kors och tittade åt mitt hål utan att för den sakens skull se mig, förde tankarna till en bödel, blind i dubbel bemärkelse.

Sekreteraren var en bastant kvinna av medellängd, iförd en bylsig särk och stora ringar till örhängen. En odör av stekt skinka fläktade mot mig när hon skred in i arbetsrummet och nöp fatt i brevet. Allt tycktes väl inövat. Inga ord utväxlades. Hon lämnade oss igen utan att ens notera min existens.

Några sekunder senare uppstod en vit duva på fönsterblecket. Även den var iförd särk. Blinkade den mot mig? Har duvor ens ögonlock? Författaren gjorde plötsligt en knyckig gest med handen, och så fladdrade fågeln iväg mot himlen, med klorna djupt inborrade i ett kuvert.

Strax efter att jag räckts ett gratis sexpack alkoholfri Lapin Kulta, besteg jag kullerstenen mot Mosebacke och sprang vid uteserveringens brassestolar in i mannen, som jag tidigare bara kände från den där tv-serien, men som jag yr av hettan hälsade på. Men det var inte ens den kände, förstod jag sekunden senare, bara en snarlik främling.

Slå dig ned, sa han och klappade tyget på stolen intill (märkt med texten: It’s always summer somewhere) (ett sätt att anspela på kvantfysik?) Han sa:

Jag behöver ditt stöd, eller någons. 

Samtidigt som jag sänkte burkarna i gräset fick jag ur mig:

Du är faktiskt något snyggare än honom.

Stämmer, hans läppar är vanskapta, mumlade han. Men det är bra att du stöttar mig. Hon kommer närsomhelst. Du kan hjälpa mig att framstå som populär och belevad.

Genom att prata med dig?

Det finns så många dårar där ute, sa han och gav en redogörelse över dråpliga dejter. En skånsk jurist behövde sällskap till Willys, en norsk psykiater avslöjade sig besjälad av Jesus, en formgivare från Berlin ville mest ha sightseeing av en local. Den här var avgjort annorlunda, visste han, eftersom:

Hon har lovat att hela vårt möte ska ske på teckenspråk, fastän hon bara gått en sommarkurs. Kan du tänka dig något så ädelt? Det ska bli gulligt att se henne snubbla på orden när hon försöker beskriva sin fäbless för majsiga hemmakvällar och långa joxpromenader.

Nu hänger jag inte med, sa jag.

Tyst, hon kommer.

Mycket riktigt genade en nyfönad kvinna över torget i riktning mot oss. Hon sneglade mot honom, sen mot mig och slutligen mot mina alkoholfria öl, och jag ville förklara att jag bara fått dem till skänks i någon slags folklighetskampanj på Götgatan, men hann inte förrän okändisen utbrast:

Tjenare gullet, du kan bara gissa vad jag lyckades slå i den här?

Inte igen, sa hon och skakade på huvudet. So what att ni är lika, du behöver ju inte utsätta hela världen för dina sadistiska lekar bara för det? Det går inte på ett ut.

Säg inte det, sa han och sträckte sig mot mina burkar, knäppte upp en och frågade:

Får det vara en Lapin Kulta?

Den första allvarsamma leken var själva leken. Barnet som lever dinosaurier och sandlådsöknar, religiösa sagor eller fotbollslags förehavanden.

Allvaret, att något är på riktigt, är viktigt. När du dör i kottkriget dör du på riktigt. Leicester City förlorar matchen på riktigt. Sedlarna är värdefulla på riktigt.

Detsamma gäller för skrivandet, tyckte Julio Cortázar. Den som skriver hittar inte på, utan konstruerar verklighet. Det som händer i berättelsen händer. Utan allvarsamheten blir leken lek, och därmed nästan betydelselös. Lite skoj bara, något att rycka på axlarna åt. Så fiktion är inte fiktivt bara för att det inte händer på det sätt annat händer, tyckte Cortázar.

När barnet blir äldre skaffar hon nya lekar. Somliga ägnar sig åt leken karriär, som rymmer titlar och företagsnamn andra som tror på leken behöver bekräfta. Strategispelet karriär kan täcka in det mesta för den med fantasi. Var är det bäst att bo? När är det strategiskt riktigt att skaffa barn? Vilka människor behöver känna till din existens?

Förr eller senare blir de flesta lekar bara lekar. Twitterprofiltexten du filat så länge på förvandlas till en garad. Hur kunde du tro att du var en Digital Marketing Manager? Du som borstade hästar och ritade manga. Teatern blir i bakåtblicken lika allvarlig som glostesten på mellanstadiet. Inte riktigt. Inte den här gången heller.

Det är för enkelt att ruska av sig det här allvaret! Du behöver nytt allvar, nya lekar. Och så kommer några till: veganism, fashion, byggnadsvård, bänkpress, raketer till Mars. Det tar aldrig slut. Det här är viktigt på riktigt faktiskt!

Medan universum leker leken skapelsen, låter objekt gravitera mot varandra, sprätter iväg stjärnor som föds och slocknar, slänger in svarta hål och mörk materia, planterar liv och låter det sjuda i några miljarder år, skakar om tombolan, och ut föll du och alla andra.

Det blir roligare när någon bekräftar lekens allvar, tänker kanske universum, och låter mig skriva en text om det overkliga som i formuleringsögonblicket blir allvar, när jag bekänner att jag inte verkligen är jag, eller en hon, eller en annan han, eller ett det. Du har hört talas om mig många gånger förut. Verkligen och på allvar.

Värken brann från kappmuskeln upp över halsen. En spänning mot tinningarna, som pulserade till ett grepp om hjässan. Hon tappade i koncentration, kunde läsa samma tidningstext flera gånger, när hon upptäckte den runda röda ringen över ankeln.

Vårdcentralens onlinejour gav råd. En kur antibiotika upplöste långsamt borrelian, men något annat inträffade i samma veva.

Hon började skriva tätt, utan styckeindelning. Argumentationen i texterna gick från resonerande till bergsäker. Upprepningarna var eviga. Prosan gav starka Robert Walser-på-psyket-vibbar, med meningar nästan omöjliga att dechiffrera.

Hon kontaktade vårdcentralen igen.

En läkare svarade genom videosamtal.

Ska det vara så här nu? frågade hon och läste upp sina alster. Långa meningslösa haranger, som sprungna ur ett ältande. 

Läkaren såg ut som hennes farfar, närmast som en klon, och det var ju besynnerligt. Han hade suttit på hispan i ganska många omgångar, efter att ha spelat bort stugan på bingo.

Nu är jag ingen litteraturvetare, avbröt läkaren, men jag kan ett och annat om sånt här. Har du tid för en föreläsning?

Därefter följde utläggningen om ordet prodromalsymptom och dess ursprung. Det hämtades från grekiskans prodromos, springa före, som i sin tur härrörde från Alexander den stores förtrupper under kriget mot Dareios III. Efter tre förlorade slag hade den senare förlorat hela det persiska riket.

Det var i sammanhanget högst relevant, eftersom prodromalsymptom är beteckningen för beteendet som föregår en psykos.

När kommer vi in på borrelian? frågade hon.

Alltså, sa läkaren, och förklarade grunderna för den psykotiska kommunikationen. Särskilt fascinerande var tydligen dess konsekventa estetik och stil, som följde just det täta, tjatiga mönster som i texterna hon just läst upp.

Hon frågade:

Hur skrev Alexander den store?

Läkaren svarade:

Låt oss se till fakta. Under uppväxten fick han höra om sitt släktskap med Akilles och Herkules, och därmed även Zeus. Aristoteles var hans privata handledare. Para dessa omständigheter med en brutal makedonsk machokultur, ja, då finns ju alla förutsättningar för en hemingwaysk språkdräkt, tycker du inte? Totalitärt megalomaniskt.

Kanske det, sa hon. Så vad händer nu?

Du får väl skriva oss ur det här, som du alltid gör när du tror att du kontaktar mig, normalt en bra bit in på psykosen.

Ingen antibiotika?

Bara skriva, älskling. Skriva ut på recept.

När samtalet var avslutat tittade hon på ankeln igen. Ringen täckte snart hela benet, som blossade rött inflammerat. Lite snyggt, faktiskt. Hon skulle behålla det så. Det skulle hon. Det ville hon. Det kunde hon.

På uteserveringen. Gråsparvarna sjasas iväg. Servitrisen fladdrar fram med sitt block. Hennes ansikte uttrycker arbete, när hon frågar:

Har ni bestämt er?

Ni utgör en grupp om fyra, men hon vänder sig bara till dig.

Du slår ihop menyn och svarar:

Ja, det verkar så.

Hon svarar:

Härligt.

Här uppstår en fråga så du måste ställa den.

Ursäkta, det här kanske låter burdust. Men jag lider av reducerad känslighet, är lite aspig sådär, men jag lär mig sakta att förstå mänskligt beteende, och då måste man ju fråga ibland hur det verkligen ligger till.

Jaha? sa servitrisen.

Ja, alltså, när du sa ”härligt”, menade du det eller var det bara ett uttryck du kastade ur dig, för jag kunde inte riktigt avgöra det. Det är så för oss som ligger en bit ut på autismspektrat. Samtidigt har jag snappat upp en och annan visuell signal med åren, och trots detta misslyckades jag med att fånga upp en innerlighet i dig? Ta inte illa upp, det här är för mina självstudier. Nästa gång kommer jag att vara lite skickligare. Se mig som din elev. Du lär mig att bete mig, för framtida förbättring.

Jaha, sa servitrisen och fortsatte:

Jag menade nog härligt. Visst gjorde jag?

Hon panorerade med blicken över de andra gästerna som slog ned huvudena, och du visste ju att de var mer finkalibrerade mot det emotionella, så du vände dig mot servitrisen och frågade:

Nu ljög du ju, varför gjorde du det? Jag ställde en enkel fråga, och så ville du inte besvara den.

Va? sa hon.

Du pratade vidare:

Det är ingen fara egentligen, för jag bekymrar mig inte över sanning och lögn eller rätt och fel eller gott och ont för det gör mig detsamma, och vi befinner ju oss på en restaurang och vi kommer aldrig att träffas igen, eftersom du nog inte vill träffa mig igen, för ingen brukar vilja det, åtminstone det har jag ju förstått, att jag anses som ociviliserad med mina frågor. Men för mina studiers skull. Varför ljög du? Och en fråga till. En viktigare. För vem ljög du?

Hon började plita ned några tecken i sitt block, som om du precis hade beställt sprödpanerad torsk och kokt potatis, eller gazpacho med mynta, och en dubbel espresso, men du anade att det var något annat hon antecknade. Hon vände upp sidan mot dig med orden:

Var det bra så?

Hon hade skrivit: ”Chefen kollar. Se nöjd ut”.

Du såg nöjd ut. Det kunde du, var bara en fråga om muskelbearbetning. Dina bordsgrannar tycktes av någon anledning generade. Att ställa frågor var ju a och o, det hade ju var och varannan barnprogramledare sagt, men nu gällde det tydligen inte dig. Det var intressant. Nästa gång skulle du korrigera dig något och se om händelseförloppet förändrades.

Servitrisen sa:

Det blir fyra dagens om ni inte har något emot det. Vi bjuder på sockerkaka efter maten, som tack för tålamodet.

Du sa:

Härligt.

En lapp nere vid brevlådorna. Den hängde intill andra om vattenförbud, billiga damcyklar och årsmöten. Du började läsa.

”Har Du tänkt på hur våra fina stigar i området kommer till? Det är Vi i Stiggruppen som ordnar med dem. Nu har Vi emellertid blivit lite till åren komna och skulle behöva förstärkning av yngre förmågor. Är det Du?”

Du skulle kunna räknas som yngre i detta sällskap, förstod du bara av att läsa namnen på medlemmarna, dessutom var du en ökänd vandrare, så du ringde numret, varefter en Gun gav dig tid och plats för introduktionsmötet.

Ni träffades hemma hos Sverker i orangeriet vid hans utbyggda sommarstuga på Malmgårdsvägen. Han bjöd på chilispetsade ostbågar och Ramlösa, som alltid, tydligen. Efter att ni talat en stund om hettans effekter för lavens framväxt hade de ställt mer precisa frågor om hur du själv bäst skulle kunna bidra till gruppens framtid.

Sverker sa:

Efter orienteringsklubbens första initiativ har vi bedrivit en ganska expansiv stigpolitik, förstår du. Men nu är vi så skröpliga att det blir mest underhåll av nätet. Gå runt och trampa. Snickra på spångar. Lägga makadam i gropar. Ibland några vändor med röjsågen för att få väck all sly.

Marianne sa:

Ja, en annan orkar knappt promenera mer än halvannan kilometer, så för mig blir det mest att måla skyltar och kartor, och förstås att bedriva folkbildning. Visste du att några av stigarna är lämningarna från tiden då kolarna vandrade kortaste vägen mellan milorna?

Gun sa:

Egentligen står vi väl rustade inför vintern. Med rätt packning av jorden kan en stig hålla sig mycket länge, men det vet du säkert redan. Sen hjälper ju vildsvinen till en del, så det är inte bara elände med dem.

Ditt uppdrag blev att sondera tänkbara förlängningar av Brantingstigen, som gick via arkitektvillan mellan radhusen förbi hallonsnåret och elledningspassagen, och därefter kantade den myr barnen kallade Narnia, innan den abrupt slutade vid ett snår. Längre än så hade inte Stiggruppen trampat, och det stod dig fritt att föreslå en lämplig fortsättning.

Så kom det sig att du befann dig på vandring genom dungen. Du hade instruerats om att det visserligen var viktigt att skogen hade god genomsikt men stigen fick gärna omges av tätare partier för att skapa variation och vildmarkskaraktär, varför du kom att lomma rakt igenom den djupaste buskrönnen.

Snart fann du dig traska över Långviksträsk, genom våtmark och jättegrytor. Tranorna skrämdes iväg när du rände fram ur oländigheten. Sen gick du tillbaka samma väg, och sen snårade du dig fram igen.

På eftermiddagen hade verkligen en stig framträtt, den första genvägen mellan Narnia och träsket, orsakad av dig, dess upptäckare. Här var du, Ingarös Magellan, hann du tänka.

På kvällen när du egentligen tänkt att sluta för dagen visade sig en främmande gestalt vid ekarna. Hon kom vankande i din riktning, försedd med en rejäl påk i ena handen. En ålderstigen kvinna, säkert över nittio år, med något typ av spindelnätsgarn över hjässan.

Nu var hon riktigt nära dig, och hon frågade konstaterande, som om hon pratade över huvudet på dig:

Jaså, de har fått en ny förmåga?

Du nickade och log. Hon fortsatte, och stötte med påken i riktning mot Björnö.

Arma krake, inte visste väl du vad som väntade här? Jag slår vad om att de började pladdra om sin ”expansiva stigpolitik”, och så föreslog de som av en slump Brantingstigen som ett adekvat instegsprojekt?

Du nickade.

Ja, och så hamnade du här, som alla andra nykomlingar, rakt in i mina stigar, mitt i gränskonflikten.

Du nickade, nu mest av gammal vana. Hon log medlidsamt, dämpade rösten och lockade till sig dig med ett ryckande pekfinger:

Kan du komma lite närmare, vännen min, jag behöver säga något viktigt.

Du tog några försiktiga steg framåt, kände en odör av cigarettrök fläkta från den gamla damen, när fötterna utan vidare inte gick att lyfta längre. Kängor och vader sjönk under ytan och du kunde snart inte förflytta kroppen. Gyttjan gick upp till midjan, bröstet och paralyserad sjönk du genom sankmarken mot jordens inre.

Föraren hjälpte mig att ringa mig men jag svarade inte. Ingenstans i bussen vibrerade mobiltelefonen. Inte i dragspelet i mitten, inte mellan sätena, inte i sanden på golvet. Föraren skakade på huvudet, log milt närmast munklikt. Med en mjuk gest lät han mig förstå att det var dags att köra vidare.

Genomsvettig joggade jag tillbaka till hållplatsen där vi några minuter tidigare hade klivit av. På avstånd upptäckte jag hur sonen viftade med något. Han ropade att jag lagt mobilen i kattväskan. Intermezzot var över.

Hjärtat fortsatte slå sina efterskalv. Innan jag la mig raklång i hammocken där hemma messade jag det uppringande numret och tackade för hjälpen.

Han svarade: Vad bra att du hittade den.

Det här blev en hygglig sommaranekdot, att dra i stugan för gästerna, eftersom alla kan relatera till känslan att kliva av en buss eller ett tåg och drabbas av insikten att något saknas. Att först systematiskt söka runt i packningen för att slå fast att nej, inte där. Sedan minnas att bussarna stannar ett par minuter vid slutstationen innan de vänder, så du hinner dit om du spurtar. Empatiska reaktioner utdelades, så jag berättade historien några gånger.

Tre månader senare fortsatte den. Mitt liv var sedan länge präglat av höst och arbete, kalendern hade lagt sig över psyket som ett raster, och jag mindes knappt den där springmarschen. Men det gjorde bussföraren, som skrev: Nu är det jag som behöver en tjänst. Jag har också tappat något.

Han dök upp på mitt jobb oanmäld, registrerade sig hos väktaren i receptionen och jag placerade oss i konferensrummet Helsingfors, där han först i en god stund studerade bokhyllornas etnologiska innehåll, innan han meddelade sitt ärende, med händerna slutna kring kaffemuggen.

Jag har tappat min inre röst.

Han sa det med en blid stämma, så ljuv att den var svår att ens upptäcka. Nästan som att den löstes upp så fort den lämnade stämbanden. Han fortsatte:

Du förstår, i många år störde jag mig på den. Rösten var tjatig och kritisk, kunde dyka upp överallt, sa mig att jag stank, eller att jag var oförbätterlig, eller att jag aldrig skulle hitta en tjej, eller åtminstone aldrig kunna behålla henne. Så jag ville bli av med den, men nu är det ödsligt. Det var inte mycket av en röst men den var åtminstone min.

Jag svarade:

Sista gången du träffade på rösten, var var ni då?

Det var tydligen i en yogastudio på Ringvägen, alldeles intill Ica Lansen, där han hade vistats under en lång serie meditationspass.

Föreståndaren tog emot och visade oss hittegodskorgen som förvarades under disken. Där fanns guldkedjor, örhängen och flera uppsättningar lösnaglar, men ingen inre röst. Bussföraren slog ned huvudet, men när vi skulle få på oss skorna i hallen hördes ett ljud på avstånd.

Någon svor och hade sig.

Han fick bråttom ut. Vid de tiggande romerna utanför Ica stormade svordomarna upp till cymbalstyrka. Där i mössan hade någon lämnat förarens inre röst. Den låg insjunken som en klump giftigt slime.

Tjena, boss, sa den romske mannen, med tveksam inlevelse.

Hej hej, sa kvinnan, med blicken bortvänd.

Föraren placerade en hundralapp i mössan och växlade den mot slimeklumpen, som han pö om pö tuggade i sig under stort verbalt motstånd, innan den tystnade helt. En frid la sig över Ringvägen, trots den tunga trafiken. Jag betraktade förarens ansikte, som på några sekunder tonade över från milt till helvetiskt. Han väste, samtidigt som han fäktade med armarna: 

Nu är du medskyldig.

Varefter att obehagligt skratt spreds från hans inre.

Jag står i duschen och tänker på Ingemar.

Det var ett tag sen jag tänkte på honom. Jag brukade tänka på honom hela tiden. Han var ett eko verklighet i det overkliga. Inte heller i dag finns han, brukade jag tänka.

För tre år sen gästade han vernissagen med kronärtskockor som present. På sommaren såg vi Östersunds mål på stopptid medan Marit, han och jag pratade romaner. På hösten spelade vi innebandy och planerade projekt, när han blev sjuk. Plötsligt sjuk. Onödigt orättvist och ofattbart sjuk. För två år sedan kunde han fortfarande duscha och besvara messengermeddelanden, guidas runt i ett pandemitomt Nordiska museet och tramsa lite över gränsen.

Nu kan han det inte, för han finns bara som ett minne, som glesas ut, på grund av allt det andra som bara fortsätter som om ingenting hänt.

Det finns krig i Ukraina, soldaternas barn som ritar för mig, det finns bank-id till dottern, det finns för fet kattmat, stambyte, brevvänner från tåg, tömma diskmaskinen och fylla den. Det finns Sevilla i december, köpa nya wettextrasor, det finns packlista inför Ingarö, det finns någon i Nässjö som frågar om Asante Kotoko.

Det finns ett förflutet som vill ältas.

Det finns perfekta hoppskott i basket när bollen singlar i en båge, promenader till Nordea för att få fatt den där satans dosan, det finns sena kvällar när det känns som att hjärnan torkat ihop, och det finns morgnar när den slagit ut till en vitsippa. Det finns kramar i konditoriköer, det finns händer som drar i hår, det finns selfies som skymmer ansiktet. Det finns en känsla som väcks när någon vill andas en. 

Det finns barn som fyller år, barn som lär sig att gå, barn som säger mamma. Det finns Bianca Ingrosso och hennes mamma och det finns I just want to be cool och det finns fotbollscompilations på Youtube. Det finns hörselgångar som sväller av oväsen. Det finns oväsen som är någon annans väsen.

Hela tiden finns det inte Ingemar, tänker jag i duschen, och jag tänker att jag tänker på det lite för sällan, men att det väl är så här det är, när man inte längre är. Och sen lite mindre för varje dag allt annat är.

Du vet hur man ser att en man inte bär kostym särskilt ofta? säger släktingen.

Han behöver inte svara, eftersom en skarp kontur tonar fram för mitt inre. En lite hukande man iförd löst sittande plagg, en sladdrig skjorta och en halkig slipsknut. Hans nyrakade ansikte uttrycker ett utanförskap från sig själv: ett jag är en turist här. Alla andra dagar lever jag i kläder som är mina. Här är jag liksom förlist, men jag måste. Det är ett samhällskontrakt av något slag och jag avskyr det men ibland måste man göra saker man inte vill, eller hur?

Släktingen fortsätter prata. Han har stått i livsmedelsbutikens kö där en sån där man också befann sig, några platser framför. En annan man, bekant med kostymbäraren, vankar förbi. En stunds tvekan, sedan blixtrar en aning till i den förbiilande, som inleder samtalet:

Ja men, det är ju du.

Tjena tjena, svarar den andra.

Vännen förklarar dröjsmålet:

Du ser ju så annorlunda ut.

Kostymbäraren säger:

Ja, vi ska begrava morsan.

Vännen säger:

Å fan. Jag beklagar.

Kostymbäraren säger:

Vi kanske kan ses någon annan dag.

Ja, självklart, svarar vännen.

Sedan rinner samtalet vidare någonstans i det ohörbara, säger släktingen, och vardagen erövrar situationen igen. Alla andra står där i kön, ensamma tillsammans, och väntar på att få betala. En känsla att ha varit med om något och så ingen att prata med. Medan livet fortsätter och inte.

Hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet. För att någon annan ville och för att hon ville själv. Det senare eftersom någon annan ville.

Ibland gick det lite till överdrift, som när hon besökte den årliga konferensen Intervoice i Maastricht.

Hearing voices as a meaningful and understandable, although unusual, human variation, löd valspråket på banderollerna. Hon lärde sig snart att samhället historiskt sett betraktat rösthörande som värdefullt, tänk bara på Jeanne d’Arc och Moses, men med tiden kommit att patologiserats av västvärldens mer strikta regler för normalitet, vilket bland annat Foucault behandlat i sina arbeten. 

Det fanns gott om olika föreläsningar och seminarier att besöka och hon valde ett om kopplingen mellan trauma och att senare välsignas/förbannas med de externa interna rösterna. Eller valde och valde, det låg närmast och andra skulle dit.

Fyra stolsrader var placerade i vad som nog var en skolsal, med barnteckningar upptejpade längs med taklinjen. En handfull personer med mixad härkomst fanns snart här inne, med knäppta händer och tung andning.

Där framme vid katedern inledde en Marius sitt anförande med att berätta om hur han efter att ha blivit knivrånad börjat vägledas av ett barn, som varnade honom för potentiellt farliga situationer. Han var rosig om kinderna och tycktes besjälad av något starkt och smittsamt.

Därefter skildrade en Patsy hur hon utsatts för övergrepp av en morbror och senare ansatts i sitt inre av en ylande kvinna, som kunde dyka upp när som helst med sitt raseri. Hear, hear, mumlade en man i bänkraden framför.

Och nu var det tydligen fritt fram för vem som helst att delge sina erfarenheter.

En ödslig tystnad spred sig i rummet. Hon blev lite förvånad över att så få ville bidra till seminariet när många trots allt rest så långt, och här funnit en plats, så hon räckte upp handen. Hon drog stående en skröna om hur hennes bonusröst tillhörde Virginia Woolf. Författaren talade till henne med både verkliga och fabricerade citat. Bland annat hade samspelet genererat en trivsam arbetshörna i klädkammaren.

Intressant, tyckte arrangörerna, särskilt mycket intressant till och med, liksom som rubrikmaterial för en reporter. Och på den vägen var det. Hon bad aldrig om att bli talesperson för rörelsen men hon var typen som följde med: till simhallen, festivalen eller röst-hörar-mötet.

Den här släkten hade råkat få ont om pengar i ett par generationer, men den var så klart inte fattig bara för det. Det förstod alla medlemmarna, att de egentligen tillhörde ett annat högre kast.

Nu levde de i olika no-go-zoner spridda över huvudstaden, med tidningspapper som isolering och klotter i porten, men det förändrade inte omständigheterna att de förtjänade något mer, som sannolikt skulle erbjudas dem lite senare bara.

Därför gjorde ingen av dem någon särskild ansats att göra något för att ställa saker till rätta, genom att till exempel tjäna pengar, eftersom dessa inte skulle förändra den faktiska känslan att i princip redan ha dem.

Hur det blev så här hade de aldrig diskuterat med varandra. Det behövdes inte eftersom det fanns en stor och övertygande saga om anfadern direktören, gods och tjänstefolk, kryssningsfartyg till kontinenten, bridge och tennis, kompletta uppsättningar kinesiskt porslin, direktimporterade mattor och sherrybjudningar med statsministern.

I var och varannan kvart fanns klenoderna spridda. En oljemålning här och en mahognybyrå där. Det var också genom prylarna jag själv förstod att jag klivit in i någon annans handling. Förmodligen i den sista fasen i ledet förvärva, ärva och fördärva.

Jag hade ju trott att grannen var som jag, men jag hade inga Wiven-Nilsson-ljusstakar i fönstret, heller ingen kristallkrona med romanovska anor eller Svenskt tenn-golvlampa med patina. Han hade bett mig att titta till gasspisen, som kärvade, och jag visste ett knep hade jag berättat i all hast i trapphuset en gång när vi stött ihop vid anslagstavlan.

Jag satte mig längst ut på kökssoffan, för att inte smutsa ned tyget, under tiden han utan framgång utförde tricket. Grannen hade jag ju alltid hade sett som slashasig av svenssonslag, men de skeva tänderna och det flottiga hårsvallet hade alltså med börd att göra, såna som inte behöver bry sig eftersom de redan har allt, nästa nivå av leverne. Därför behövde grannen varken arbeta, köpa märkeskläder eller hänga med i politiken. Böckerna som fyllde hyllorna hade någon annan läst istället.

Sånt här tog ett tag för mig att begripa. Som uppkomling med svag släktsjälvkänsla behövde jag reda ut ett och annat. När jag kom hem minuten senare igångsatte jag mina självstudier och fann att Bourdieu hade lagt upp ett diagram, vilket jag använde som stöd, och genom det lärde jag mig att att grilla, dricka öl och hyra campingplats var typiskt pöbelbeteende, alltså såna som jag och alla jag kände, medan att äta rimmad lax, känna till namnet på näringslivsprofiler och att ingå i ett jaktlag signalerade något annat.

Grannen gjorde ju inget av detta, men han hade lika gärna kunnat ha gjort det, lät han mig förstå, och för mig som utböling i detta territorium blev jag först lite osäker och skrämd, men kunde i takt med att jag lärde mig mer skissa upp en karta över vad som gick för sig och inte, mest för att det blev komplicerat att lägga det på minnet.

Det fanns ju så många dimensioner inbyggda i systemet. Inte bara skattades folk efter ekonomi utan även bildning, och skiktningar inom varje fält, där det kunde ge status att till exempelvis ha läst Proust och Faulkner i ett, men där det bland andra kunde medföra oerhörda bekymmer, eftersom det tydligen också gick att vara för bildad, då det besvärade den viktiga omgivningen, och omgivningen var ju allt, samtidigt som du skulle leva som om den inte fanns.

Detta var själva konststycket, livsföringens kärna, charaden. Som förr eller senare skulle kunna få någon från samma kast att känna sig hemma i mötet med någon som grannen och låta honom giftas in och flyttas tillbaka till sin rättmätiga plats. Det här hade alltså ännu inte hänt, ändå kunde det hända honom, men inte mig.

Jag hade så klart aldrig ens tänkt tanken att tänka så, och eftersom att jag tidigare tittat igenom flera föreläsningar i socialantropologi via youtube, kände jag ett allt större sug att få veta mer om den här främmande världen som alltså fanns att tillgå bara vägg i vägg med min vanliga historielösa, som innehöll vanligt folk som gjorde vanliga saker och så kom en till generation som också gjorde det, och en till, och där kom jag in och det var väl inget särskilt med det. Vi sa saker som att man ska vara glad att man har ett jobb över huvud taget, plikten framför allt och mat på bordet och man ska spara en del av lönen för man vet aldrig och kasta inte presentpappret om det inte är för skadat. Till syvende och sist är det viktigaste att ha det bra och vara med sina nära och kära.

Inget av detta stämde tydligen i det universum där grannlägenheten utgjorde ett nav, fastän rummen i princip hade samma mått och standard som mina.

Grannens intresse för mig var mycket lågt, i synnerhet efter att jag bjöd in honom för att titta på elementen och han såg sig omkring obrytt som om han inspekterade luft, och då kom det dig att jag vräkte ur mig: Jag bor här i andra hand, under tiden de renoverar våningen på Riddargatan.

Det bara hände. Jag känner knappt att jag kan ta ansvar för det, och eftersom jag är lite mörk under ögonen kunde jag i nästa mening lite snabbt orda om mitt schweiziska påbrå, lite om bankväsendet och klockorna, och jag hade verkligen ingen vidare fantasi, men grannen blev nu helt klart intresserad.

Han ställde följdfrågor, som jag besvarade efter bästa förmåga, och efter den gången kom han att småprata med mig med en ny ton av ömsesidighet.

Den där lögnen hade drag av det vita ansåg jag initialt men med tiden mörknade det allt mer: om kopplingarna till Adolf Ludvig Stierneld (den ökände friherren och dokumentförfalskaren, som jag fogade in till historien under min värsta hybris). Nu behövde jag plöja allt jag kunde hitta av Bourdieu för hur annars förstå hur att föra mig på ostronmiddagar eller utflykterna med släkten till Båstad, och efter några utflykter till Karlaplans loppis ägde jag tillräckligt många attiraljer för att signalera rätt saker.

Snart var jag så insyltad att jag glömt lögnen som lögn, fick kalligrafiska inbjudningskort från grannens vänner till dop och vigslar och sedan av deras och jag blev någon så ibland tackade jag nej och då kom fler fler inbjudningar, eftersom det där med Stierneld tydligen gav min bakgrund en air av farlig, ”lite som Joachim Posener” hade en halvalkad börsmäklare påstått vid en stökigare middag.

Koden var således knäckt.

Jag saknade inte det gamla. Det kändes liksom futtigt på något sätt och inte mitt eget. Du kan bli vad du vill, sa ju aldrig mina föräldrar, men så var det verkligen. Vad du vill. Vem du vill.

När du vaknar den morgonen finner du att någon använt diktafonen under natten. Du har den intill sängen i händelse att en dröm driver upp till ytan, men du har inget minne av sinnesrörelse eller vakenhet, ändå är rösten som spelas upp helt klart din.

Den är upprörd, närmast panikslagen, så vid första lyssningen hör du knappt vad du säger. Du spolar tillbaka och tolkar med skärpt hörsel. Ordningen är omvänd, säger din röst. Du har vaknat snett, mellan dimensionerna, skjutit undan alla pappväggar och ser här klart. Färger du inte visste fanns. Toner som inte borde gå att spela. Det slutgiltiga ackordet.

Den du som talar kanske inte alls är panikslagen förresten. Snarare lyriskt lycklig. Alla känslor verkar sammanblandade till en enda stor.

Du har spelat in alltsammans i jäkt för det är tydligen enda sättet att kommunicera mellan dig och dig, och så dör meddelandet mitt i en mening, vilken du inte ens kan tyda eftersom rösten accelererat till såväl fortissimo som staccato.

Det här har inte hänt förut. Men det här har: du stiger upp ur sängen och utför din rutin: kaffet, ägget, smörgåsen, morgontidningen, duschen, tandborstningen, pendeltåget, jobbet, pendeltåget, mikromiddagen, tv:n, sängen.

Nästa morgon vaknar du och finner att någon använt diktafonen under natten. Det är du igen, men inte riktigt du, eftersom den del av dig som känner dig som dig inte varit inblandad, det vet du, för du minns inget av det här. Men du känner något den här gången. Du är några avgörande hekto förändrad. Det känner du redan innan du spolat tillbaka och börjat lyssna. Du säger till dig: Glöm att jag sa igår, jag var inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Kom istället ihåg att allt finns hela tiden. Bara det.

Sen sjunger den inspelade du en textrad som du senare via Shazam kommer att förstå är Eddie Vedders låt Satellite: ”Days turn into nights, turns into days, turn into today. Don’t think I’m out playin’, ’cause I’m inside waiting, for you.”

Det måste ju betyda något, tänker du, om nu det betyder något att något betyder något. Kanske räcker med att det är, tänker du, och dricker ditt chai, tuggar din persika och slevar i dig gröten.

Ni vet, det är sånt där man säger, för att ha det sagt, en försäkringssägning: Att nu ser ni er omkring innan ni kliver av, så att vi inte glömmer kvar något.

Det är ju bara sånt man säger, men nu när de ska kliva av tåget ropar barnen, som undersökt ytan under sätet: Det ligger faktiskt något här.

Ni står i gången och ska av. Du river åt dig videokassetten snabbt reflexartat och först på perrongen inser du att du håller i någon annans Die Hard III. Barnen frågar om det var du som tappade den och du säger ja, det är ju en gammal goding och så går ni hem.

När de gått och lagt sig den kvällen får du en uppblossande lust att titta på Die Hard III. Du rentav måste titta på den, kanske på grund av sättet filmen introducerat sig för dig, som ett bortkommet vykort. Du hittar den gamla bandspelaren under lusekoftorna i klädkammaren, kopplar in den i tv:n och börjar titta.

Filmen är lagom. Bruce Willis dras in i en dödlig lek med tidsinställda bomber. En okänd röst i telefon ger honom instruktioner och om han inte lyder så sprängs bomberna. Tack vare den rådige butiksägaren Zeus Carver reds allt upp.

Du kommer ned i varv. Slutet är typiskt. Eftertexterna rullar dramatiskt och lugnt på samma gång. Du slöbläddrar i mobilen en stund, när någon typ av reklam fladdrar över skärmen.

En senig man med rostrött hår framträder. Han befinner sig i ett ödsligt rum. Till en början är han tyst, därefter för han fram ett litet häfte och läser upp några meningar som låter som poesi. Fraseringen är så där tröttsamt död som folk som läser upp dikter använder för att de hört andra göra så. Några ord bryter av bland de andra: detonation, Tom-boy, mitokondrie. Sen flashar en text på tv-skärmen: ”nu är det din tur”, och så ett telefonnummer.

Jaha, tänker du. Då är det bäst att förlänga leken. Du ringer. Ingen svarar. Filmen är ju gammal, det är som att slå numret till nittiotalet. Kanske gick den reklamen då fast du inte minns den. Att ringa kanske är som att svara ja på frågan om det är fest, eller? Då fanns möjligen en telefonsvarare och så samlade de all feedback till någon ytterligare snutt, vilket hade varit lite fyndigt, beroende vad de gjorde reklam för. Typ Doro. Förmodligen Doro. Och du kommer ihåg den parodijingeln från Galenskaparna: Tornado, svarar i telefonen åt dig, när du inte själv kan svara i telefonen alls, så fattar du, yeah yeah.

Du skrattar till. Låten sitter fortfarande, som allt från den tiden och nästan inget från efteråt.

När någon vill nå dig från ett okänt nummer. Du stirrar på skärmen och klickar på den gröna luren. En mansröst uppstår med en harkling, och han säger:

Hej, jag var i duschen.

Du känner igen stämman från reklamfilmen. Det här händer verkligen. Du svarar, med viss tvekan:

Du vill få någon typ av respons, förstår jag.

Tystnad, sen en fråga:

Egentligen inte. Du låter rätt blåst och du ringer mig sent en fredag, som om jag inte har annat för mig. Du kunde ju inte veta att jag var hemma? Normalt är mitt schema fullt av sociala aktiviteter med mina alla goda och nära vänner, men du har tur i kväll. Jag är hemma. Men okej, när vi ändå pratar. Vad tycker du?

Förmodligen behöver jag lyssna en gång till, men du hade fin inlevelse.

Han kacklar falskt i luren.

Tack, hörru. Du behöver inte säga mer. Jag fattar. Poesi är inte din grej och så vidare. Och du är ingen läsare och så vidare. Ska du kommentera min skjorta nu också får du bingo.

Jag tänkte inte ens på din skjorta.

En knastrig trumpetfanfar spelas upp, lite likt 21:th Century Fox vinjettmusik. Den roströde säger:

Oj, det var otippat. Du låste precis upp nästa level. Det brukar inte hända särskilt ofta så du ska vara stolt. Nu måste du välja en siffra på min tärning för att vi ska ta reda på vad som händer härnäst.

Fyra.

Du hör ljudet av tärningen som rullar mot underlaget. Och så säger han:

Oj oj. Oj oj oj. Har du tid?

Jag tänkte gå och lägga mig, faktiskt.

Det var en fråga med drag av konstaterande, främling. För nu är vi för evigt ihopkopplade du och jag. Tack vare fyran. Hur kunde du veta? Är du något typ av medium eller? Helt sjukt. Okej, jag ska inte tråka ut dig. Vad du måste göra härnäst är i och för sig ett val, men du kommer inte att se det som ett. Lika lite som att fyran var ett val.

Låt höra.

Du tycker om dina barn, eller hur?

Vad har det med saken att göra?

En utdragen tystnad och så hörs den roströde igen:

Alltså, ärligt talat är jag också lite trött faktiskt. Du har rätt, det är viktigt att ta hand om sin sömn. Vi hörs igen i morgon. Då berättar jag mer.

Va?

Ah, är du kvar? Okej, du får en liten ledtråd. Någon måtta får det vara. Vi är två vuxna som har en konversation. Så här: du borde nog besöka Ica Nära och köpa mjölk, eller hur? Bra att ha efter resan. Och när du ändå är där: fråga efter Hasse.

Barnet har en känsla. Någon ska dö i morgon. Någon kommer att bli skjuten. Det kommer att ske under resan. De kommer att nå fram till hotellet. Sen kommer någon att bli skjuten. Barnet berättar om sin känsla. Pappan lyssnar. Systern lyssnar. Systern säger att det kanske handlar om Anne Franks dagbok. En ganska opassande ljudbok att lyssna på under en semester. Men de har lyssnat på den. Pappan säger att en meteorit kommer att slå ned i morgon. Rakt på dem. Han säger det för att jämna upp. Nu finns två påståenden. Någon ska bli skjuten. En meteorit kommer att landa på dem. Båda två påståendena är rätt osannolika. Att båda två ska inträffa förefaller ofattbart osannolikt. De måste välja. Barnet kommer på andra tankar, somnar in. Barnet vaknar utan den där känslan. Den dröjer sig kvar i pappan. De gör sig i ordning. Packar som de ska. Har alla uppsättningar underkläder. En ryggsäck var. En tågbiljett var. Katten får sin kattvakt. De tar sig till centralstationen. De far till den där staden. Allt löper på som planerat. De checkar in på hotellet. Allt löper på som planerat. Ryggsäckarna läggs undan på rummet. De går en runda. Besöker museet. Fikar. Äter middag. Ser på fotboll. Går tillbaka till hotellet. En bil svänger in framför dem. Någon kommer att dö. Ut ur bilen kommer en brutal man. Han bär en avsågad hagelbössa i ena handen. Han slänger ut en bunt fasaner på trottoaren. De landar livlöst i en klump. Han säger att han inte äter köttet för han är vegetarian. De kan få köttet. Det kommer att kosta lite. Kött är inte gratis i dessa dagar. De säger att de inte heller äter kött. Då säger han att fåglarna dött helt i onödan. Att det är familjens fel. Okej då, säger pappan. Han köper fåglarna. Han tar dem med sig upp på rummet. Det rinner blod i hissen. Rätt vedervärdigt. Kropparna är fortfarande varma. Han läggar fåglarna i badkaret. Vad ska vi med dem till? frågar barnen. Pappan vet inte. Han har ingen koll på fasaner. Kanske kan vi göra kuddar av fjädrarna? föreslår han. Barnet med känslan är lite nöjd. Det blev ju ungefär som han hade väntat sig. Det här med sanndrömmar verkar vara hans grej. Han går fram mot systern och pappan och säger: Någon kommer att bli kär.

En dröjande blick. En sån där som avslöjar allt viktigt.

Han kom att tänka på kollegan som berättade om bikinifilmen på Tiktok, och hur denne hade tittat någon sekund för länge, så snart var hela flödet fyllt med lättklädda kvinnor och flickor, och han var ju far och så kunde han inte ha det, så han försökte uppehålla sig vid det allra mest trista för att strypa flödet, men det fortsatte att komma allt mer utmanande poser.

Både maskinerna vet och kroppen vet, tänkte han, när han mindes kollegan, och tog emot den där dröjande blicken från kvinnan lite längre bort på uteserveringen, som hon egentligen inte hade tänkt ge ifrån sig, men nu blev det så och så blev hon generad och började prata med sin kompis på sitt språk.

Det var ett sånt där ögonblick när hjärtat byter växel.

Han hade för vana att sitta och avlyssna samtal här där mest turister vistades, eftersom han förstod nästan alla språk, så han kunde enkelt glida in och ut ur konversationer, lite som en jorden-runt-resa, fastän han satt i hemkvarteret med sin bok och en kopp kaffe, och kunde sen gå hem med sina upplevelser, steka ett ägg till middag och titta på Mjällby-Degerfors på tv.

Den här gången hade han överhört någon som hade varit i Nybro och tagit hand om sin ensamma mamma när en bekant till denne kom förbi med hela lyckliga familjen och berättade om sin resa till franska rivieran, och hur tonfallet skiftat i smålänningen, som plötsligt la in dumma inpass om att det inte händer så mycket där hemma precis, som om det vore fel att hälsa på sin ensamma mamma och inte dricka skumpa i Nice.

Och så de där grekerna som pratade om olika favoritdrinkar. Geisha, sa den ena. Ja, den kan man alltid ta, sa den andra. Din då? frågade den första. Min är Lincoln, sa den andra. Och det här var ju inte så intressant precis, och kanske var det inte ens drinkar de pratade om, och då kom deras jycke framlufsande (hade de släpat med den till Sverige?) och började nosa i hans ficka, eftersom hunden trodde att det fanns Frolic där och det var bara smulor kvar.

Vi har alla våra sidor. Han hade läst innehållsförteckningen noga, och det var inget konstigt där alls.

Och så fransoserna med prickiga toppar, tyskar så klart som såg extrasvenska ut, amerikaner med gälla röster, en duo från Nigeria iförda särk, innan den där dröjande ljusmörka blicken från bordet mittemot och hjärtat bytte växeln och hon började sen prata med sin vän lågmält på språket, som han kunde tolka med lite koncentrationsförmåga till portugisiska, förmodligen regionen kring Faro.

Han var inte lika vass på portugisiska som på exempelvis spanska och italienska, förstod med lite kalibrering ungefär åttio procent, och det brukade räcka, men här ville han begripa alltihop så det blev logiska luckor, när de pratade om Drottningholms slott och någon typ av pistvakt? Innan de började prata om något som låg närmare till hands: honom.

Ja, han är lite söt, sa kompisen.

Vad tror du han läser? sa kvinnan med blicken.

Spelar kanske ingen roll, han har ju inte vänt blad en enda gång. Men han klär sig töntigt, sa kompisen.

Han behöver hjälp bara, sa kvinnan.

Det här hade inte hänt förut. Han gick in för att beställa en pilsner i baren och kom tillbaka med den och några salta pinnar, som han började tugga i sig som ett omedvetet sätt att tappa i attraktionskraft och därför förvissa sig om att kunna gå hem och steka ägg och sen var det bra med det. Dessutom hade de säkert redan växlat ämne under hans frånvaro.

Tror du han är en sån? frågade kvinnan sin kompis.

Det tror jag, sa kompisen.

De flesta skulle få panik om en främling frågade en sån sak. Han kanske inte ens förstår engelska, sa kvinnan.

Du kan alltid försöka, sa kompisen.

Hjärtat slog dubbelslag. Kvinnan med den dröjande blicken reste sig från sin plats och vankade mot hans bord. Hon lutade sig fram för att förhäva vissa kroppsdelar och han fick svårt att andas för så här nära någon hade han inte varit på åratal och så tittade hon på honom särskilt länge, innan hon frågade:

Har du möjligtvis lite Frolic?

De fann varandra genom katten Gustaf, eller inte direkt själva katten, utan serietidningen, som tydligen hade utgåvor i många länder, så på sidan över brevvänner sökes fanns folk från när och fjärran och där fann de alltså varandra: hon och han.

Hon i ett här och han i ett där, eller omvänt beroende på perspektiv. Han var balettdansör och gay och levde i ett land där en han varken skulle ägna sig åt det ena eller det andra. Och hon var bara hon, den hon alltid varit och skulle förbli, tänkte hon sig, så som barn tänker. Framtiden utifrån barnet är en rörig illusion som rymmer så många mellansteg att det är omöjligt att föreställa sig den. Hon förstod att hon som andra sannolikt skulle arbeta och bli förälder och kanske kunna köra bil och plantera rododendron, men hur nå dit när hon inte ens kände till hur amorteringsstrukturer fungerade?

Istället skrev hon till den här unge balettdansören i Neuroasien. Hon skrev om sånt där som barn skriver, typ om en dröm hon haft om att ha blivit förvandlad till en kosmisk älva och sen till en romb i en värld av hexagoner, och det senare var ganska obehagligt så hon hade vaknat kallsvettig. Eftersom hon tyckte om kartor hade hon förstås letat efter Neuroasien för att kunna lokalisera sin nye vän, men haft svårt att hitta honom där, eftersom landet egentligen inte fanns, misstänkte hon, så hon behövde fråga.

Han blev lite stött. Neuroasien hade alltid funnits och skulle alltid finnas, och han levde dessutom i den stolta huvudstaden Rautikon (som hon måste ha hört talas om), med strax över två miljoner invånare, intill floden Legano, där man somliga dagar kunde se flygfiskarna leka. Lät som kastanjetter. Så hon tittade igen i sin kartbok och blev lite förvånad över att hon missat det här landet, som mycket riktigt var inklämt mellan Kirgizistan och Tadjikistan, men som enligt brevvännen hade en väsensskild kultur, lite lik den persiska med en touch franska på grund av kolonialism, och en inte obetydlig judisk minoritet (som sas haft sin ursprung i Moses vandring genom havet), och själv hade han faktiskt funderat på att konvertera eftersom han ville bli religiös, men dessvärre inte var troende på det sättet. Men på andra viktigare sätt.

Hon tyckte alltsammans lät underbart lockande och frågade om hon fick besöka någon gång, men det var tydligen svårt, sa han, eftersom fantasi och verklighet helst inte ska blandas ihop, och hon förstod inte riktigt vad han menade med det men det fick väl fortsätta så här.

De skrev i några år, med tiden allt glesare, för hon blev tonåring, fick nya kompisar, började få ångest av nationella prov och förväntningar från anhöriga, och snart var han nästan bortglömd, som en låtsaskompis från förr.

Nästan ett decennium efter de första breven hörde hon Neuroasien nämnas på tv-nyheterna och en ny balettuppsättning som vållat protester utanför Jeahzetemplet där effimerata fundamentalister samlats, och då var han där mitt i bild, namnlös men visst var det brevvännen som slankt muskulöst slog runt i piruetter, och allt kom tillbaka. Hon letade upp de gamla kuverten som låg kvar i korgen med anteckningsböcker och kartskisser, fann adressen och skrev ett nytt, där hon förklarade det otroliga, att hon för första gången sett honom och att hon nu ville se honom mer, ja, hon ville resa dit och se honom uppträda. Inget svar kom, kanske hade postgången blockerats av regeringen.

Eftersom alla sajter nekade hennes sökningar reste hon till flygplatsen, på vinst och förlust, och förklarade för SAS-personalen att hon behövde ta sig till Neuroasien för att träffa sin vän och de skrattade till som om det vore dolda kameran och sa: Det finns inget sånt land, vännen.

Kassettbandet hade fastnat i Saabens stereo så varje gång jag for till jobbet hade jag att välja mellan tystnad och Guns N’ Roses, och då valde jag det senare, fastän jag kommit att störa mig lite på Axls raffiga skrin. Welcome to the jungle ekade i kupén medan jag rattade in på parkeringen, drog upp handbromsen och släckte bilen.

Så var det bara jag och jobbet igen. Alltså inte bara jag. Alltså inte bara jobbet. Jag har lite svårt att förklara hur det blev så här, ibland bara blir saker, eftersom inget annat blir, och så fortsätter man med det som man börjat med för att allt annat kräver beslut. För ungefär hälften av oss var det ett sommarjobb och för andra halvan hade det börjat som ett.

Jag minns första dagen på introduktionen när Ragnar instruerade mig till arbetsuppgifterna. På den tiden hade han verkligen övertygande pondus och glöd, och jag fattade inte att det var spelat, att han alltid spelade teater första dagen eftersom hela proceduren krävde ett stort mått av kollektiv övertygelse.

Så här: det vet ju alla att ett robotöga inte är hundra procent tillförlitligt, lika lite som att en handstil alltid är läslig, och där kommer människan in i bilden. Jag hade ju förstått att någon behövde göra det, alltså titta på paketens adresser och skriva in, typ om någon skriver Babben, Gotland, på ett vykort så är det en människa som förstår till vem det är riktat, men jag hade bara inte tänkt så mycket på den människan. Och så visade det sig att det var jag.

Det var alltså jobbet, och jag hittade rätt snart den sommaren ett behagligt tempo i vilket jag dechiffrerade adresserna och skrev in dem på tangentbordet och sände ut paketet på bandet igen.

Sen skulle jag plugga vidare var tanken, men då frågade de om jag ville fortsätta, och jag ska säga att villkoren var riktigt goda. Efter en utbildning till sjukgymnast hade jag fått lägre grundlön, så jag räknade lite på det där och jag skulle verkligen gynnas av att stanna här, åtminstone ett år eller två. Och så var de flexibla med semester och man kunde lätt hoppa in för varandra, dessutom var de generösa med festerna och en gång åkte vi till postcentralen i Amsterdam på studiebesök, och vi var ett rätt härligt gäng som stöttade varandra i vått och torrt, och så gick åren och jag tog lån för att köpa radhus och tjejen blev gravid och så var det med det och det var ändå en rätt behaglig tillvaro och nu kunde jag ju inte annat.

Någon gång fantiserade jag om att sitta på en anställningsintervju någonstans och så skulle de fråga om mina styrkor i arbetet och jag skulle svara att jag var riktigt skicklig på att tyda snirklig handstil, och det var väl ungefär allt jag kunde, men det var verkligen ett jobb och man ska vara glad att man har ett, och titeln postadministrativ tekniker lät ganska flashigt, det måste jag säga, och frugan skröt ibland med det men jag försökte att undvika att avslöja för någon vad jag verkligen ägnade mig åt på jobbet, ja, men ni fattar, folk skulle inte förstå.

Den här morgonen hejade jag på alla som redan var på plats, några av slaget som lät klockan styra livet helt slaviskt och så sommarjobbarna som redan var hålögda av monotoni, och jag brukade titta på dem lite nyfiket första dagen när de begrep att de skulle befinna sig i den här fönsterlösa grottan i flera månaders tid, medan alla andra hånglade på stranden och drack gin och tonic, och så skulle de titta på adressfält dagarna i ända och absolut ingenting annat, förutom vid fikarasten, och det var som om hela livet gled ur deras system under tiden de fick sina instruktioner och de såg sig omkring med alltså-det-här-är-väl-ett-skämt-väl-blicken och så mötte jag den inte, liksom som i det där experimentet där det väller in brandrök i ett klassrum men alla sitter kvar och låter försöksobjektet fattat ett individuellt beslut, som ju inte är så lätt.

Och visst var det några som aldrig kom tillbaka men sen var vi också några som alltid kom tillbaka, för det var ändå bekvämt. Ett tag kändes det som att jag hade löst livet, hittat en riktigt lurig genväg som ingen annan kände till. Medan andra satt i möten eller beklagade sig över stressrelaterade åkommor hade jag inga såna problem alls, kunde inte relatera, jag bara gjorde mitt och gick hem, och vad fan, fönster kan man ju ha resten av dagen, liksom vem bryr sig om en utsikt när man har ett jobb att utföra.

Fortfarande med Axls jävla röst rullande retrospektivt i huvudet tog jag emot dagens första adressfält och tittade noga på det, och jag behövde se mig omkring lite som en annan sommarjobbare, för att försäkra mig om att det inte var ett skämt, för nog var det riktat till mig, det här paketet?

Jag behövde ta en paus redan innan jag knappt börjat, gick till automaten och fick en plastmugg snabbkaffe som vissa påstod smakade rävgift men jag tyckte bara det smakade som vanligt, och så drack jag allt lite för hetsigt så att jag brände mig i gommen, innan jag vände tillbaka till adressfältet och läste det bokstav för bokstav. Det här borde faktiskt roboten inte ha problem med, det var supertydligt att det stod mitt namn och min adress, så jag förde in uppgifterna i datorn och skickade iväg lådan tillbaka till bandet.

Sen kom ett till adressfält med mitt namn på och jag upprepade proceduren. Sen ett till och ett till, och det var väl någon typ av test för att se hur mekanisk jag blivit, och det var väl ganska rejält det, så jag skickade alltsammans hem till mig, för jag var ju bara människa, jag kunde jobba som per automatik som alla människor kan.

Men sen kom lite vanliga adresser också och det var lite av en lättnad, någon som skulle till Falsterbo och någon annan till Höör, och så någon som hade skrivit en grattishälsning i adressfältet och själva adressen på baksidan av lådan, och liksom hur stollig får man vara.

När jag kom hem till radhuset var det som vanligt med Axls jävla röst ekande i kupén och nu Paradise City och man kan ju drömma, det står alla fritt att göra, men måste han sjunga om allt han tänker eller? Take me down to the paradise city, where the grass is green and the girls are pretty. Men, please, get a grip, Axl. Det finns något som kallas realism.

Så släckte jag bilen och klev in och knodden ylade som besatt och frugan tryckte honom mot mitt bröst och sa: Nu är han din. Så vi gick en runda med vagnen och han lugnade ned sig nästan direkt, tog den vanliga runt kvarteret och jag sprang inte in i någon jag kände men jag vinkade till Yvonne på hörnet som verkade plocka äpplen, och det var ju bra så de inte gick till spillo.

Det här upprepades i några dagar men så en annan dag kom jag hem från jobbet och då hade bandet hunnit ända till Sweet Child O’ Mine för jag behövde stanna på macken och köpa lypsyl till frugan, och då hade paketen anlänt. Fyra stora boxar med våra stämplar på. Hon bara glodde på dem och jag antog att hon ville ha någon typ av förklaring och jag sa att det var en överraskning så hon fick inte kika, och då log hon eftersom hennes födelsedag kanske inte direkt närmade sig men den var ändå inom räckhåll för fantasin så att säga och jag hade ofta rätt god framförhållning, det hade jag.

När hon var utom räckhåll tog jag med paketen ned till källaren och snittade upp dem försiktigt med skalpellen för att inte skada ett eventuellt viktigt innehåll.

I den första försändelsen låg en kolv, i den andra patroner och kikarsikte, i den tredje munstycket och i den fjärde allt det andra. Så nu hade jag till en färdig kalashnikov, en förbannat snygg en också och i gott skick. Inte för att jag hade något konkret användningsområde för den, men sånt där ger sig med tiden tänkte jag. 

Första sekunden av dagen som inte behöver sin vecka: uppvaknandet. Det stökas i köket. Ja just det, jag är jag. Ja just det, jag är hos sysslingen i Lund. Vi dricker pulverkaffe och äter veganska pancakes på balkongen.

När biroll nummer ett äntrar scenen.

Den albanske utvecklaren talar släpigt och skulle kunna tolkas som trött, eftersom han anlände så sent igår, men jag väljer att tolka honom som trygg. Han har blida tunna ögon, jobbar för Storytel, men känner inte till Perec, och visst har han optioner men aktien har rasat, och sidoprojekten i all ära men man måste ha mer än en idé, räcker inte med att han kom på Clubhouse innan Clubhouse.

Sen vankar vi mot stationen, sysslingen och jag, och hon ska till gymmet och jag ska skriva min text och det är lite samma sak. Och hon kommenterar min trolla-med-knäna-kapacitet, som jag flexat med rejält eftersom alla tåg mot Stockholm varit uppbokade i tre dagars tid, men nu så ska jag pendla till Alvesta, och så till Nässjö, där det finns en SJ-biljett lite senare, men åtskilligt kommer att hända innan dess, men det vet jag inte ännu.

Kanske borde jag inse att det är något med den här dagen redan på tåget då jag hamnar bredvid en mjuk snubbe med longboardaura som hälsar trevligt, som om vi är bekanta, och inte bara matchmakats av slumpen. Under tiden han sover skriver jag dagens text i ett svep, om grillköket Cyrus med invånare, och så vaknar både killen och jag ungefär när tåget stannar in. Han tar farväl av mig, nickar till och ler, som främlingar som delat något en stund.

Det är trevligt men atypiskt. Kan det vara hettan?

Alvesta och alla tittar mot himlen. Här har jag aldrig varit, så varje gång jag besöker Alvesta tittar alla uppåt. Flyktingbarnen, den fetlagde mannen i brynja, rollatorgruppen. Alla bevakar polishelikoptern som roterar varv efter varv över centrum. Hovrandet erövrar hörselgångarna. Några patruller syns även på marken, och jag hinner tänka:

Är det jag? Har jag gjort något?

Det är nog inte jag. Ingen verkar bry sig om mig, när jag går en runda för att ha sett Alvesta, eftersom when in Alvesta, och det går ganska snabbt, utan att då förringa Alvesta, men det går ganska snabbt. I en öde park ett stenkast från kommunhuset visar Lionsklubbens klocka 11:03 när klockan är 11:34.

Mitt krösatåg går ju snart. Jag behöver vända tillbaka, och ombord. Det är årets hetaste dag, eller om det inte är det så borde det vara det för det känns så. Fönstret i kupén går inte att öppna. Eller är jag svag? Jag stöter till en gång till men nej, det går inte att öppna. Eller är jag svag?

Svetten rinner mot Filatröjan (en replika av Björn Borgs på sjuttiotalet, nu återlanserad för padelspelare, men jag låtsas inte om det). Luften är kvav som i en garderob och jag vet varken in eller ut så jag börjar bläddra i en app där folk söker folk och finner en biolog från Argentina som skriver:

Jag saknar att prata med främlingar på tåg.

Jag skriver: Nu har du tur. Jag är både främling och sitter på ett tåg.

Sen pratar vi resten av dagen: om alger, Proust och sociala medier. Det är väldigt fint, men jag ger ett maniskt intryck, men jag försöker förklara att det bara är dagen som är manisk och inte jag. Eller utstrålar jag något?

Förra och första gången jag var i Nässjö, som ju bara var för några dagar sedan, bar jag en annan tröja. Den gången blev jag stoppad av en kille utanför centralstationen som frågade var jag hade köpt den. Det finns faktiskt folk som vill veta det.

Jag svarade med en fråga: Är du från Ghana? Hur skulle han annars känna igen Asante Kotokos taggiga jubileumströja (kotoko betyder piggsvin). Han var lycklig över att se mig klädd så. Han tackade mig flera gånger för min klädstil, utanför centralstationen i Nässjö, och jag hoppades att det här skulle inträffa någon gång men trodde inte att det skulle ske utanför centralstationen i Nässjö.

Men nu är det tomt utanför stationshuset. Jag pratar i telefon med biologen (på dennes initiativ), eftersom det blir lite prolix att skriva när man har så mycket att berätta, innan jag stiger ombord på bussen till Eksjö, som jag alltid velat besöka för att ha besökt Eksjö, men ärligt talat blir jag snart less på små gulliga städer, ändå besöker jag dem som av tvång.

Biologen gillar kvinnliga surrealister typ Leonora Carrington men hinner inte prata mer för labbet kallar och algerna behöver lite vård och jag tackar för samtalet.

Sen börjar jag gå över kullerstenen med min ryggsäck och min tygväska från antikvariat Verklighetsflykt, som ingen ännu kommenterat. Inte ens personalen på bokhandeln tar någon notis.

Jag är där för att min vän S sagt att jag borde besöka den och när jag letar efter hennes romaner frågar expediten vad jag är på jakt efter och jag säger som det är och det visar sig att S varit där i mars 2020 för ett författarsamtal och hon var fantastisk.

Hennes böcker är också fantastiska.

Hon är faktiskt fantastisk hela hon.

Det tycker ju jag också.

Kanske kan jag prata lite Perec tänker jag och berättar om mitt försök att utmatta Cyrus i Lund och sen har jag en ny följare på Instagram.

Personalen tipsar om en specifik uteservering, så jag går dit och sätter mig för att läsa Saunders novell om grottmänniskorna, men jag kan inte riktigt koncentrera mig för allt som händer, så jag läser bara några rader under tiden jag käkar pokébowl med räkor, som kanske är handskalade faktiskt. Dricker vatten, och så lite vatten igen, för det är verkligen hett.

Min pappa kräver bilder och jag fotar och han säger att det ser tomt ut och han har rätt. Ingen verkar besöka Eksjö när det är hett. Jag är inte ingen.

Jag agerar turism bland trähusen och det är gulligt det är det men jag är lite socialt understimulerad tydligen så när jag besöker Waxegårds loppis frågar jag efter min ex-kollega Maria med det efternamnet. Jag har inte träffat henne på femton år och knappt ens då, och de är kusiner och ägaren visar sig vara filatelist och jag visar ett intresse för udda frimärken och flikar fram de där från Mongoliet sysslingen gav mig, men de är tydligen inte värda någonting nästan.

Han har flera sidor i en pärm med Burundi. Ibland kommer samlare in till honom och jagar ett specifikt land, men aldrig Burundi. Det är lite synd.

Han visar några rariteter. Vykort från nazityskland med stämpel och allt och jag känner historiens kalla vingslag när jag betraktar ett nattligt och upplyst Brandenburger Tor iförd nazidräkt, men jag vill faktiskt inte äga det där säger jag och så tackar jag och går vidare. En sån där kund som bara vill prata. Är jag sån?

Och så vill S ta igen allt vi inte hunnit gå igenom under tiden alla har semester och jag ringer och går in till Harrys och beställer en pilsner och killen i baren verkar vilja prata med mig även han men jag är ju i telefon och det är tydligen förseningar i tågtrafiken men jag tänker att det inte är mitt problem förrän det blir det och jag sitter och pratar med S om Perec och biologen och om mars 2020 när hon var inbjuden av bokhandlaren och fick övernatta i dennes borg och då fått veta att hon gärna fick återvända för workshops och det kanske vi skulle göra, men sen dör hennes batteri och då ser killen i baren sin chans.

Han går egentligen på restaurangskolan i Jönköping, säger han, och han besökte Stockholm alldeles nyligen, med tåg precis som jag, och ja, det var väl allt, och jag bor där säger jag, ska alltså inte besöka, ska bara hem till katten och vattna blommorna, och förbereda mig inför barnveckorna, och ja, egentligen är det inte så mycket mer att säga, men samtalet uppehålls ett tag, pilsnern är tydligen Harrys egna, och den är ju god, men det känns lite nedrigt att lämna honom ensam i baren, för han vill så mycket mer med oss.

Sen går jag mot resecentrum, men lite i sicksack för att ha erövrat en så stor yta som möjligt, via en plantering där jag söker efter frön att ta med hem, där en mörk man med välpressade byxor, snygg skjorta och kavaj, sitter iförd filthatt och han säger tjenare.

Det visar sig att han heter Ben och är född i Algeriet, men han är fransos, och han kan ju inte veta att jag har ett särskilt intresse för just fransoser från Algeriet, men han märker väl. Det är något visst med att landet inte betraktades som koloni utan själva landet och att erövringen därmed var total, och så Camus och Pesten.

Ben har verkat som antropolog i Sorbonne i 19 år, och ytterligare år på något annat universitet jag glömmer namnet på i samma stund det nämns, och han talar nio språk varav bulgariska i varje fall är ett, och han klarade SFI på tre månader vilket var ett nytt rekord.

Jag borde verkligen resa till Alger för folket där är så öppna och de hade älskat mig och jag tänker ”jag borde verkligen åka till Alger”, när hans polare, som ser mer eksjöartade ut kommer förbi och visar upp sina tofflor, som är från Umbro, och han blir lite besviken för han trodde att han hade tagit på sig sina Fila.

Men sen måste jag faktiskt gå till bussen för annars kommer jag aldrig hem. Det är verkligen hett. Intill mig sitter en kille med gul och tofsig aladdinkostym men jag kommer inte mig för att fråga, det kanske är en sektgrej, dessutom har jag redan pratat med varenda främling jag mött i dag.

Tillbaka i Nässjö kommenterar ingen min tröja den här gången heller och tåget är försenat på grund av elfel och värmefel och felfel och jag vet faktiskt inte vad, men det står en tid när det ska anlända och SJ-personen säger att jag nog vet mer än hon och jag känner lite medlidande, jag ska ju lämna SJ snart, men hon blir kvar.

På perrongen hittar jag en tom bänk och det är lite skönt att bara vila och vänta tänker jag, men då sätter sig en kvinna intill och hon vill också prata. Hon har en stjärnformad tatuering på axeln, lite follow the rabbit-vibbar över det, och visar sig köra ambulans för ett privat företag och nu ska hon till en mountainbiketävling och där kan det hända saker verkligen, men det gör det aldrig på trav. En gång på ett rally voltade en kille och det såg verkligt allvarligt ut, men han bara steg ur bilen och ville inte ha någon hjälp alls.

Man måste ju ändra sitt liv då och då, säger hon, inte bara lunka på, liksom vid fyrtio måste man ruska om sig, och det hade hon gjort några gånger, men om brorsan skulle hålla sitt löfte kanske hon inte behövde jobba så mycket framgent, ty han är framgångsrik företagare och skapar mutter-inskruvar-robotar och när han nått rikedomen ska han lösa syrran från alla lån.

Nu har hon ingen biljett med just det här tåget, men jävla SJ, hon ska på ändå, och jävla MP, hur fan tror de egentligen att folk har det här ute. Och jag tipsar om att sätta sig i bistron, eftersom de aldrig kollar biljetter där och så kommer tåget, fastän de just skyltat om att det ska komma en timme senare, som trolleri. Men ändå: jävla SJ.

En inomhusvärld äntligen. Det luftkonditionerade tillståndet, och jag är nöjd bara med att ha en plats att sitta på, när en man i glasögon framför mig frågar om jag just klivit på och så beklagar han mitt öde, för de har åkt från Malmö och det har bara haft problem, och ingen information på engelska heller så han har behövt tolka åt söta tyskan och det äldre japanska paret, och jag ska inte förvänta mig något, nog bättre att jag hittar ett annat sätt att ta mig hem och jag svarar att jag uppskattar luften.

Sen pratar vi inte mer, utan jag desillusionerar mig en stund med skärmar och tåget rör sig ibland och ibland inte, och ibland blir det enkelspår och ibland inte och ibland kommer vi nå Linköping och ibland kanske Norrköping, men det rör sig hela tiden, och det är ju inte mitt problem förrän det blir det, men när det blir särskilt försenat går jag till bistron för att köpa en tjeckisk lager, eftersom tiden alltid går snabbare när man dricker tjeckisk lager på tåg och där sitter ambulansföraren, som skanderar:

Tack för tipset, jag har fått så många nya vänner.

Intill henne skrockar en dyngfull ryss som ser ut att hämtats direkt från en parkbänk i Omsk. Mittemot en ljuslockig kvinna som nog jobbar med management eller något sånt men som nu är skapligt berusad och som utbrister när hon inser att jag och ambulansföraren är gamla bekanta att denne är en underbar människa och att de haft det så trevligt och jag blir inbjuden att sätta mig hos dem med min öl och förlänga partyt, men jag tackar för erbjudandet och ska nog ändå sitta där jag sitter, eftersom eftersom.

Utanför fönstret rullar Svealand förbi, solen går ned över ängarna och skapar ett trolskt dimmigt mönster över kvinnan på andra sidan gången, och till sist blir det Stockholm, bara två timmar försenat, och jag har bara varit borta i en vecka men tid kanske bara kan mätas i upplevelser och det är ett halvår eller så om vi mäter på det sättet.

Biologen har kommit hem från after work med kollegorna och jag vill kunna berätta hur det gått för mina växter under veckan utan min eller någon annans översyn, men biologen går till sängs en minut innan jag vrider om nyckeln i låset och kliver in, och konstaterar:

Växterna har inte saknat mig.

Inte sällan fastnar helt meningslösa händelser i minnet, just som irriterande refränger. Men ibland är det de meningsfulla händelserna som inte förstår sin sin innebörd, tänker han efter att ha sett programmet om nära-döden-upplevelser och drar sig till minnes en sen länge glömd episod.

Tre decennier tidigare tillbringar familjen en augustivecka i Sälen, där de bland knotten bestiger högfjället, hittar hjortron och fiskar odlad röding i sjön. På hemvägen stannar de till vid ett sommarland i Leksand, där händelsen kommer att utspela sig.

Ett för minnet avgörande element är den genanta hemligheten, som för barnet bär samma grad av skam som det vore för en vuxen man att avslöja att han aldrig blivit kysst. Tioåringen har aldrig åkt berg-och-dalbana. En omständighet som avslöjar honom som feg, närmast oduglig och inte i fas med sin förväntan om sig själv.

Inte sällan kommer ämnet om åkattraktionerna upp, som i slöjdsalen eller i omklädningsrummet efter hockeyträningen, och då flyr han undan när andra skryter om upp-och-ned-färder, loopar och spyor och han knappt törs tänka sig ett åk i tanken. Ingen får någonsin veta.

Inte heller kommer något att förändras, eftersom han inte är någon som åker sånt. Det bara är så. Han bara är sån. Kommer alltid att vara så, tror han som så många andra saker han tror och kommer att tro.

Den där eftermiddagen på nittiotalet ställer han sig emellertid i en kö till en attraktion som inte alls verkar riskfylld. Intill finns en flotte. Den viras några meter uppför en brant, innan en hasp lossas och passagerarna forsar nerför. Finalen utgörs av ett skutt ut i en bassäng, innan processen upprepas. Till och med små barn åker med. Han kan också.

Men det är faktiskt ganska högt, inser han lite för sent, och när haspen lämnar över åt tyngdlagen chockas kroppen till panik. Suget i magen är det första i sitt slag. Samtidigt som han rasar mot undergången passerar hela livet revy för hans inre, just som i filmerna. Händelser blixtrar fram i tillbakaspolning, likt diabilder som hastigt kastas in och ut ur projektorn. En inre redaktör tycks ha alltihop kurerat sen tidigare, lite som de där redan skrivna nekrologerna som väntar på sina dödsfall. Och liksom kroppen faller gör händelserna det också, mot sin nollpunkt: de sista såna han inte borde minnas. Det är så här det är att dö, hinner han tänka innan han landar i vattnet, och allt blir stilla.

Om detta berättar han aldrig. För reaktionen är inte adekvat och avslöjar dessutom den så hårt surrade hemligheten. Bäst att vänta trettio år med att tänka på den igen.

Natt i Indien, någonstans mellan Goa och Bombay. En buss för övernattning, människor inpackade i sovslafar som timmer. Själva resan utförs i mörker, ska helst inte upplevas. Någon annan trippar på lina med oss blundande på axlarna. Stigningar och tunna broar, brådstup och porös vägbana. Möten där bussen behöver backa. Någon gång en kisspaus utmed ett ingenting. Alla ut i mörkret, kanske alla tillbaka efter pausen, eller inte. Ingen håller räkningen.

Hotellägarens son hade fått något skrämt och samtidigt roat i blicken när han fått veta att vi anvisats till buss och inte tåg, som om det var en nyhet för honom att det faktiskt fanns en väg, lite som om vi anvisats till en klättervägg istället för linbana.

Jag slår upp ögonen. Svart natt, med skumt ljus här och där i slafarna. Utanför grenar som smeker bussen med ett rassel. Allt har varit så stressigt med biljetter och Globuskontor och prislappar och hållplatser så det är först här jag begriper att vi omges av ett hundratal svettiga kroppar: män, i ungefär samma ålder, med ungefär samma hudfärg och bakgrund och framtid. Från min blåögda turisthorisont utgör de en massa. Alla indier tycks ju vänliga men det är ju natt och världen skiftar karaktär. Begär blir behov.

Intill mig min flickvän, den enda kvinnan ombord. Så ung hon är här. Jag ännu yngre. Vet ju ingenting men tror så mycket. Hon sover, kommer att vakna i Bombay, resan som ett ingenting, planen att blunda och hoppas att allt går bra bara, eftersom allt vi vet fram till nu funkat så. Där vid morgonen möter vi upp vår couchsurfarkontakt på stationen och fortsätter livet. Några år senare föder hon mina barn, med färden som en dröm bland alla de andra vi inte minns, men jag kan ju inte för jag har slagit upp ögonen i mörket.

Merparten av resenärerna sover men inte alla. Några män spelar kort med hjälp av en pannlampa. I ett hörn dricker några andra män rom ur en plunta och pratar tyst nästan konspiratoriskt. Mittemot ett par ögonvitor som riktas mot mig, lysande som en katts i natten. Han viskar något jag bara kommer ihåg i det här minnet, säger:

Det skulle aldrig falla mig in att sova på en sån här plats. Jag vet för mycket, om andra, eller om mig själv. Jag tittade på er. I många timmar. Jag gjorde upp planer för hur jag skulle utföra mitt värv, men fick inget läge. Ni stod för nära chauffören. Jag fick en ny chans senare med några tyskar. Det gick bättre då, för mig.

Jag ser honom i ögonen, själv numera osynlig, eftersom jag rört mig bort från den faktiska händelsen till minnet av den, och säger: Så möts vi äntligen. Jag har läst om såna som du i tidningen, notiser om vad som hänt såna som vi, och tänkt på dig eller den som kunde varit du, men aldrig skred fram. Kanske räddades vi av massan?

Han säger: Eller kastade ödet tärning.

Sen återgår jag till sömnen, låter blicken slockna, och vägbanan vagga mig över i en förrädiskt trygg sömn, som om jag ligger kvar i livmodern under en flykt. Och du sover, bara sover. Bara sover.

Kamp ta uni, skrev någon för tjugo år sen, med blyerts över en stålkonstruktion längst in på Universitetets tunnelbaneperrong.

Kamp ta uni, läste någon tjugo år senare på samma plats. Kanske var någon samma person med dubblerad ålder. Alla celler utbytta, men ändå.

Man skulle tänkt sig att det här klottret borde tagits bort åtminstone inom ett decennium, och det är väl inte riktigt klotter när det är i blyerts, men så hade vandalen funnit en väl vald plats dit ingen hade ett ärende och dessutom var det knappast vandalism utan ett rop.

Meningen han plitat dit hade ingenting med universitetet att göra, utan om en världsomspännande superdator som höll alla i schack. Det skulle den som förstod ha förstått, och till någon annan vände han sig inte heller.

Valspråket kom från boken som rammat klottrarens existens, en bok som fick perspektivet att växla från jagets till universums, och i flera veckor efter läsningen såg han världen i sin absurditet. Avförtrollad och omförtrollad. Ett oavbrutet rus av klarhet.

En vacker dag hette sci-fi-thrillern han hittat i hyllan hemma. Hemmet innehöll böcker men inte litteratur och han hade letat länge efter något att läsa när bibliotekshögen sinat och fann den här häftlika pocketen skriven av Ira Levin. Vem som köpt den hade han aldrig lyckats lista ut. Den hade bara funnits där när han behövt den, kanske för att han behövt den.

När B och han senare skulle byta böcker, med temat verk som förändrat livet, hade hon överlämnat Albert Camus Myten om Sysofos och han hade gett henne just Levins verk. Hon hade läst hela, han hade läst halva sin för var inte riktigt van vid språket, och det blev därför ingen vidare diskussion. Kändes lite som vid en julgransplundring i tonåren när en beläst klasskompis hade sökt igenom hans bokhylla när han varit i källaren och därefter konstaterat att det enda som fanns där var Unge Indiana Jones, en serie han verkligen uppskattat men det var ju inte litteratur, tyckte kompisen (som senare blev historiker).

Och det var alltså inte En vacker dag heller, men det var verkligen den bok som förändrade honom. En bok om uppvaknande och sömn, om att undvika att införlivas i världen, hjärntvätt och omförlösning. Att välja sanning eller lycka. En sämre Brave new world, hade en recensent påstått, när Brave new world ju var en sämre En vacker dag, inte dålig men inte originalet, eftersom originalet bara kunde vara den första bok i genren han kommit över.

Han hade minnen av att sitta på tunnelbanan som en utomjording på besök, eller nästan hellre en gud på inspektion. Alla dessa tygskylda varelser på väg mellan olika platser de kallade rum och byggnader, några betongfundament runt och ovanför kroppen och det skulle representera något annat, en annan tillvaro, när de alltid bara var här, på de här planeten, framförda av den här mekaniska larven på hjul som aldrig vek av från sin bana. Varelser inte mer unika än några andra, snart bara borta, som kosmosstoft.

Några år senare skulle han läsa en understreckare om filmen the Matrix, skriven av en medelålders kvinna som hävdade att vi ska lyssna på tonåringarna, för de ser klarare än den som fått grumlig blick av normer och bekvämlighet, och han hade vid läsningen fått en blixtrande insikt som ett vykort från förr om det sanna i påståendet. Universum finns hela tiden. Det finns hela tiden. Hela tiden. Hela tiden.

Och det är oändligt gåtfullt.

Ytterligare år senare skulle den den nu överårige klottraren förstå att hans slagord på originalspråk förmodligen var fight uni, och att en bättre översättning nog hade varit bekämpa. Att hans bibel sannolikt led av en taskig översättning. Men det var just den översättningen han hade överfört till stålkonstruktionen, mellan två ringar, längst in på perrongen, alldeles nära den där dörren som en gång stod öppen (bakom den i schaktmörkret en bauhausstol och några gratistidningar).

Blyertsen som byggde valspråket glänste nytt. Kamp ta uni. En hälsning från ett mig till ett mig, via tjugo år och ett dig.

Jag kunde svära på att det var hon.

Vi hade hinkat i oss både tequila och sauvignon blanc och Tuborg den kvällen, och mina kontaktlinser började bli för svaga och kanske var det inte så smart att inhandla dem på måfå online, men nog var det Kate Winslet som gick förbi utanför Lion Bar i Halmstad den här aprilonsdagen, när vi firat dig hela dagen och nu halva kvällen, och snart resten av den och halva natten.

Först visste jag inte om jag skulle springa efter henne eller påkalla din uppmärksamhet, så jag gjorde först ingenting. Det var hon, sa jag bara dumt. Vem? frågade du. Och när jag förklarat sa du bara: Vakna gubben, du drömmer igen.

Men det var verkligen hon, med just den där pliriga utstrålningen hon hade i Eternal sunshine of the spotless mind, när hon frågade Jim Carrey om han inte kände till fler adjektiv än ”nice”. En annan hade kanske kunnat få en sån utsaga att låta hånfull, men hon sa det som ett skämtsamt konstaterande, som en gemensamt framtagen humor som nu sattes till verket, och han hade flinat lite. Verkligen den Kate Winstlet, inte Titanic-Kate Winslet som visserligen hade lite skinn på näsan men ingen livserfarenhet, utan den lite mer fräna, som verkligen skulle kunnat få för sig att impulsköpa en resa till Halmstad och sen promenera helt ledigt i riktning mot konstmuseet.

Det började bli för sent för att springa efter nu, jag tänkte alltid för långsamt och alkoholen hjälpte ju inte direkt till att finslipa besluten, och då tråkade du mig igen och sa att jag aldrig bara kunde vara nöjd, att jag hoppades på det omöjliga och borde fatta att det här är allt och att det duger. Någon gång i sommar kanske vi skulle få skymta någon som varit med i Paradise Hotel eller till och med Bianca Ingrosso, men Kate Winslet. Get a grip.

Så jag sprang efter, verkligen rusade, glömde kvar jackan och välte ölen som la sig över bordet som en trög blöt hinna men brydde mig inte, för hjärtat ville dunka sig ur plats, det här var min sista chans att bevisa något för dig och de andra dårarna. Det var verkligen hon. Och det var verkligen verkligen något speciellt med mig.

Han har egen erfarenhet av krig, av att varje dag vakna förvånad över att vakna, att undvika att köpa tunga möbler, att sukta efter bananer och efter ett tag avsky dadlar, så att fasta är ingenting, hela livet har varit en fasta, men den är bra för många, bra för tålamodet och det behövs mer av i den här världen, liksom kan inte alla bara sköta sitt och leva fridfullt, och för egen del kan han ju alltid göra något annat för att få tiden att gå, som att köra taxi, har redan haft en kund och du är den andra, och visst kan vi prata vädret för det är underbart att kunna sitta i kortärmat och det gäller att passa på i det här landet, men framförallt gäller det att njuta av att kunna njuta, just som de i Ukraina inte kan just nu, säger han och parkerar lite för långt fram så du kommer att behöva promenera runt kvarteret. Han avbryter sig tvärt, likt en plötsligt fallande ridå, och tillägger:

Det här var trevligt, vännen min. Du får en femma av mig i appen. Ha en bra dag.

Det var på bänkarna utanför Pressbyrån han började berätta. Kläderna var solkiga efter resan genom Europa, via gummibåtar, till fots över gränsövergångar och till sist tåget till Stockholms centralstation. I näven fanns ostfrallan han fått av volontärerna. Blicken var slocknad som på en som gett upp, men när han berättade om fåglarna väcktes ett tidigare liv till liv. 

Han var utbildad veterinär i hemlandet, skulle egentligen just börja jobba, men ansågs kanske lite excentrisk så det hade tagit ett tag att vinna arbetsgivarens förtroende. Förmodligen hade det inte varit den bästa idén att vara fullkomligt uppriktig om hemförhållandena. Högst upp i huset intill torget hade han bott. Nästan som i himlen. Lägenheten var ärvd efter en faster utan egna barn.

Samlingen kanariefåglar hade till en början bestått av två exemplar, men de hade förökat sig. Han hade inte heller haft hjärta att behålla dem i buren, lika lite som han trivdes i en lägenhet: ville ju ut, till naturen, sitt naturliga habitat. När någon ville bli av med sina fåglar kom han till undsättning, och på den vägen var det. 

Förökning och förstärkning och efter några år hade han tvåhundra exemplar flaxande i lägenheten. Djuren sov när han sov, flög omkring när han dansade över parketten, höll sig stilla när han mediterade. När kriget kom behövde han lämna fåglarna efter sig. Han köpte många säckar frön på marknaden och kånkade upp dem till lägenheten, där han slet upp repet och tömde ut innehållet över golvet. En perfekt avpassad blandning gräsfrön, linfrön, salladsfrön, nigerfrön och grit. Mat som borde räcka i många år. En fylld plastbassäng extra large fick agera fågelbad och vätsketillförsel, och så högar med hö, kvistar och grenar för bobyggande.

Under hela resan till Sverige tänkte han på sina husdjur, hur de samtidigt som han besegrade taggtråd och förhandlade med smugglare flög omkring mellan väggar, tavlor och mahognystolar. Den enda värld de upplevt var intakt. Men kanske hade armén bombat huset med tårgas och kvävt djuren, eller inte. Kanske bodde någon annan där, eller inte. Kanske var allt som när han for, fast mer. Vid det här laget gick kanariefåglarna säkert att räkna i tusental. Ett kvittrande fyrverkeri i böljande gult, ständigt flygande i hans minne.

När allt det här är över, sa han och tuggade på smörgåsen, då ska jag hem igen. De kommer att bli så glada. Sen kommer jag köpa en hammock.

1968 lämnade den chilenska familjen hemlandet för att i Mexico City hoppas finna en mer välkomnande arbetsmarknad. Pappan körde lastbil på åkeri och boxades i mellanvikt. Mamman arbetade som lärare. De två barnen hade inget att säga till om, och dessutom var det ju för deras skull familjen for, bort från getfarmare och brytbröd, rakt mot metropolen och ljuset.

Här mellan de porösa väggarna trängde trafikljuden sig in i vardagsrummet dag som natt. Sorlet inte ens ett bakgrundsljud utan själva livets läte. Ändå utgjorde lägenheten någon typ av säkerhet för unge Roberto, som vägrade att gå till skolan. Pappan kunde kanske bära honom dit en dag, men alla dagar?

Så han blev hemma. Från pojkrummet plöjde han som i en informell transferering litteraturhistorien, från Paz (som han kom att missakta) till García Márquez vidare mot Austen och Gombrowicz, Duras passioner och Calvinos bruksanvisningar. Därifrån kunde han ströva över Paris tomma boulevarder, bränna upp hampaplantage, falla in i ömma flickkroppar och bli mottagen.

En sorts övning i liv, som vi alla vid någon tid behöver, och även för Robertos del utgjorde perioden bara en period, menad som en övergångsfas in i en ny tillvaro. En morgon vaknade han utan mani. Orkade inte läsa en rad till. Solen bildade yra mönster över taket. Luften lätt höstsval. Kanske kunde han trots allt ta en promenad runt kvarteret.

Han reste sig ur sängen och gick mot dörren, bara för att märka att den var låst. Han ryckte i handtaget, med allt större frenesi och irritation, för att sedan börja banka och ropa: det är klart nu, jag vill ut. Men ingen fanns hemma för att öppna. Det var som om han läst in sig i ett hörn.

Han återgick till sängen och betraktade rummet. En uppenbarelse i sig. Hela tiden hade det funnits här, osynligt som en atmosfär eller en kropp. Han såg böckerna som böcker. Högarna reste sig över hela väggen, under skrivbordet, på skrivbordet, halva utsikten från fönstret dold av alla ord han valt i dess ställe. Demonstrationstågen där nere gick inte att få syn på, men slagorden ekade i rummet. Frihet, rättvisa, död åt utsugarna, skanderade folkmassan mer eller mindre synkront.

Ett slags lugn trädde in i rädslans ställe. En insikt lika klar som de tidigare. Jag måste skriva mig ur det här, tänkte han, och började.

I alla år hade han betett sig som ett löfte. Likt fotbollstalangen vars ålder ursäktar de mesta yviga finter, eftersom det fanns stråk av genialitet i rörelserna. Sånt åskådarna lärt sig lovar något större, fast senare. 

Men vännen var varken ung eller fotbollsspelare.

Kanske inte heller längre ett löfte. För här låg det i mitt knä: manuskriptet. I förtroende hade jag tidigare fått läsa dikterna från åttiotalet, men i övrigt fått nöja mig med artiklarna i tidningen, just som alla andra. Själva löftet i löftet gick istället att förstå genom små glimrande formuleringar, en stillsam värdig livsföring och anekdoter från en beläsenhet.

Böckerna hade han läst nattetid på ett vårdboende han var satt att vaka över. Decennierna hade bläddrats fram på detta vis men till slut började han långsamt att skriva sig ur isoleringen. Recensioner ledde till krönikor och slutligen jobbet på tidningen. ”To the point”, hade Richard Ford barskt inlett intervjun på Grand Hotel i Stockholm, efter att vädret förts på tal, men senare meddelat via sin förläggare att samtalet varit det mest givande han tagit del i.

Något sökande efter prestige fanns aldrig hos min vän, inte heller något begär efter att leva ut. Flyga gjorde han helst inte, och alkohol drack han aldrig, inte heller skrev han på något eget, fastän han säkert kunde mäta sig med namnen han var satt att recensera. Trodde vi. För varje år som gick kunde han det säkert lite mer. Han gjorde det bara inte, liksom varför bevisa sig, av vilken anledning och för vem? Föräldrarna hade flytt från krigets Finland och var bara nöjda med att vara vid liv, och det spillde över på sonen.

Löftet skulle förbli ett löfte, förstod vi. Han var inte heller typen som lät sig övertalas.

Några år inpå pensionen började han vakna tidigt, redan runt fyrasnåret. En effekt av åldrandet, ett krympande sömnbehov, men samtidigt var det så klart ett bekymmer. Hur fylla tiden när alla andra fortfarande sov? Till sist fann han inget annat råd än att skriva. En rutin som konstruerade det verk som skulle bli livets första och enda stora ansats.

Texten jag nu läste drev fram lika mjukt som en kajak över den spegelblanka Glottern, formulerad av en dämpad proustskt berättare. Ett kosmos jag tidigare vistats i, och genom läsningen fördes jag långsamt tillbaka till mitt Norrköping, mina tjugotal och hans femtiotal.

Åldersskillnaden märktes inte alltid i samtalen, men i att han visste och jag inte. Han visste att han ville köpa en penna och att han visste att det skulle vara en Montblanc. Han visste att han behövde en ny cykel, och att det skulle vara en Bianchi. Några år tidigare hade han vetat att han efter femtio körkortslösa år behövde ett körkort och en tid senare visste han vilken bil som passade honom.

Allt med exakthet på decimalen, medan jag själv testade mig runt i sökandet efter ett mig. Hur komma fram till Montblanc när Bic fanns, när blyerts fanns, när tangentbord fanns? Han tycktes aldrig spilla energi åt alternativen.

Många kriser senare vilade jag i fåtöljen en aprilmorgon och såg solen strila genom krukväxterna. Manuskriptet kunde från denna vy lika gärna ha blivit läst i Amazonas, fastän snöflarn låg på Södermannagatan. Även jag kunde nu fatta egna beslut. En bieffekt av hårt intjänad förståelse för livets ändlighet och kroppens begränsningar. Allt var möjligen möjligt men inte på samma gång, hade jag begripit, under tiden människor runtom mig gått bort för tidigt och tagit alla beslutsvåndor med sig.

Snart hundra sidor in i läsningen såg jag min vän allt starkare framför mig. De tonade glasögonen, den sorterade sprättiga luggen och den allt smärtare torson, förtunnad av pandemins promenader. Rösten som spelade ned allting med ett sorts melankoliskt lugn, med ett lager ljus humor i botten. Det här var löftet som vågade leva ut sin talang. Allt prat om brist på begär kanske trots allt bara var prat.

Jag la undan luntan och sträckte mig mot telefonen, klickade fram namnet och ringde upp. Han svarade efter några signaler men hade inte tid för samtal, skulle iväg på en demonstration för Ukraina. Istället för prat skrev jag den här texten och sände den till honom via mejl.

Några timmar senare ringde han upp. Jag satt i en bil på väg från en släkttillställning och han förklarade i både skämtsam och allvarlig ton att det han läst inte hörde till någon av mina bättre verk. För inställsamt och smörigt, och själva föremålet för texten var heller inte tillräckligt intressant. Han ansåg att jag borde hålla mig till surrealismen.

Efter att jag försökt framhålla några av textens kvaliteter, att själva historien om honom visst kunde fungera som en historia i sig, skiftade han ton några grader bort från det raljanta och frågade:

Alltså, du blev väl inte stött? Det är bara att du kan bättre.

Det fanns en period, som både var kort och lång, då jag frekventerade biblioteket som ett extra hem. Jag hade flyttat hemifrån och bodde trångt. Det liksom bara blev så, att jag gick dit när jag inte hade några föreläsningar.

Jag strök utefter hyllorna, vars innehåll med tiden blev mer och mer bekant för mig. Jag höll till exempel reda på hur många av Paul Austers romaner som var utlånade (alltid bara Illusionernas bok och New York-trilogin, sällan Leviathan och Månpalatset, aldrig Timbuktu), försäkrade mig om att Cărtărescus Nostalgia fortfarande stod kvar (utfall någon lånat den hade jag haft en själsfrände i området, som jag hade behövt söka efter, men det hände aldrig), eller ägnade mig åt randomiserad prövning: smekte handen över bokryggarna, förde ut ett verk och drog igenom inledningen. Smakade på texten som en pastill, som jag snart spottade ut.

Det fanns förstås andra människor i lokalen, men aldrig blev jag bekant med någon. Tidningsläsarna satt i hörnet med sina turkiska blad. Fikagästerna skiftade lika frekvent som in- och utandningar. Bibliotekarierna kan inte ha varit många till antalet, men deras ansikten var ett och samma. Och de andra låntagarna tycktes antingen vara ute efter något särskilt, vilket borgade för ett effektivt besök, eller ville de bara ha tak över huvudet och höll sig borta från själva litteraturen.

I efterhand har jag förstått att jag tillhörde en månghövdad gemenskap. Att vi var många unga som strök omkring så här. Att vi fanns på alla bibliotek, men aldrig möttes. Ett sökande i egentlig mening, efter tankar som tänkts av människor som hade haft mer tid på sig och kanske också lite bättre förutsättningar för andlig odling.

När jag inte längre fann fler romanförfattare som väckte intresse (panacheserien var trots allt begränsad) behövde jag vända mig till L-hyllan och memoarerna. Det här var mer handfast, här kunde man ju rakt upp och ned få information om hur liv kunde arta sig om man lät bli att kamma sig men tillhörde överklassen (Palme) eller om man tvingade sig till kontorsarbete bara för att tvaga sig med kreativt arbete om nätterna (Kafka). Det stod inget om strykare.

Efter ett tag hade jag skannat av även dessa hyllor och gjort dem så välbekanta att jag omedelbart kunde se den nya lilla skrift som stuckits in mellan P och Q: ett häfte med psalmbokstunna blad, inte mer än femtio sidor tjockt, men texten så tätt satt att den säkert utgjorde åtminstone hundra med normal formgivning. Omslaget matt vitt, kanske beatlesinspirerat, och titeln avslöjades först när jag slog upp pärmarna och läste försättsbladet: Berättelsen om ditt liv. Det här var åtminstone något jag aldrig läst tidigare. Jag fortsatte smaka på pastillen lite till, vände sida för att komma till texten, men bladet var tomt. Efter nästa blinkning började boken skriva sig själv, som i ett dokument i ordbehandlaren.

Det verkar som om texten handlar om allt jag tänker, löd texten.

Jag slog ihop pärmarna och vankade till lånedisken. Någon märkning fanns inte på baksidan. Kändes heller inte som en bok som fanns inregistrerad så jag stack obekymrat ned häftet i min tygpåse. Hemma i studentlägenheten la jag den i kanske-läsa-högen intill sängen, granne med måste-läsa-högen och vill-läsa-högen.

Av någon anledning, som jag senare skulle begripa, hade boken inte gjort något särskilt intryck på mig. Sånt här hände ju hela tiden i de berättelser jag själv satte ihop vid den här tiden. Generationshopp varvades med tankeläsning och minnesåteruppbyggnad. Vad som däremot hade rubbat min existens vore om en annan strykare hade stoppat mig och haft synpunkter på min lånelista, frågat efter en fika och sen ägnat en eftermiddag att diskutera Imre Kertész abnorma parentesanvändning i Fiasko. Det hände så klart inte eftersom litteraturen var en ensamsyssla att ägna sig åt samtidigt som andra övade på att leva.

En insikt drev fram, lika verklighetsfrämmande som självklar.

Vi måste stötta de lokala rånarna.

I decennier hade jag levt efter Marx devis om förmåga och behov utan att någon gång egentligen omsatt den i praktik, och efter att finanskrisen tvingat familjer ur sina hem här i området fann jag inget nyttigare sätt att stötta lokalsamhället än att ge något konkret tillbaka.

Om de drällande pojkarna åtminstone fick plocka på sig en tyngre guldkedja eller en fabriksny mobiltelefon kunde rikedomen kanske sippra uppåt och utåt och generera mat och livsglädje, istället för att jag satt här i min stora våning, redan berikad men till vilken nytta. Därför tömde jag bankfacket och började patrullera torget nattetid.

Till en början gick jag nästan febrigt intill grabbarna vid fontänen för att de skulle få vittring, men det fick motsatt effekt. Mitt överdrivna intresse signalerade förmodligen att jag inte hade något att riskera. Kanske bättre att hålla en lägre profil, men nu var jag ju redan känd som ”tanten”. Här blev inga rån utförda, och jag hade faktiskt ingen tanke att göra jobbet åt dem. Vad skulle det innebära för deras självrespekt?

Natten för det planerade slagsmålet hade jag vissa förhoppningar om en förändring. Jag hade hört det tisslas om händelsen i veckor under mina rundor med rollatorn och fört in tiden i kalender. Det skulle komma mördarligor och motorcykelgäng, hette det.

En månghövdad skara agerade publik. Jag drog som vanligt upp medelåldern runt gallret vid konstgräsplanen, men vid det här laget vändes inga ansikten. Lika lite som att fyllo-Jaako vid Coop lyckades väcka anstöt med sin samling sopsäckar eller att någon egentligen lyssnade på Tourettes-Maria som var och varannan dag rusade genom området utropande vulgariteter till älskare från förr. Jag var en av kufarna. En som passade in genom att inte göra det.

Själva slagsmålet var inte så brutalt som jag hoppats på: några tonårskillar som puttade på varandra i morgondiset. Talgoxarna trallade obekymrat under tiden pojkarna inför sin överdrivet uppeldade publik utdelade en och annan örfil i den mån de lyckades nå fram till ansiktet. Några skrubbsår och brutna fingrar blev utfallet men inget allvarligare. Knivar och revolvrar hade ju lagts undan och inte heller fick de använda knogjärn. Annat var det på min tid då påkar och krossade glasflaskor passerade utan att någon höjde på ögonbrynen.

Verklig dramatik inträffade först när jag nästan kommit hem. En slank gestalt med fläckig skäggväxt gled fram som en vålnad när jag nått fram till porten med min rullande farkost. Den unge mannen tillhörde inte de lokala grupperingarna. Då hade han inte betraktat mig med en sån vaken och granskande blick.

Han ställde sig framför koddosan så jag inte kunde trycka in mina siffror. Sa inget, bara stirrade mot min hals, eller mer precis det ryska pärlhalsband jag nu rastat i ett halvår utan att bli av med. Kanske hade det tillhört tsarfamiljen, berättade min mor, som fått det av en uppvaktande handelsresande i ett förtäckt frieri.

Ja men, vad vill du lilla vännen? frågade jag. Han vek undan med blicken, nästan som om något i stunden generade honom. Jag försökte hjälpa honom lite: Du tittar säkert inte på min valkiga hud, eller hur? Det är inte fint att göra så, det borde du ha fått lära dig hemifrån. Han böjde sig framåt en aning, liksom för att göra sig redo ett angrepp, men stannade i sin pose, nu med blossade kinder. Jag började haka upp fästet bak i nacken så att inte alla pärlor skulle rulla ut över asfalten.

Han mumlade något ohörbart. Jag log ömt mot honom och sa: Säg det nu, det är ingen fara. Jag har hört det mesta. Han sa: Det är bara … Jag sa: Säg nu. Han sa: Du är så vacker.

Alla andra har skrivit något. Jag behöver också. De läser upp texterna högt. Om olika rum från barndomen. Hur de minns dubbla gardiner, hissgnissel och polska godnattsagor. Skrivkursledaren har berömt var och en. Det finns något viktigt att lyfta i nästan alla minnesbilder. Men jag minns inget. Min litterära text påminner om en manual. Rummet har väggar och tak men inga möbler, golvet kan vara i kork eller heltäckningsmatta. Allt är blankt.

En spricka ljus glider in från innerdörren. Den löper i riktning mot mig. Är det meningen att jag ska komma ihåg det här eller är det en illusion? Jag går dit för att stänga till. Taket börjar i samma stund trycka sig nedåt, utan våldsamhet. En självklar sänkning orsakad av mitt handlande. Det kanske alltid fungerade så här i mitt rum. Snart behöver jag huka mig, sedan lägga mig raklång, och då börjar taket återgå uppåt igen, men jag fortsätter ligga ned.

Röster hörs där utifrån. Dunsar mot trappstegen. Någon kanske kan berätta för mig vad det är jag ser omkring mig. Åtminstone färgen på tapeten. Att inte ens minnas den, vad är det? Jag har ingen anledning att inte komma ihåg det här. Det finns inget trauma. Inget bortträngt. Jag minns bara inte, ingen stor sak. Det är inte som att jag blivit sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Jag har haft en helt vanlig barndom. Trots invasionen. Det där berörde inte mig.

Under tiden jag reser mig upptäcker jag de kastanjfärgade plankor som ligger över golvet som i en kabyss. Det finns också en stänk asbest i luften, fråga inte hur jag vet, jag fattar inte själv men så är det i alla fall. Vad mer? frågar skrivkursledaren. Fortsätt. Och jag beskriver sängens placering intill väggen, tätt mot långsidan, eftersom jag är rädd för att ramla ut och drunkna. Drunka? frågar skrivledaren. Ja, jag kan ju inte simma, försöker jag förklara. Kan du inte gå och lägga dig där så ser vi vad som händer? frågar han.

Jag vankar dit och för undan det virkade överkastet, lägger mig med kläder och allt och blundar. Lite skönt att få vila lite äntligen efter allt skrivande. Nå? avbryter han. Vad händer nu? Redan avbruten i min sömn säger jag: Det blir nog inget av den här texten. Jag minns ju inget. Utan vidare får jag svårt att prata för det rinner blod genom halsen. Har jag slagit i något, eller har någon slagit mig? När jag för handen över näsan blir fingrarna röda. En insikt tung som en sorg drar fram genom lemmarna under tiden jag skriver allt det där jag inte minns.

En fredag under kastanjen, den lilla triangel torg som placerats kring trädet i Gamla stan. Turister lommar över kullerstenarna. Restauranggäster konverserar på gjutjärnsstolarna. Hösten är tidig ännu, merparten av löven hänger kvar i sina grenar, hyssjar för vinden och finfördelar solen mot marken. Ett stillsamt sorl rinner över platsen, bara avbrutet av det ihärdiga skriet från ett spädbarn, vars vagn vaggas oförtröttligt av mamman vid bänken intill stammen.

Längsmed huskroppen pågår någon typ av intervju mellan en man och en kvinna, där kvinnan hyr ut en lägenhet och mannen ska övertyga henne om att välja honom. Han sörplar slätmixad morotssoppa med ansträngd värdighet under tiden hon ställer detaljerade frågor om hans tid efter studenten.

Trädet rasslar plötsligt till av en kastvind och en taggig granat faller med en smäll mot kullerstenen. Det vita skyddande köttet spricker upp och den släta bruna kastanjen förlöses. Stilla rullar den ur sitt skal, för att stanna. Våldsamheten i anfallet får alla samtal att höra upp, kanske borde man sätta sig en bit under markisen istället? Spädbarnet skriker igen. Mamman rullar vagnen av och an.

Efter en omställningsfas kan den bostadslöse ändå fortsätta beskriva tiden i Argentina, där han läste spanska med vännen som alltså också ska vistas i lägenheten, och som han går i god för. Det var egentligen ingen exotisk tid, eftersom pappan är född där, betonar han, som för att det behövs. Han vill ju ge ett ordnat intryck.

Just som hon ska nypa kontraktet ur väskan angrips trädet av en till vind, och så skvätter den orangesörjiga soppan upp över båda. En kastanj badar i tallriken, med intakt skyddande hölje. Vi behöver servetter, är det första han kommer på att säga. Men herregud, säger hon. Han borde ha beställt oxbringan istället, helt klart. Det här känns lite farligt, säger hon. Han kommer tillbaka med en rulle hushållspapper och de torkar bort soppan, som färgat av sig på kofta och sjal. De sitter ändå kvar. Vad är oddsen för att bli angripen två gånger vid samma lunch?

Vinden mojnar och löven nynnar sin vaggsång. En ny skenbar stillsamhet. Jordens rotation har fått solen att hitta en farbar väg mot torget mellan två takåsar. Strålarna hettar upp lunchgästernas humör, utom spädbarnet som skriar vidare, men åtminstone så monotont att hörseln vänjer sig, likt ett ihållande borrande i en betongvägg.

Den intervjuade fortsätter berätta med entusiasm om sin kamrat, som följt efter honom över världen, via Nederländerna, Kuba till Uruguay, men inser att för varje detalj om oavslutade kurser framstår den icke närvarande som mer och mer tafatt. De kanske borde prata om formalia? Och visst var det okej att kånka ned byrån till förrådet för att göra plats för ytterligare en säng?

Vinden rycker fram igen, nu närmast stormande. Trädet behöver hålla emot med rötterna, men från grenarna utförs nya attacker mot kullerstenen. Den här gången med ett smatter som för tankarna till kulspruta. Innan allt blir tyst. En oroväckande stillhet. Den bostadssökande panorerar med blicken över torget. Restauranggästerna pratar inte med varandra, turisterna är orörliga, vid trädets stam står mamman lutad över barnvagnen, kall i blicken. Innan det är hon som börjar skrika.

Den sommaren umgicks jag med ringarlaget i Björkhagens kyrka. Sysslan att ombesörja kyrkoklockklangen krävde ideella insatser och jag hjälpte gärna till, om än inte med regelbundenhet, varför jag kom att tillhöra skaran som nyfiket kretsade kring de permanent ansvarstagande.

En annan hangaround var nio år gammal och hade snöat in på själva kyrkklockorna. Han visste allt om dess konstruktion, kampanologins teorier och nu även mycket om dess praktiker: vilka spakar som föses undan när, antalet klämtningar som bör dåna ut innan rotationen måste hejdas, och hur detta genomförs utan lemmar slits av. Föräldrarna ledsagade honom varje söndag till tegelbyggnaderna vid reservatet för att underblåsa intresset. Sannolikt även för att undvika konflikter.

Den kvinna som vallade barnet kände jag sedan tidigare från offentligheten. Hon hade skapat verket jag önskade som omslag till min första roman, och vars titel länge fungerade som arbetsnamn för historien. En gång vid ett viktigt kafébesök hade jag slagit på adressen, funnit att hon bott några stenkast därifrån och drabbats av en impuls att söka upp henne, men det gjorde jag aldrig, omslaget blev ett annat, titeln blev en annan, men formgivaren som skulle hjälpa mig blev senare min flickvän. Alltsammans berättade jag för pojkens mamma och jag såg i henne hur jag i samma stund tinades upp till människa, dessutom en med norrköpingskoppling.

Vid det fjärde besöket vid klockorna träffade jag pappan. Han behövde ingen tid på sig för att värma upp mig från främling till samtalspartner, det räckte med en första blick för att snabbt dra den ena anekdoten efter den andra: om sommaren när nyckelpigorna svärmade så våldsamt att han behövde cykla med stängd mun. Och om gången då han var sjöman och maskar invaderade däcket. Det fanns inget sätt att bli av med dem, hur de än sopade kom det fler, så kapten beordrade besättningen att måla över allt med vit färg, vilket faktiskt var den slutgiltiga lösningen. Överallt på däck sågs sedan spår av djuren som försökt kravla sig fram genom färgen, innan de till sist gett upp. Gick inte att sluta tänka på maskarna, vare sig som levande eller döda, de var fortfarande överallt.

Allt detta minns jag ett år senare när jag frågar min vän i ringarlaget om hur hon mår, och allt kommer tillbaka: dånet från två ton johannesklocka genom cellerna, hörselkåpornas kompakta tryck mot tinningen, linsgryta i plastmugg, och sommaren. Bara ett par månader innan den stora kollapsen, som jag vid det laget trodde att jag hade bakom mig.

Lars Norén besökte mig den här morgonen, 18 år gammal, med ett temperament som skrämde mig, trots den avsevärda skillnaden i ålder mellan oss båda. Han var egentligen inte levande längre, hade hans minimalistiska dödsannons låtit meddela (inte ens försedd med ikon, de anhörigas namn ordnade som regementen), varför han kunde uppträda så här, i vilken ålder som helst, genom tidningstexter, eller plötsligt formulerad prosa av en åskådare.

Likväl skrämde han mig, den unge poeten, som introducerade sig på ett vis som antydde att han redan visste sitt slut, att alla varianter av honom existerade här och nu. Den 76-årige parad med den 45-årige och alltså den 18-årige, och alla andra åldrar. Alla satt de mittemot mig i vardagsrummet, och kastade fram det där tjocka manuskriptet och bad mig läsa det. Förmodligen den debut jag förstått refuserats av Per I Gedin. Det fanns ett behov att även jag skulle bidra med mitt omdöme, men framförallt handlade det nog om min maktposition, som berättelsens författare. Skulle jag tappa mitt intresse hade de ju inte längre livet i behåll, så att säga.

Jag läste texten i lugn och ro, tryggad av denna insikt. Han trummade med pekfingret arytmiskt mot soffbordet, vilket jag tolkade som en antydan till nervositet, och han hörde upp i samma stund jag vände blicken dit. När jag hade läst alltsammans, som visserligen var begåvat skrivet men inte precis ”min smak”, sköt jag tillbaka bunten och frågade vad han ville ha ut av mig. Han satte sig utan förvarning intill mig i soffan, katten skenade iväg för att inte bli klämd, och han vek ut tidningen jag just läst innan allt det här ägde rum, pekade ordlöst på sin dödsannons. Fingret magert som en istapp. Han luktade smutsig. Allt med honom var förresten ovant. Bara att se honom med så mycket hår, både på huvud och över nacken och handryggen. Min inre Lars Norén var alltid skallig och med lite fjällig hud, svartklädd och instängd, här bara levande, rörig och inte en liten smula obehaglig (det hade de gemensamt).

Nu pratade han igen. Det var svårt för mig att förstå vad han försökte säga, för orden formulerades som i en kakafoni, när alla versioner skulle säga samma sak, som konturer som läggs på konturer. Jag behövde liksom kisa med öronen. Den där lukten, ja, den påminde om en fjällsemester, avlagda pjäxor. Jag skrattade till, kom nu på vad allt handlade om, och frågade konstaterade: Det är så här du överlever? Han var nu förvandlad på nytt, inte längre ung vuxen, snarare åtta-nio år gammal. Heller inte längre obehaglig, snarare rar och oskyddad, behövde lite ömhet helt klart.

Får jag bjuda lilla pojken på ett mariekex? frågade jag försiktigt.

Ja, tack, herrn, sa han. Det vore gott.

Jag hade inte varit i kontakt med mina känslor på länge. En hinna hade lagt sig över allt jag upplevde, så jämngrått som depressiva patienter beskriver sin tillvaro på piller: ett krympande spann av möjlig livserfarenhet. I min desperation att vidgas utökade jag min comfort zone, svettades på salsaklubbar, höll anföranden på skoltyska, nötte ned fingrarna på klätterväggar, men all strävan resulterade i ett jaha.

När jag såg lappen utanför boxningsklubben sköt en strimma liv in sig i mitt inres ödsliga rum. Rysk roulette. Begreppet hade jag hört talas om anekdotiskt och jag förstod så klart reglerna, alla förstår reglerna, men förstår alla begäret? Att spinna cylindern, fästa en kall revolver mot tinningen, pressa in avtryckaren och avvakta. Kanske ett liv efter detta, eller ett liv inom det befintliga. Att lägga allt i händerna på ett kanske. Kanske ödet.

Kanske inte. Utrymmet för de eventuella avrättningarna låg i en källarlokal under massagesalongen på Närkesgatan. Ingen pratade med någon, tycktes vara en tillställning för enslingar. Jag petade på en hopkurad kille som lutade sig mot ventilationstrumman, frågade: Hur går det till? Hans ögon såg förvildade ut, rödsprängda och samtidigt obehagligt levande. En sak är att klara det en gång, sa han väsande, en annan att klara det sex gånger. Fy fan, sa jag. Rekordet är femton, sa han och nickade bort mot en kvinna iförd pärlhalsband och högklackat.

Till skillnad från min samtalspartner fanns inget abnormalt i hennes väsen, snarare såg hon ut som en lydig revisor, som kallats till platsen för att föra protokoll så att årsstämman hade pålitlig dokumentation av alla intermezzon. 

Revolvern lades fram på ett fällbord mitt i rummet. Runt det tre stolar i plast. Jag följde de tävlande med blicken, hur muskelberg och gangsters sävligt intog sina platser och gradvis förlorade kraft, gjorde sitt och klickade. Ingen gång utlöstes kulan. Det hindrade inte de spelande männen från att falla ihop efteråt. Urinstanken blev outhärdlig. Några, alltså ännu levande, kroppar fick fösas undan för att göra plats för nya. Det blev uppenbart att vi inte spelade om livet utan för livet.

När finalen ägde rum klev kvinnan fram. Hon lät cylindern snurra några varv, satte pipan mot pannan och sköt. Ytterligare ett klick. Obekymrat la hon tillbaka vapnet på bordet och gick tillbaka, som hon just undersökt mekaniken. Hela sceneriet hade fått mitt hjärta att ticka hårt. Jag andades hetsigt lyckligt. Nog hade mitt spann vidgats av synen jag just välsignats med, som om jag kunnat uppleva dödsångest i hennes ställe. Hur skulle jag kunna tacka henne för min puls? Hur skulle hon kunna förstå?

På trottoaren utanför gick jag efter henne för att byta några ord. Hon tycktes snabbt ha iklätt sig en civiliserad persona, behövde några sekunder att minnas i vilket sammanhang hon sett mitt ansikte. Hon frågade: Varför testar du inte själv? Jag tänkte vara med nästa gång, sa jag lögnaktigt. Det blir aldrig en nästa gång, och alltid, sa hon. Vilken är din hemlighet? frågade jag. Hennes ansikte höll sig stelt. Jag lever på reaktioner som din, sa hon.

Egentligen börjar inte historien. Den fortsätter, som allt annat, hakar i något befintligt och drar iväg i en riktning. Men vad som fanns innan berör inte den här berättelsen, som börjar i ett slut: ladan vid landsvägen, där han dog och lämnade kvar alltsammans för de anhöriga att rensa upp.

Nu kör de in på uppfarten, gruset tystnar under däcken när motorn vrids av. Containrarna kommer senare, nu ska de bara titta och gå igenom ”loppisen”, som de kallar pappans samlarmani. Han sparade allt: kvitton, passfoton, byråer, veckobrev från den lokala Ica-butiken. Inte för att det var bra att ha någon gång, utanför att det gjorde ont att ta bort och det kändes bra att samla på sig, som att han blev lite mera verklig för varje ägodel, viktig rentav. Ja, i brist på annat, han levde ju där, långtifrån dem och sitt förflutna. Nu är det för sent att veta hur hans tankar gick när han vankade runt bland bråtet, dagarna i ända, till och med badkaret fyllt med lerkrukor och pinnstolar. Allt som finns kvar är platsen, som hans barn vadar igenom för att förstå timmarna de själva ägnat åt arbete, inredning och att skrolla igenom bekantskapskretsens semesterfoton. Han var lite besvärad när de ringde, försvarar de sig, så det kändes som ett intrång, något att göra när det fanns en viktig anledning så som en helgdag eller annat, men inte bara spontant, han gillade inte sånt, visst gjorde han inte?

En fuktig unken lukt stiger från alla rum, varenda föremål tycks på väg att förvandlas till mull och har kommit en lång väg i processen. Borde vi sålla ordentligt, vi kanske behöver mer tid? frågar dottern. Nej, vi kan inte, sa sonen, vi måste slänga allt, ingen av oss har plats hemma. Och de kavlar upp ärmarna och hugger i, lyfter gemensamt skänkar och torkade växter, buntar med förmultnade annonsblad och tuborgflaskor från åttiotalet. Efter några timmar kan de på sina ställen skönja golvet där inunder, fläckigt och ojämnt. Som för att en sista gång understryka att här levde en man som gav upp. Varför sa han aldrig något om det här? frågar dottern. Det här visste vi, tramsa inte nu, säger sonen och börjar ge sig i kast med telefonkatalogerna.

De övernattar på övervåningen, som de rensat först, och rullar trötta ut sovsäckar och liggunderlag, just som när de var små och huset fungerade som sommarstuga, innan han sålde lägenheten och barrikaderade sig här. Den här doften av fuktigt virke fanns då också, räcker att andas in den för att minnas andra dagar, när alla var unga och det största problemet i världen var hur koncentrerad saften skulle vara innan de tog skrindan till stranden. Eller gången grannens son skar sig i fingret intill senorna. Eller när blixten slog ned i taket och de behövde leva i stearinljusens sken i en vecka. Minnena lägger sig över dem som dominobrickor, innan de till sist somnar, till suset av björkarna som smeker husets fasad.

Dagen efter vaknar de samtidigt, med träningsvärk i alla leder, har med sig kaffe i en termos och några limpsmörgåsar, som de tänkt inta på stubbarna vid uppfarten. När de stiger ut ur rummet behöver de plira med ögonen flera gånger. Bråtet är försvunnet. De har inte rensat här ute, visste har de inte? Och de har verkligen inte våttorkat golvet, eller putsat fönstren. Lika ödsligt och välstädat är det i hallen mot kabyssen, i trappan ner till vardagsrummet finns inga trädgårdstomtar, köket är tomt på kastruller och vinglas, i källarförrådet är de skrotiga mopederna försvunna. Till och med badkaret är rent och nyputsat. En hemlig välgörare har utfört alltihop. Föremålen som samlats genom decennierna ligger i containrarna, som teleporterade, snyggt i ordning som om de lagts där av en nitisk arkivarie.

Skämtar du med mig? frågar sonen när han med en pinne petar runt bland sakerna för att på något sätt förstå hur det gått till. Nej, jag vet inte heller vad som kan ha hänt, säger dottern. Det här är det sjukaste, säger sonen. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller skrämd, säger dottern.

De har fyra dagar kvar av arbete, men inte längre något arbete att utföra. De sätter sig på farstukvisten, tar varandra i handen som för att med kroppsvärmen återknyta till en fysisk verklighet. Vi kanske skulle åka till affären och handla lite då? Det är ju tomt i skåpen, säger dottern. Sonen svarar: Behöver vi inte bearbeta det här lite längre? Jag känner mig helt yr. Han vrider ihop ansiktet som om han fått i sig något bittert. Dottern ler och börjar sedan att skratta, när hon slutat säger hon: Du har alltid varit så förbannat logisk. Nu köper vi fika, sen cyklar vi ned till stranden och tänker ljusa tankar om pappa. Okej, säger sonen, det låter som en plan.

Jag var satt att skriva texten eftersom jag var den av oss som ansågs behärska hantverket, en fråga om språklig talang, en förmåga att avrunda meningar, inleda dem, knyta ihop ett resonemang, men jag kände tydligen inte den döde.

Snön rasade utanför fönstret, och skapade ett molnlandskap av gatan. Ulliga konturer av konturer, ungefär som min mor: en mycket privat kvinna, som sällan delade med sig av ens något som antydde om ett inre, istället fick hon tolkas genom vad hon ansåg skamligt: kroppslighet, bedrägerier, lättja. Ofta via vassa påpekanden mot någon tv-personlighet som visade prov på dylika synder, men det kunde jag inte skriva, det var finesslöst och oanständigt.

Märk väl att min sorg vid denna tid fortfarande var djup och brutal, där jag just fallit fritt fall mellan lördagar och tisdagar, tjugotal och femtiotal, valborgseldar och äppelplockning, skolavslutningar och dop. Allt med samtidighet. För detta uppdrag behövde jag emellertid lossa sorgens grepp en aning, bli klinisk som en språkets kirurg: för allas skull, även min. Så mycket visste jag om nekrologens natur att en skickligt författad text av det slaget behöver kött och värme, ett sceneri som kort får flamma upp i läsarens sinne. Många tror att det räcker med ett förteckning av arbetsplatser och positioner i näringslivet, med tillägg om någon hobby: boule, tennsticksaskar. När det i själva verket handlar om att med några få ord väcka liv i en själ, en särskilt komprimerad poesi, en svårt förringad konst. Jag hade i decennier haft synpunkter på nekrologförfattares verk men aldrig reflekterat över hur det skulle vara att bli satt att skriva texten själv, i chock, oförberedd, med blöta kinder, utan möjlighet att fråga den döde efter detaljer eller möjligen också om lov: har jag din välsignelse, mamma?

Jag kunde åtminstone ringa min syster, inte för att förvänta mig några svar utan för att få stöd. Jag ställde frågorna som hade behövt riktas till vår mor: Vad brann hon för? När levde hon som mest? Systern fick något grumligt sorgsamt i rösten: Jag vet inte, sa hon. Vem kan veta? frågade jag. För det är varken du eller jag. Hon väntade en stund med att svara, så länge att jag behövde undersöka om samtalet fortfarande pågick, och sekunderna tickade visst vidare. Du ska fråga Lisa, sa hon. Lisa? frågade jag. Systern sa: Kommer du inte ihåg, på mellanstadiet? Ett ansikte tonade långsamt fram, fortfarande lite oskarpt som ett barns minne av gruppen vuxna, men jag kunde se henne: mammas vän från förr. De blev osams, tror jag, eftersom de slutade träffas, men de umgicks nästan varje dag en period under tiden vi var i skolan, bara att det var så länge sedan. Minns du vad hon hette mer? frågade jag. Nej, men du har ju adressen, sa hon.

Det var en sanning med modifikation; jag visste på ett ungefär i vilken länga hon levde i 1976, men kanske bodde hon fortfarande där. Folk flyttar ju sällan efter fyrtioårsåldern, och det var väl ungefär så gammal hon var när det begav sig? Jag tackade för tipset med en suck, i ett försök att vinna sympati för min allt mer ynkliga förhoppning att finna en struktur för sorgen, men fick ingen. Hon tycktes mig lite för obekymrad, likt ett evigt småsyskon, som ännu inte begrep bortgångens fulla vidd. Nekrologen behövde alltjämt bli skriven och jag ville prestera en värdig ljus historia, varför jag slog upp adressen och hittade en Lisa i en ålder som kanske kunde stämma, ringde upp, tänkte att om jag väntar kanske jag låter bli.

Hallå? svarade hon. Jag beskrev mitt ärende över flera minuter, eftersom jag fann det skändligt att jag behövde göra så här, när allt var för sent, men att jag verkligen ville veta det jag aldrig frågade, och nu kanske det fanns en chans. Det där har hänt mig, sa hon. Har det? Ja, jag har också många saker jag hade velat fråga mina föräldrar, men det är för sent även för mig. Kan du hjälpa till? frågade jag. Både ja och nej, sa hon. På vilket sätt nej? Hon presenterade sitt svar med närmast fallande tonfall, som ett lod sänkt från hopp till något helt annat: Jag är dessvärre inte personen du söker, men jag kan ett och annat om att skriva nekrologer, brukade jobba med att korrekturläsa dem för Tidningarnas Telegrambyrå, har nog ögnat igenom flera tusen öden, så jag vet hur och hur inte.

Jag spejade ut genom fönstret igen. Snöskjoken täckte halva rutan och skymde nästan all utblick, som att jag snöade inne. Jaha, sa jag, så hur gör man om man inte känner den döde, i en situation där man är den dödes närmaste anhörige? Du skriver om ett vackert minne, sa Lisa. Ett som bara ni två hade gemensamt, och som ingen kan ifrågasätta. Pratar du om fiktion? frågade jag, lite för omedelbart. Nu är du dum, sa hon. Under tiden samtalet pågick med den okända Lisa kände jag hur en mörk insikt smög sig på, hur även hon skulle bli föremål för en nekrolog en dag, och vid gynnsamma förhållanden även jag. Någon skulle behöva lista ut mig ungefär på detta sätt, eftersom inte heller jag hade pratat med någon om mitt inre. Allt skulle finnas kvar oberättat, som en osynlig parentes. Vi gjorde kanske så i vår familj.

När jag vände mig mot gatan var den borta. Snön dolde fönstret. Total tystnad där utifrån. Mitt rum var som avskärmat från allt annat och alla andra. Jag la blicken över min text och noterade hur någon skrivit mitt eget namn istället för mammas. Alla datum, alla anhöriga, alla anekdoter: allt berörde min ringa tid som levande. Fingrarna löstes upp när de mötte tangenterna, för att snart försvinna. Inte längre kunde jag ana vare sig hjärtslag eller andning. Kvar fanns bara blicken. Månen. Nu förstod jag. Nu förstod jag allt.

Mozarts pianosonat i a-moll pressade sig en kväll in i min lägenhet. Ljudvågorna sändes från en granne, som spelade med lätt, nästan nonchalant anslag. Jag blev först irriterad över intrånget, men insåg efter några takter att den spelande hade stor talang, även om denne knappast var klassiskt skolad, antingen jazzmusiker eller autodidakt. Kanske just därför fann jag musiken så gripande. Här fanns en sann originalitet, där fingertopparna med slö timing landade på tangenterna med en just in time-metodik, innan de rann av pianot som tårar. Andra passager spelades frimodigt och med barnslig energi, som om hen spelade stycket för första gången, som om stycket var det första hen spelat. Nybörjartur eller genialitet var svårt att avgöra, liksom ålder och kön på pianospelaren. Personen kunde lika gärna vara en tjugoåring med upptäckarglädje som en pensionerad musiker, som gett upp om regelverk.

Jag lyssnade varje kväll. Det blev snart en ritual, med kamomillte i porslinskoppen, en mjuk filt, och så musiken, den ljuva flödande musiken, som var så oprecist precis, där hen tappade toner, föll klantigt mellan tangenterna, men allt det där hörde till. Musiken hade liv, svepte in i min vardag och berikade min själ.

Snart kom jag att se på grannarna jag mötte i trapphuset på ett nytt sätt, i ett försök att lista ut vem av dem som kunde vara en gudabenådad pianist. Damen med permanentat hår? Den hurtige rundnätte mannen? Barnet som alltid pratade i mobilen? Jag började titta på deras fingrar efter ett tag, eftersom ansiktena inte gav några ledtrådar, sökte efter tunna känselspröt, kanske lite kantiga knogar och leder, men allt med mina grannar uttryckte vanlighet. Ingen som kunde spela på det nästan-förlamade sättet, alltid lite för sen men i tid. En förväntan som uppstod mellan varje nedslag, samtidigt som musiken vävdes i luften av detta virtuos som bekände sig för oss andra varje kväll.

En vän med orkesterbakgrund besökte mig för att sätta ihop någon typ av fantombild, utifrån sitt kunnande om pianister. Hon var nästan lika imponerad som jag, även om falskspelet störde, och sa efter en halvtimmes lyssning att det sannolikt rörde sig om någon som aldrig musicerat inför andra människor, en okysst pianist. Förmodligen lite till åren, de yngre skulle redan ha fått särprägeln bortslipad, sa hon och jag tackade för hjälpen. När hon gick för kvällen sa hon: Du kan väl bara fråga runt? Jag började andas tungt och gav inget svar, mumlade lätt som för att antyda att sånt här inte var enkelt för mig. Sätt upp en lapp då? föreslog hon.

En vansinnig idé. Hur skulle jag framstå inför de andra? Och heller ville jag inte skrämma pianisten till tystnad, denne hoppades kanske att spelandet inte hördes? Ändå skrev jag i vånda en lapp som jag nålade upp på anslagstavlan, formulerade en harang om mitt slanka hoffmanpiano utformat av Carl Malmsten (det var exklusivt förstod jag efter att en tidigare besökare försökt byta det mot sin konsertflygel), och undrade om någon i huset möjligen ville använda det, eftersom jag själv inte spelade och stämningen höll på att gå upp? Jag tänkte att en pianobegåvning inte skulle försitta den här chansen, inväntade varje kväll ett oväntat besök från min musikaliske välgörare, som skulle göra en mycket blygsam entré, med saktmodiga steg närma sig mitt instrument, sätta sig på stolen och långsamt veckla ut fingrarna, för att sedan lägga dem över tangenterna, varje nedslag lite tyngre än normalt, hade jag förstått, och det skulle hen uppskatta, att instrumentet hade lite temperament och gjorde motstånd under tiden det fylldes med den där musiken som drev upp alla känslor i mig, men någon besökare fick jag aldrig.

Istället tystnade musiken för att aldrig komma tillbaka. Jag minns den nu många år senare så som man minns en bestämd smak eller en eufori, på en exakt plats i hjärnan jag när som helst kan vända mig till när jag tänker att livet är futtigt och meningslöst, när varje partikel i luften egentligen går att besjäla.

Han hade ålagt sig att skriva en text varje morgon, utan kvalitetskrav eller teckenräkning, en text. Start vid 08:15, och tjugo minuter senare var den färdig. Förfarandet krävde förutom fungerande sömnrutiner bara en ytterligare ingrediens: själva idén. Ofta lyckades han snappa upp något litet under dagen innan, som han senare kunde uppförstora till litteratur, som köprat om att tvätta en Mercedes, eller en hostelreceptionist med fäbless för Bonnie Tyler. Andra dagar behövde han få inspiration från morgontidningen, låta en dödsannons eller notis leda tanken i konstruktiv riktning.

Men så finns morgnar som denna, då han behöver blunda och i tanken låta gårdagen stimma igenom honom, i hopp om att trålandet ger napp. Och visst har det funnits en gårdag den här gången också, konstaterar han från liggande läge i soffan. Alla tankar får samma tyngd när de simmar förbi: han ska bli farbror, en intensiv chat på WhatsApp, en knappt snöröjd promenad utmed Hammarby kanal, vinglas hos kalligrafen, diskussionen om skidskyttets utveckling (som att kombinera 100-meterslopp och dart, hade de sagt).

Ändå fastnar han vid Charles Swann, den fiktive man som Marcel Proust ägnar så mycket omsorg i första delen av På spaning efter den tid som flytt. Denne mondäne Swann kunde från utsidan ses som en playboy, eftersom det knappt finns någon annan definition av sådana än just den personlighetstyp Swann representerade, ändå kunde han, som en typisk sekelskifteskanskeman trots allt aldrig undgå att gå upp i människorna han sökte upp, det fanns en hinna någonstans, men inte i mötet, inte i begäret eller åtrån. Bortom orden, som ju aldrig fick leda till någon längre överenskommelse, fanns alltid en gnista sanning mellan Swann och älskarinnorna, något ädelt och mjukt. Kanske bara för en kort sekund, men det var alltså hans hemlighet, att där andra playboys spelade spelet, så spelade han med liv och lust, alltid med ett stort mått naivitet dolt under den mer framträdande dandyismen. Nog sökte han en famn likaväl som han sökte en sanning, sin sanning, när han jagade efter pigor och hertiginnor, alltid utan att göra skillnad på folk och folk, eftersom han gick på känsla, och känslan saknar klasstillhörighet, och vem kan döma en känsla om den mejslats fram utan inblandning av tankar? Den bara är där, som ett magiskt väsen inom oss.

Charles Swann sökte sin famn, utan att egentligen begripa sitt behov. Alla kvinnokroppar blandades upp i fantasin, när han ägnade sig åt såna fantasier, men vader, höfter och axlar var då omformade till behoven värme, yppighet, rosighet och mjukhet. Allt skönt och ädelt, även det som från omgivningen enbart setts som girigt begär. Ingen anklagar en konnässör för att äta för utsökt mat, kanske han tröstade sig med, om han kände sig brännmärkt som sjabbig. Fram till han möter Odette, som alls inte påminner om de andra och han är alls heller inte attraherad av henne, men hon är Odette, och häri ligger alltså skillnaden.

Den intellektuelle och sysslolöse playboyen Charles skenar genom dagarna i jakt på erfarenheter som en manisk tindrare, när han, som det visar sig, enbart behöver en enstaka erfarenhet, en sanning och inte flera, en erfarenhet som relationscoacher talar om i varenda podd på temat. Våga välja väg, Charles, och vägen ska välja dig.

Om detta tänker till sist författaren när han sätter sig för att skriva, och han skriver.