Meny

De här dikterna jag
aldrig skrev
gjorde inte någon skillnad
för någon
inte minst för mig!

Handstilen formade en mening
för mig
den ville att jag skulle läsa in mig i den
att jag skulle nysta mig tillbaka
till platsen där den blivit till.

jag jagades
av veckorna
som välte sig
över mig så fort jag
vände blad

här hamnade jag
mittemellan
som en pressad insekt
mellan åtaganden
klockslag och dagar

i vintergatan men ändå
någon annanstans

samlar mig som en samling tystade förskolebarn i linje runt ringen / neuronerna stöter fram melodin som ju bara låter när den inte hörs / rytmiska snärtar över himlavalvet tills jag samlar mig så här / en uppförstorad kärna / en sond från mig till mig

den oförklarade
vill inte bli inskickad
vill inte stöta på sig själv
silad i ett förstånd
liksom stöta sig med sig själv
vill bara inte det
vill bara vara oförklarad

Forsen trycker ut medvetandeströmmens
kapillärer
når fram och vrider om och jag bara
uppstår
med mitt tranströmertemperament

Som om det alltid fanns där
som om det var året innan
eller det dessförinnan
som 2004 när jag på loftet skrev
parallellt om parallella
dimensioner i bruset från
forsen som alltjämt dånar fram
och blockerar det där som
inget egentligen förtjänar men som
pockar på som ett som om

Forsen dånar utefter Hjelles
kapillärer tömmer glaciärer
och fyller oss med ett tänk om

Ja, tänk om?

Jag las undan
det här var plötsligt
det enda som fanns
slingan som ledde tillbaka
till det pågående
ställena vi var på väg till

Du kan alltid nå mig på det här numret

jag leds upp på

tinnituslinjen

trippar på strecket

som på streck

mellan punkt ()

till punkt :

stör mig inte

jag lånades ut i några år

var alla till lags

en beprövad manöver

så möttes vi i en dikt

jag var som släppt

ur en metafor

och jag lyssnade

Tblisi sjunger

vindar vyssjar oss vakna

väcker oss inåt