Meny

Försök att inte sova, sa han och strök mig över pannan. Rovern kuskade fram över ödsliga östgötska stigar mot den Lundbergska gården, fasanjakt, sherryprovning, kanske ett optionsprogram. Jag väcktes av en kraftig inbromsning. En diffus värk i hjärnan. Bilen tom, jag tänkte på cigg, saknade nikotin, munnen torr. Föste undan älghuvudet och lirkade med viss möda upp bildörren. Lutade mig mot en ung björk, som blixtrade i skenet från vårt kvaddade helljus. En sån bisarr scen. Ändå så bedövande vacker.

Kunde jag återberätta mig själv på samma sätt som i en roman, slänga ut lite röda trådar genom generationerna och slinga ihop mina rörelser till en saga? Ett försök gjordes: och du kallade mig osannolik? Du sa: inga bebisar röker! Men vad visste du om mig egentligen.

Jag är på gränsen till ett sammanbrott, men har stannat precis innan. Du tycker att jag är spännande i bemärkelsen elektrisk. Ibland bär vi med oss solstolarna och fäller ut dem i cykelbanan, som om gränsöverträdelsen redan skett. Du kallar mig dåre och idiot och du ljuger inte. När hösten driver in över gatorna med kastanjer och rutiner försvinner du, fladdrar till emellanåt som online på Facebook, men jag törs inte skriva något när du är busy. Vid nyår skickar jag dikten till din morsa. Staden har fastnat i mig, gatorna bränner mina fötter, osv. Du tar kontakt, för undan grenarna och minns oss igen. Du väser: jag blöder. Jag säger: nu gör jag det med.

Vaken. Här är jag, på en soffa, ser inget, ögonen justeras, klart. Någon riktar en revolver mot mig. ”Jaha, välkommen hem”, säger hon. Jag är inte rädd, men var är jag? Det sista jag minns från gårdagen är – ingenting. Jag har inga gårdagar. ”Du undrar säkert vad som hänt?” säger hon. ”Ja, snälla, upplys mig.” Hon fortsätter prata, med revolvern stadigt i handen: ”De varnade för att såna som du bli aggressiva när man berättar.” Jag är nu klarvaken, sitter upprätt, lägger håret på plats. ”Säg då, du är skyldig mig ett svar.” Hon skrattar. ”Nja, inte är jag skyldig dig något. Jag har redan betalat.” Jag reser mig upp och hon siktar. ”Sätt dig ner, robot”.

Du hade slitit hårt för ditt oberoende men var inte nöjd. Du ringde stressat sent en tisdagskväll, rösten tunn som hos ett barn. Jag bad dig att slå en signal på dagtid, när du sovit på saken, men du insisterade.
Strax efter midnatt landade jag i din soffa med rock och kängor samtidigt som jag sävligt drog av mig handskarna. Nå, hur ska vi gå till väga? frågade jag. Jo ja, jag vet inte, sa du, det är du som är experten.
Jag log falskt, sa: Du behöver inte längre andra människor. Du: Ja, precis. Jag: Men det återstår alltså en.

Ibland när jag var yngre brukade
mina barn fantisera om tiden då
jag skulle vara yngre än dem,
men den kom ju aldrig
förrän den kom.

Kunde jag återberätta mig själv på samma sätt som i en roman, slänga ut lite röda trådar genom generationerna och slinga ihop mina rörelser till en saga? Ett försök gjordes: och du kallade mig osannolik? Du sa: inga bebisar röker! Men vad visste du om mig egentligen.

Ja men hej ursäkta ja det här låter märkligt förstås men det är sant det jag ska säga men jag vet att du inte kommer att tro mig men jag är desperat så jag kommer att säga det ändå och du kommer att skaka på huvudet och säga nej nej det går inte men eftersom jag måste fråga för att jag måste fråga så frågar jag om du kan låna ut din telefon till mig för jag har tappat telefonen någonstans och jag måste ringa min fru och säga till henne att jag älskar henne.

Den här berättelsen började ödsligt och lite kyligt. På ett torg i Blackeberg. Jag hade ingen lust. Ingen lust att gå till jobbet. Inte i dag. Så jag stannade framför tunnelbanebyggnaden. Stannade kvar på torget. Inte heller gick jag hem. Jag stannade kvar på torget. Vid 14:55 frågade en kvinna mig om vägen. Hon skulle till Holbergsgatan. Jag gav en vägbeskrivning. Men hon gick fel och kom tillbaka. Jag fick gå med henne hela vägen. Hon frågade: lite glögg? Jag sa: ja, det kan jag behöva som jag har stått och frusit. Hon förvarade åtta levande svanar i badrummet men vem var jag att vara besvärlig?

Jag köpte bilen för att låta den stå, som ett utifall att. Utifall att du tänkt håna mig igen, då skulle jag bälta mig ordentligt och försöka minnas hur kopplingen fungerade, köra till Bollnäs och under molnens grå lockar svabba alla golv, spika upp foder runt dörrarna och engagera mig i byggnadsvård och hembygdsföreningar och om kvällarna bara sitta stilla och prata med fingrarna, bläddra mellan rum och låta nervernas spända trådar tänja sig tysta.