Meny

Vi bara pratar om utbrändhet säger du och det finns inget så daterat som att prata om utbrändhet säger du. Kom med något nytt. Liksom. Hitta istället ett ställe där du lägger ditt huvud så du kan stötta upp tankarna liksom uppehålla dig medan du pågår. Liksom. Sen frågar du vad jag tänkte säga.

Det är onsdag, morgon, jag reser mig sömndrucken, går mot köket, vrider om kranen, inget händer, går mot badrummet, inget vatten där heller, inget i duschen, inget någonstans, jag kan inte skölja ansiktet rent från sömn, stannar kvar i tillståndet, tänker att det är övergående och testar igen några minuter senare, inget vatten, inget, borde gå ut och se efter vad som hänt, men har inte sköljt ansiktet så vill inte riktigt gå ut, så jag blir kvar, osköljd, sömndrucken, kvar i tillståndet, när jag somnar om drömmer jag om Somaliland, som var det rätta svaret i en frågesport under gårdagen, jag strövar över torr jord med ett gevär över axeln, inväntar en människa eller ett djur, det kommer en buss, de frågar om jag har förberett mig och det har jag tydligen, för jag svarar så, och vi körs mot någon typ av anläggning under jord, ser ut som en raketuppskjutningsbas, men jag förstår att det inte kan vara en, så mycket kan jag om geografi, och så vänder jag mig om och vaknar men finns det fortfarande inget vatten i kranen, visst har jag lemonad i kylen, men det är inte riktigt samma sak, jag torkar ut, placeras i en låda och körs till Östertälje, där lådan välts ut på en parkering, det här är bara sånt som händer, säger man mig.

Sen jag slutat somna har en ny värld uppenbarat sig. Luckan öppnas 04:21 och stängs 05:14. Jag kliver mot ytterdörren, lockad av de typiska ljuden: syrsorna, tvättstugan, East 17. Won’t you stay another day? Handtaget som en tunga. Trapphuset en ravin. Jag är ute och vandrar genom dimmorna över tömda bäckar, vinden ilar skönt över hårbotten. Jag går så här varje natt numera. Det kanske låter lite apart.

Jag kom in på en kurs jag inte sökt, fick fördelar i kollektivtrafiken och drevs med.
Jag steg av vid gator som uppstod under tiden jag följde dem, skulle kunna ge dig en vägbeskrivning men själva gatorna är utbytta, och det gäller även vädret och tiden, och hela samhällsklimatet. Men du kom ändå att stega upp hela promenaden, vecka efter vecka med nya turistskockar, som pekade och fotade, fantiserade jag när jag vankade bort mot Blåsut, skrev jag en söndag i november i Alger.

Min låda med spridda reklampennor. De förbryllade mig och jag kunde inte stilla sinnet förrän jag rekonstruerat alla händelseförlopp. Betade av pennorna i tur och ordning och hamnade en tisdag hos Elektriska nämnden i Haninge. De hade ett akvarium med enbart fjärilsciklider. Slå dig ner, sa receptionisten. På bordet en penna av kulspetstypen, dock en annan utformning än min, senare modell. Han är här nu? sa en leende röst bakom mig. Så ett bekant ansikte: What took you so long?

Jag valde att tolka mig som något positivt. Man kunde inte göra så, sa du, för jag var inte evidensbaserad och dessutom hade jag lärt dig röka. Jaha, sa jag, men du hade aldrig träffat den där insmickrande sköterskan utan astman. Du nickade och fimpade mitt i handflatan för att bevisa något. Fixar den andra i morgon, sa du sen och fnittrade. Det var ett smittande fnitter.

Egentligen hade jag skaffat Tinder för att överraska min svekfulla hustru, men efter att ha högerswipat mig igenom halva Kungsholmen kunde jag inte längre gå till Ica. Till och med tjejen i kassan ville prata om genetiskt överskott, Siri Derkerts brorson, femma i syslöjd, och allt det där jag hittade på. Det var i alla fall så jag kom på idén med ansiktstatueringen.

Hon sysselsatte sig med sysslor som lika gärna kunde utföras, men som inte behövde göras, eftersom alternativet påminde om ett vakuum i ett kosmos. Det är ju där men vad är det?

K 86 år, Farsta strand. Den här kvinnan hade en välfylld aktiedepå, men som vanligt inga anhöriga. Jag och mina kolleger rensade upp efteråt. Pärmen fann jag i en koffert i källaren. Däri en roman med tunt matt papper, titel: ”Resultatet”. Jag bläddrade, en pust av nikotin frigjorde sig och slog rot i mig. När kollegorna välte sängen smög jag ut med pärmen och la den under förarsätet. Senare på kvällen läste jag, kanske var jag den ende som tytt hennes bokstäver? Första raden: Vad ville du veta om mig? Allt, svarade du. Som om hon lagt händerna över mina axlar. Jag läste ut boken vid fyratiden på morgonen, drabbades av ett begär efter en ny vända i lägenheten, körde dit.

Hur länge har vi inte sett varandra? I tre månader? Sedan dina hantverkare täckte för alla gluggar med papp. Den episoden minns jag. Men du går själv aldrig nära fönstret, aldrig. Dina konturer anar jag bara som skuggor, visst försöker jag emellanåt att tyda ditt ansikte, men du är så skygg, räds blickar som inte borde finnas. Som om du visste att jag sitter här och väntar. Hur kan du tro att verkligheten är så overkligt beskaffad? Men nu. Du putsar fönster. Jag ser. Du är tålmodig. Vi borde verkligen prata, men det kanske räcker så här.