Meny

Jag valde att tolka mig som något positivt. Man kunde inte göra så, sa du, för jag var inte evidensbaserad och dessutom hade jag lärt dig röka. Jaha, sa jag, men du hade aldrig träffat den där insmickrande sköterskan utan astman. Du nickade och fimpade mitt i handflatan för att bevisa något. Fixar den andra i morgon, sa du sen och fnittrade. Det var ett smittande fnitter.

Egentligen hade jag skaffat Tinder för att överraska min svekfulla hustru, men efter att ha högerswipat mig igenom halva Kungsholmen kunde jag inte längre gå till Ica. Till och med tjejen i kassan ville prata om genetiskt överskott, Siri Derkerts brorson, femma i syslöjd, och allt det där jag hittade på. Det var i alla fall så jag kom på idén med ansiktstatueringen.

Hon sysselsatte sig med sysslor som lika gärna kunde utföras, men som inte behövde göras, eftersom alternativet påminde om ett vakuum i ett kosmos. Det är ju där men vad är det?

K 86 år, Farsta strand. Den här kvinnan hade en välfylld aktiedepå, men som vanligt inga anhöriga. Jag och mina kolleger rensade upp efteråt. Pärmen fann jag i en koffert i källaren. Däri en roman med tunt matt papper, titel: ”Resultatet”. Jag bläddrade, en pust av nikotin frigjorde sig och slog rot i mig. När kollegorna välte sängen smög jag ut med pärmen och la den under förarsätet. Senare på kvällen läste jag, kanske var jag den ende som tytt hennes bokstäver? Första raden: Vad ville du veta om mig? Allt, svarade du. Som om hon lagt händerna över mina axlar. Jag läste ut boken vid fyratiden på morgonen, drabbades av ett begär efter en ny vända i lägenheten, körde dit.

Hur länge har vi inte sett varandra? I tre månader? Sedan dina hantverkare täckte för alla gluggar med papp. Den episoden minns jag. Men du går själv aldrig nära fönstret, aldrig. Dina konturer anar jag bara som skuggor, visst försöker jag emellanåt att tyda ditt ansikte, men du är så skygg, räds blickar som inte borde finnas. Som om du visste att jag sitter här och väntar. Hur kan du tro att verkligheten är så overkligt beskaffad? Men nu. Du putsar fönster. Jag ser. Du är tålmodig. Vi borde verkligen prata, men det kanske räcker så här.

Försök att inte sova, sa han och strök mig över pannan. Rovern kuskade fram över ödsliga östgötska stigar mot den Lundbergska gården, fasanjakt, sherryprovning, kanske ett optionsprogram. Jag väcktes av en kraftig inbromsning. En diffus värk i hjärnan. Bilen tom, jag tänkte på cigg, saknade nikotin, munnen torr. Föste undan älghuvudet och lirkade med viss möda upp bildörren. Lutade mig mot en ung björk, som blixtrade i skenet från vårt kvaddade helljus. En sån bisarr scen. Ändå så bedövande vacker.

Kunde jag återberätta mig själv på samma sätt som i en roman, slänga ut lite röda trådar genom generationerna och slinga ihop mina rörelser till en saga? Ett försök gjordes: och du kallade mig osannolik? Du sa: inga bebisar röker! Men vad visste du om mig egentligen.

Jag är på gränsen till ett sammanbrott, men har stannat precis innan. Du tycker att jag är spännande i bemärkelsen elektrisk. Ibland bär vi med oss solstolarna och fäller ut dem i cykelbanan, som om gränsöverträdelsen redan skett. Du kallar mig dåre och idiot och du ljuger inte. När hösten driver in över gatorna med kastanjer och rutiner försvinner du, fladdrar till emellanåt som online på Facebook, men jag törs inte skriva något när du är busy. Vid nyår skickar jag dikten till din morsa. Staden har fastnat i mig, gatorna bränner mina fötter, osv. Du tar kontakt, för undan grenarna och minns oss igen. Du väser: jag blöder. Jag säger: nu gör jag det med.

Vaken. Här är jag, på en soffa, ser inget, ögonen justeras, klart. Någon riktar en revolver mot mig. ”Jaha, välkommen hem”, säger hon. Jag är inte rädd, men var är jag? Det sista jag minns från gårdagen är – ingenting. Jag har inga gårdagar. ”Du undrar säkert vad som hänt?” säger hon. ”Ja, snälla, upplys mig.” Hon fortsätter prata, med revolvern stadigt i handen: ”De varnade för att såna som du bli aggressiva när man berättar.” Jag är nu klarvaken, sitter upprätt, lägger håret på plats. ”Säg då, du är skyldig mig ett svar.” Hon skrattar. ”Nja, inte är jag skyldig dig något. Jag har redan betalat.” Jag reser mig upp och hon siktar. ”Sätt dig ner, robot”.

Du hade slitit hårt för ditt oberoende men var inte nöjd. Du ringde stressat sent en tisdagskväll, rösten tunn som hos ett barn. Jag bad dig att slå en signal på dagtid, när du sovit på saken, men du insisterade.
Strax efter midnatt landade jag i din soffa med rock och kängor samtidigt som jag sävligt drog av mig handskarna. Nå, hur ska vi gå till väga? frågade jag. Jo ja, jag vet inte, sa du, det är du som är experten.
Jag log falskt, sa: Du behöver inte längre andra människor. Du: Ja, precis. Jag: Men det återstår alltså en.