Flygvärdinnorna fick inte läsa böcker ombord. Det kunde få dem att te sig frånvarande. Inte ägna sig åt eskapism på arbetstid, när det finns passagerare som räds turbulens och andra som behöver mer Heineken.

Det fanns däremot inga regler mot att skriva. Förmodligen för att det aldrig funnits anledning att skapa en. Flygvärdinnor associeras inte ofta med författande, fastän de är en av få yrkesgrupper med ett reellt utifrånperspektiv. De landar och lättar mellan städer och länder, växlar valutor och språk, hittar med tiden överallt, genom nycker och myter, lokala sedvänjor och global hyfs. Som om de efter ett yrkesliv tilldelats en kulturell dyrk, vilken låser upp hela världen. Och om detta kunde de berätta, om någon frågat.

Därför var det inte någon som sa något när hon lutad i fällstolen skrev i dagboken, på tolvtusen meters höjd, någonstans mellan Armenien och Mongoliet, medan passagerarna sov sig till Japan, förutom någon enstaka som tittade på Braveheart eller Toy Story 3. Om de upptäckt henne hade hon betraktats som en kuriositet, likt en rugbyspelande botanist, eller en balettintresserad snickare, snarare än en latmask. Det var heller ingen bok, mer av ett häfte, i vilket hon klistrade in biljetter och flyers och polaroidfoton, och mellan raderna skrev ut allt det där hon inte berättade för någon. De som skulle förstå kunde inte identifiera sig med livsstilen och de som kunde identifiera sig med livsstilen skulle inte förstå.

Så hon skrev, följande, om sina erfarenheter från Amsterdam eller Istanbul eller Miami eller om det var Santiago:

Om jag hade ett andra liv skulle jag stanna och vara allt jag inte kan vara, den som stannar, som blir din fru, veckohandlar, köper en dvärgpudel och går på dressyrkurs. En som förundras över universums storhet, men bara efter hon tittat på en rymdfilm och bara då, för annars är det för mycket annat: med barnen, gräsmattan, tegelpannan som lossat på uthuset och det är extrapris på pelargoner och jag vill ha Mårbacka. Och när du efter tio års äktenskap är otrogen med en yngre kollega  förlåter jag dig, för jag är den typen som förlåter, eftersom män är män, och jag gör mig inga illusioner och när vi reser på skidsemester ihop allihopa bara njuter jag framför brasan på after skin, eftersom jag är en sån som har, en sån som känner att hon har allt.

Och så läste hon vad hon just skrev, rakt ovanför Tasjkent, och undrade vad hon just skrivit, eftersom inget av det där stämde med något hon stod i kontakt med. Så hon skrev igen för att korrigera:

Och om jag hade ett tredje liv skulle jag inte göra något av det där. Jag träffar dig aldrig, utan bor förbi fertil ålder i ett förortskollektiv där vi låter undulater flyga vilt i lägenheten. Vi skulle grilla på stranden ända in i november, då vi köper en van och kör till Sicilien, hoppar på det där erbjudandet om en-euros-bostäder och så inreder vi hus efter hus i nordafrikansk stil. Fram till den stora naturkatastrofen, som ännu inte inträffat, då vi splittras som grupp, efter det stora sveket, som ännu inte inträffat. Då flyger jag hem, tar jobb på förskola och klagar på barn så fort jag får chansen. Och jag kommer aldrig att träffa dig.

Inte heller det där förstod hon. Det bara kom som en sanning. Och då tänkte hon att hon kanske, på den här höjden, efter alla tusen flygningar genom tunn atmosfär och nära rymdens okända signaler, kom i kontakt med sina andra dimensioner. Att den enda anledningen till att hon kunde nå dem och inga andra var att de andra flygvärdinnorna aldrig försökt. Folk trodde att de levde i singular, när de kanske pågick på många håll samtidigt. Det var bara att välja, rakt över Tasjkent, på tolvtusen meters höjd.

Det skrev hon också i dagboken, som mer kom att likna en novell, eller till och med antydan till en kortroman, så att hon slapp skriva om det som verkligen hände, i Amsterdam eller Istanbul eller Miami eller om det var Santiago. Där hon hade kunnat fastna, om hon varit typen som kunde fastna och fördjupa. Kanske är det ändå bättre att aldrig ha älskat än att ha älskat och förlorat, skrev inte hon inte, och tänkte inte ens med sina medvetna tankar. När hon äntligen avbröts av signalen, den om att hon behövdes. Hon slog snabbt ihop häftet, som om blivit påkommen av mamma, trippade tyst till den lysande röda lampan på rad femton, där en dam frågade om det var okej om han öppnade en påse jordnötter, och det var det. Och det var inget annat. Det var bara det.

Alla kände till dinosauriekursens egentliga funktion utom han, som borde ha vetat vad vi alla visste, eftersom han också kom härifrån och var i vår ålder, men av någon anledning hade den kunskapen gått honom förbi. Vi hade sökt till kursen för att den gick att avverka på några helger och gav den studentlegitimation som behövdes för att besöka nationerna. Han hade sökt den för att lära sig mer om dinosaurier.

Första gången jag träffade honom var vid uppropet, där vi hamnade som grannar i bänkraden. Hans ”här” var solitt som hos en fänrik. Det var tydligt att han inte ville riskera något. Kursen hoppades han kanske skulle leda vidare till en examen, en karriär som forskare. Vi andra köpte inte ens kurslitteraturen. Det fanns redan drösvis med kopierade gamla tentor att tillgå. Lärarna var införstådda med upplägget. De hade ju själva varit studenter. Vi skulle mogna med tiden, som alla andra, och då veta på ett ungefär hur studierna gick till, kunde avverka ekonomiprogram eller personvetarlinjen utan att snava på formalia. De hade bara inte räknat med honom, som satte sig längst fram vid varje föreläsning, ställde frågor utifrån de senaste forskningsrönen och tvingade läraren att hålla sig skärpt. Han kunde till exempel kräva svar på varför vi inte lärdes ut sanningen, den att meteoritnedslaget knappast tog kål på dinosaurierna, utan att det högst sannolikt handlade om ett långvarigt vulkanutbrott som sakta förändrade atmosfärens konsistens. Meteoriten gjorde ingen egentlig skillnad.

Gradvis började även mitt intresse att öka, helt och hållet mot min vilja. Han hade ett sätt att prata på som fick en att vilja tänka som han, en sån där karisma som du antingen har eller inte och de flesta har den inte, men han hade den. Om nätterna började jag, även nu mot min vilja, drömma att jag besteg en brontosaurus och att vi gemensamt lunkade fram genom djungeln och trampade på råttor. Alltsammans ganska barnsligt, vilket inte var så konstigt, eftersom jag nyss var ett barn. När jag vaknade var jag inte det minsta utvilad och orkade inte hänga med kompisarna som skulle till Östgöta nation för shotsbingo. Inte heller när Smålands nation presenterade smakprov av landskapssnapsarna.

Nästa helg gick jag på föreläsningen för att ta upp saken med honom. Jag tänkte att han skulle bli glad över att hans engagemang hade spridit sig, men han reagerade inte alls så. Istället tittade han på mig som hon jag vore död och förde handen skakigt mot mitt ansikte. Jag ryggade instinktivt undan. ”Förlåt”, sa han efter att han kladdat av sig på min kind, ”jag behövde se om du var på riktigt. Jag har fått ett litet problem med verklighet och dröm, förstår du. Eller ett stort.” Under mina kommande och rätt mångåriga studier skulle jag komma att träffa på många udda typer och överliggare på korridorsfesterna, men ingen skulle komma att mäta sig med honom. Han såg ut att ha åldrats ett decennium sedan vår senaste föreläsning, och han förklarade varför.

”Jag vågar inte somna”, sa han. Därför höll han sig vaken. Eftersom han plötsligt fått för sig att sömnen bara var en annan variant av död, en tanke han tyckte höll för kritisk granskning och med ens blev den hans sanning. Men inte ens den med den svåraste dödsångest kommer undan, och detsamma är det så klart för den som håller sig undan sömnen. Han berättade att han brukade klara sig vaken i fyra dygn innan han föll undan in i den djupaste sömn han någonsin upplevt. Den pågick i vad som kändes som en evighet och var av ett slag som hade starka drag av verklighet. Det var som att han sparat sig för att uppleva drömmarna starkare, på samma sätt som andra finner större njutning av att dricka dyrt sällan, för att vila smaklökarna mellan varven.

”Det var därför jag behövde undersöka vart jag befann mig”, sa han efter att ha förflyttat båda händerna till byxfickorna för att försäkra mig om att han inte skulle vidröra mitt ansikte igen. ”Du verkar verklig”, sa han igen, ”det gör du, men det är svårt att vara säker nu när jag vet hur det också kan vara. Jag gjorde så här i min förra dröm i slutet av förra veckan och då förvandlades hon till en flygödla.” Jag frågade honom om han var glad över utfallet det här gången, det lät ju inte dumt att kunna förvandla folk till små dinos ändå. ”Nej, det vill jag aldrig igen”, sa han förskrämt, packade ihop sina böcker och gick, fastän föreläsningen inte börjat ännu.

Han kom inte under hela oktober. Den ovanan delade han i och för sig med de flesta andra. Föreläsaren skickade inte ens runt närvarolistorna och de fall det hände gick det enkelt att kryssa för hela bekantskapskretsen. Sluttentan brukade för det mesta vara en kopia av den förra, som i sin tur kopierade den föregående, och det här var en liten lek som universitetet ägnat sig åt i generationer, en variant av studentikos humor, en kurs som inte är en kurs. Ingen hade ens tänkt på att dinosauriekursen handlade om dinosaurier. Det var bara ett namn. Och nu var inte ens den enda egentliga studenten där. Det var möjligt att han istället snöat in på ryska stridsvagnar eller intergalaktiska imperier, som andra av hans typ. Eller var han illa däran. Det gick bara att spekulera, och det slutade jag snabbt med, hade aldrig varit en tänkare och skulle aldrig bli.

Mina egna drömmar hade dessutom lugnat ned sig något, eftersom allt mitt intresse i dinosaurier utgick från hans ännu mer brinnande intresse. Det började däremot kännas lite futtigt att dricka sig full ständigt och jämt och lika ständigt och jämt prata med luggklippta killar om vart man kom ifrån och vad man pluggade, för att då mötas av himlande ögon och så minglade de vidare till någon läkare eller åtminstone systemvetare, och inte någon oseriös nittonåring som fortfarande bodde med mamma och pappa några stenkast bort.

Till sist fick jag äntligen se honom igen. Han dök upp på sluttentan, satte sig längst bak i ett hörn, skrev snabbt ihop sina svar och lämnade in, först av alla. Utan att ens titta ut över salen lämnade han oss, rödögd och med djupa fåror i ansiktet. Jag vet inte vad som for i mig, men jag kände ett plötsligt begär att prata med honom, så jag lät skrivningen ligga kvar på bänken och småsprang ut ur rummet. Han stannade inte upp, fastän han måste ha sett mig i ögonvrån. ”Det händer igen”, sa han bara under tiden han gick genom korridoren. ”Om och om igen upprepas det här och jag har ingen väg ut”. Jag behövde öka hastigheten och omfamna honom bakifrån för att få honom att stanna. Då vände han sig om. Hjärtat tickade snabbt i hans bröst. Han la långsamt händerna över mitt ansikte, blundade och öppnade ögonen igen. På hans långfinger satt nu åter en flygödla, som bara glodde tomt och dumt på honom och ingen särskild alls. Som i all sömn, numera.

Det är en dag i maj där hälften av flanörerna bär halsduk och andra hälften kavlat upp skjortärmarna. Några av de sommarhungriga har samlats på den långa bänken i parken, där jag kommer att bli en, och hon en annan. Hon som är hon i den här berättelsen är ingen jag känner, men vi snart att tillbringa en timme tillsammans, hon med sitt, jag med hennes. Först tänker hon att det är bättre att sätta sig på skuggsidan, för att skapa en buffertzon, eftersom hon inte är ensam utan har med sig två rörliga och stojiga pojkar, men sedan beslutar hon att den bästa platsen nog ändå är någon meter bredvid den där killen som läser Marcel Prousts Kring Guermantes med blyertspenna: samme person som kommer att skriva denna text i ett försök att förstå sig själv och alla andra. Hon bär drag av lantskolelärarinna, bryter på ett medelhavsspråk, bär solhatt och tappar ibland orden när hon tilltalar barnen. Hennes sätt är nervöst, av det där slaget jag ofta dras till och förlamas av, eftersom det tvingar mig till kalibrering i realtid. Barnen har ett desto säkrare sätt, ränner obehindrat runt förbi oss solande. Jag behöver höja volymen i hörlurarna flera gånger för att ens kunna ta in några rader av boken. Då kommer han, mannen de tydligen har väntat på. Det visar sig att han är ena pojkens pappa och medelhavskvinnans nya kille. Dessvärre är min första tanke när jag ser honom inte särskilt vänlig, nämligen: Kan frånskilda kvinnor i medelåldern verkligen tänka sig vem som helst för att inte känna sig som en frånskild kvinna? Inte för att mannen som nu sitter nära mig skulle vara ful eller obegåvad. Han kommer bara från en annan planet, och den här gången är det inte bara Mars och Venus utan snarare Pluto och Merkurius. ”Oj, ni borde inte ha väntat med picknicken”, säger han utan att mena det och det är det jag snart förstår är det utmärkande för hans språk: en för honom osynlig undertext till allt han uttrycker, men synlig för alla andra. Någon lantskoleläraraura besitter han alltså inte, snarare den hos någon som tillbringar dagarna på kontor, leasar sin bil och som lätt kan bli smygrasistisk i bastun. Nu var jag elak igen, förlåt, för han förtjänar det inte, men jag ville markera en dissonans, den alla märker utom det arma kärleksparet. En sorts obefintlig inåtriktad lyhördhet hos båda, som leder dem till känslor och impulser som prickar alla mål utom det enda rätta. Det elefanten-i-rummet-stora. Då det inte längre är någon idé att ens för mig själv låtsas läsa boken börjar jag föra anteckningar i marginalen istället, eftersom vad som händer i min omgivning har klara proustska kvaliteter. Han börjar att prata, med den där tonen igen, som enbart tycks till för att imponera på en omgivning snarare än till själva sonen, till vilken han säger: ”Nu vill jag att du dricker upp yoghurten”. Han försöker att låta mild, men även bestämd, låter betoningarna dansa på varje stavelse. Ett sätt han tar till för att signalera att han både är maskulin och en närvarande förälder, men under det ligger också det där osynliga trycket av: varför måste jag finna mig i det här? En fråga han nog inte själv hör och därför inte är medveten om. Det är komplext, att vara man, tycker han säkert. Det har han så klart rätt i, precis som det uppenbarligen är svårt att vara frånskild kvinna på jakt efter en hygglig snubbe som läst någon annan bok än Zlatans. Plutomannen skämtar nu med barnen. Han försöker anpassa sig till deras lite enklare vokabulär och referenser och pratar först om high five och sen Jackson 5. Det senare går dem över huvudet, men skämten var aldrig avsedda för dem. Pojkarna äter upp snabbt och börjar springa igen. Det blir möjligt för mig att fortsätta läsa, men så plötsligt börjar mamman gråta, dramatiskt och påtagligt extrovert, som om hon vill att någon av oss andra ska rycka in, men vi låtsas förstås vara döva, eftersom vi är svenskar. Plutomannen vet nu att han behöver visa känslor, men han begriper också att han behöver sköta det snyggt eftersom det finns en publik. ”Tänk på din andning”, säger han, eftersom han tydligen är mer inriktad på verkan än orsak. ”Så kan man ju inte tänka”, säger han, och förklarar med det att hon enligt honom känner fel. När det inte heller hjälper drar han till med: ”Säg till om jag kan göra något för dig.” Som folk säger när man verkligen inte tänkt göra något för den sörjande, men inte helt och hållet uteslutit det, eftersom det skulle innebära att de var dåliga människor. Inget av detta tycks hon begripa. Hon förstår inte ens hur gråten uppstått, lägger fram förklaringar som att hon blir stressad av pojkarnas dynamik. Att de inte visar någon tacksamhet. Att hon bygger upp en grundstress. Att hon inte hittar sin roll. Att den gemensamma resan till Öland nog var en dålig idé. Han säger: ”Så ja, gumman”. Men vad hon egentligen känner, men inte hittar fram till, är: Allt känns bara helt fel hela tiden och jag vet inte varför. Det känns som att jag ständigt och jämt tvingas in i ett regelverk som är främmande för mitt inre väsen. Som om jag aldrig kan få bli sedd och uppskattad för den jag är. Att jag till sist alltid blir hysterikan, när alla disparata känslor svämmar över mig.Och vad det egentligen betyder är: Vi passar inte ihop på något sätt. Min kropp, min själ, mitt psyke ber mig om att ta mig ut, men jag förmår inte förstå det. Hon säger istället: ”Jag är hopplös och rörig och du får alla att skratta.” Han säger: ”Bygg inte ett narrativ.” Hon fortsätter så klart att gråta, eftersom inget blir löst, och han sitter intill handfallen, som om han bara har en hammare när allt som behövs är en stjärnskruvmejsel. Pojkarna springer varv på varv med en ny galen frenesi. Nu vore det till och med omöjligt att läsa ens baksidan av ett mjölkpaket. Han förstår att han borde gå, att sortin är enda lösningen. När han hämtat sin son frågar han: ”Vad ska jag swisha för picknicken?” Mamman samlar sig och säger: ”Tvåhundrasjuttiotre kronor.” I samma stund han lämnat bänken uppstår ett lugn av slaget som den när en kopiator slutar fungera i ett öppet kontorslandskap. Allt som finns kvar är våra tankar. Här hinner vi tänka att det ändå är logiskt att en man med ett så annorlunda väsen också skulle kunna ha ett barn med samma temperament och livsrytm. Att det bara är som det är. Att energier antingen matchar eller inte och så många som ändå försöker kombinera sina hammare med skruvar. Nu är mamman äntligen stilla såväl i själ som i kropp. Hennes son också. De kramas hårt symbiotiskt, pratar lugnt och på sitt första språk. Några tårar till faller. Kanske av lättnad, kanske av uppgivenhet. Förmodligen förstår hon fortfarande inte vad som är fel. Och det är väl så, att vi alltid ser alla andra utom oss själva, tänker han som sitter intill, innan han ensam vandrar hem till sig.

Sommaren 2002 upptäckte han Paul Auster på samma gång andra upptäckte alkohol eller tjejer, och med samma törst och iver som sina generationskamrater. Som för de flesta började det med New York-trilogin för honom, övergick till Leviathan och Slumpens musik, vidare till Timbuktu, Månpalatset och Mr Vertigo, utan att någonsin höra upp. Produktionen var till synes oändlig.

Här skulle historien utan ansträngning kunna fortsätta med en mer detaljerad skildring av pojkens läseprocess, de olika intrigernas skiftande natur, den internaliserade berättarrösten eller d-vitaminbristen som uppstod av alla timmar i pojkrummet, men istället låter fäster vi oss vid en annan omständighet som uppstod i honom genom verken.

Verkligheten, den som visade sig mellan läsningarna, kom nämligen att formas efter romanernas logik, där slump och öde gick hand i hand. Han började att promenera stan i en romb, ringa telefonnummer på måfå, anmäla sig till spridda kurser från anslagstavlan, och vad helst han kom på som gick i Paul Austers anda. Det var enda sättet, tänkte han, att föra det ännu förutsägbara livet lite närmare det han läst sig till. Att genom riktade slumpmässiga ansträngningar hitta ett sätt att bli ett mysterium, kanske råka på en lika vilsen flickvän, men ännu hellre: hitta en farbar stig, ett kall, eller åtminstone en plikt.

Något att hålla fast vid i en framtid av oordnade möjligheter och begränsningar.

Därför var han på sätt och vis redo, men ändå alls inte, för det som kom att hända honom på buss 410 mot Saltängen en seneftermiddag i augusti. En händelse som bara hade makt att skaka om just honom. På ett säte låg nämligen ett redan tummat exemplar av den nyutkomna Illusionernas bok. Han fann den när han bytte plats efter Henriksdal i syfte att slippa andas in sätesgrannens andedräkt. På den tomma sofflängan längst bak över motorn låg romanen, kvarglömd eller ditplacerad.

Lite för bra för att vara sant, tänkte han förstås, hade inte ens reflekterat över att det kunde komma nya verk av favoritförfattaren då det redan fanns så många, men analyserade inte händelseförloppet vidare, började istället att läsa, rad för rad, hela vägen hem till Ringparkstugan, vidare in i kvällen och natten och när morgonen hade han läst färdigt historien om stumfilmsartisten som gick igen, för att snart påbörja en omläsning.

Det var då han såg etiketten som iförts bakom omslaget, prydligt i kant i lägre hörnet. Ett efternamn: Löwenfeldt, en adress. Bergbacken 2, samt ett telefonnummer: 08 716 80 04. Alltså hans egna. Självklart hans egna. Vid frukosten frågade han föräldrarna om de tagit bussen nyligen, och när de nekade, vände han sig till trillingarna, som egentligen inte hade åldern inne för att åka buss själva, och så var det den här gången också. Det gick säkert att komma på fler logiska lösningar, men han behövde inte dem. Han slog på vinst och förlust sitt eget telefonnummer men då ekade bara upptagettonen och gränsen gick väl någonstans vid att skicka brev till sig själv.

Världen tycktes intakt på den fronten, men nog hade en stråk mysterium lyckats pressa sig in. Han fortsatte därför att ringa sig själv, från telefonkiosker, från skolexpeditionen, hemifrån kompisar, men varje gång svarade mamma, som ju alltid höll sig hemma efter operationen, fastän det var länge sen hon behövde vila foten. Och till slut sa hon åt honom på skarpen att han inte fick ringa så här för hon behövde sova.

Det gick några veckor och månader och han slutade både att försöka nå sig själv och läsa Paul Auster. Böckerna hade tagit slut och det fanns ju John Fowles och Fjodor Dostojevskij. Efter det fanns det fackböcker om kris och utveckling, kurslitteratur i ekonomiska kalkyler, det fanns årsredovisningar och avtalsförslag, styrelseprotokoll och Financial Times, och de där snabba meddelandena som skickades av ungarna, grabbarna och kollegorna som kom att få honom att sluta läsa allt som krävde mer koncentration än ett par minuter.

När det till sist ringde från numret var han 40 år gammal.

Han stirrade på skärmen och fann det hela högst besynnerligt, eftersom föräldrarna hade slutat betala för fast telefoni för säkert ett decennium sedan, så det kunde inte komma från dem. Samtidigt kunde han inte svara omedelbart. Allt var annorlunda. Det fanns omständigheter, så som att han befann sig på skidresa med vänfamiljerna och det pågick ett storkok revbenspjäll i storstugan. Men ändå.

Ursäkta, jag tror det här är viktigt, sa han, släppte sleven och rörde sig in mot ett av sovrummen medan telefonen fortsatte vibrera i handflatan. Mellan våningsängar klickade han på den gröna luren och frågade:

Hallå? Vem är det?

Rösten på andra sidan var målbrottsljus. Han introducerade sig inte ens, gick rakt på sak:

Hej, jag tror att jag just hittade din bok på bussen. Jag undrar om du vill ha den tillbaka? I så fall borde vi stämma träff. Har du varit vid skjutbanan i Nackareservatet? Jag tror att vi borde, jag menar behöver, ses där. Det är viktigt. Helt livsavgörande faktiskt. Hör du vad jag säger? Det är viktigt.

Nemimi på japanska är ett ord för det som hörs av den som sover. Hon hade hittat det i en lista över unika begrepp på olika språk, jämsides med det portugisiska toadeira (en harpunerad val som fortsätter att yla) och turkiskans mihrap (en vacker kvinna som inte längre är ung).

Hon brukade vända sig mot hans nemimi.

När han i sömnen svirat in sig i täcket och hon vaknade med fötterna i det fria kunde det hända att hon passade på att berätta. Han ville vaken bara umgås, bara kramas, bara ha någon att älta med. De vakna öronen fick någon annan tillgång till, dagvännerna, men hans sömnhörsel var hennes.

Med den kunde hon berätta om sin barndom, så tyst att rösten nästan bara hördes inom henne. Om hur hon som sexåring gick själv till grytet för att locka ut grävlingen. Med en flottig kycklingvinge mellan fingrarna var planen ett locka djuret hela vägen hem till stugan och stänga in det i källaren. Förmodligen hade grävlingen redan gått i ide, och skymningen förändrade skogen, hon hittade inte hem, det bildades skallgång av volontärer och hon hamnade i tidningen men sa aldrig sanningen.

Förrän nu.

En annan gång hade hon blivit erbjuden värktabletter av en polare på en fest, men pillren visade sig vara fentanyl. Ett skämt som slutade med att hon fick tillbringa en vecka på akuten. Då klagade hon på magkatarr och sprängande huvudvärk och kanske depression rentav, men läkarna fann inget osunt och till sist skrevs hon ut. Om detta berättade hon också för hans nemimi, när hon var verkligt säker på att öronen sov.

Månaderna gick och hon fann sig åtskilliga gånger vakna med bara fötter. Hon blev allt djärvare i sina bekännelser, skildrade hur hon skickade en orosanmälan till socialen mot en kollega, eller hur hon brukade stjäla hem Nespressokapslar från föreningslokalen (som en protest mot styrelsen). Inte ens när hon redogjorde för sin detaljerade mordplan mot sin fiende från gymnasiet visade han det minsta livstecken. Han bara sov sött och dumt nätterna igenom.

På morgonen mådde hon ändå stadigt bättre, liksom renad av sin nattliga biktande, och kunde lite enklare spela lycklig fru och brygga kaffe och rosta bröd, och lyssna på hans detaljerade skildringar av sina drömmar. Ena gången hade han hittat en guldfisk i det slutna ekosystemet, andra gången hade han kopierat telefonkatalogen åt en kund. Jisses, så jobbigt kära du, hade hon sagt till hans vakna öron och han hade inte heller då hört vad hon sa, för nu var han redan djupt försjunken i morgontidningen.

Under parasollet på Praia da Mata ringer ett nummer från hemifrån. Du är soldränkt och konturfattig, vill först inte svara, men så tänker du: det kan vara om priset. Så introducerar sig den här myndige rösten för dig, på ett sätt som antyder att du borde känna igen namnet, men samtidigt med ett avstånd som markerar att ni inte känner varandra. Han är således i en mellansfär, varken telefonförsäljare eller vän.

Alltså fortfarande: Det kan vara om priset.

Du hinner rasa iväg i fantasin, där en framtida version av dig beskriver den här stunden som vägskälet. Just när du var på vippen att ge upp öppnades grinden igen, hinner du tänka och så pratar han lite till, men med allt kärvänligare tonfall, om hur faktiskt mötts vid ett tillfälle, över några glas öl i Hagalund, och en svag ilning av igenkänning träder in i hoppets ställe. Nu minns du ju Ann-Katrins kompis Åke, som precis som du skulle till Lissabon de här vinterveckorna för en schackturnering och han har fått ditt nummer om ni skulle vilja stämma träff. Han är rankad i grupp F, så det blir knappast något rafflande kvalspel om du trodde det.

Han är obokad fram till i morgon. Lika bra att ses direkt, tänker du. Förr eller senare måste det ske. Du river ihop badhandduken och klär på dig, kollar ett extra varv efter nycklar, hotellkortet och mobilen och allt är med så det är bara att börja röra sig. Bussen till innerstaden är en kvinna, eller det är i varje fall den person som läser upp stationsnamnen. Próxima parada, säger hon med lika delar nyfikenhet som lugn. Oavsett hållplats eller avstånd mellan stoppen läser hon upp färdrutten med bibehållen tillförsikt. Efter nästan en timme kuskande tillbaka till urbanitet kliver du av. Du har fortfarande sand i skorna. Kvinnan pratar förstås vidare för de som är kvar, opersonligt personligt. Próxima parada hit och próxima parada dit. Nästan att du känner dig manipulerad.

Det står tre män utanför hotellet som kan vara han. Alla tunnhåriga, stormagade, vitskinnade. Två av dem röker, den tredje gör inte det så du chansar på honom. Åke skiner upp i ett leende, ger dig en omfamning som om ni vore gamla vänner, när ni egentligen knappt är bekanta. Han börjar älta sin flygresa. Lite turbulens över Pyrenéerna tydligen. Något barn som stirrade länge på honom mellan sätena.

Hur kunde du tro att den här jönsen var prisutdelaren?

Eftersom du varit här i några dagar redan behandlar han dig som lokalbefolkning och hör efter vart ni ska gå för att få en portugisisk upplevelse utan turister. Frågeställningen är absurd, men du vet ett ställe, säger du och påpekar att det kräver en taxiresa, men utelämnar att en så pass brant promenad hade gett honom slag. Ni åker.

Egentligen är det inget fel på honom, tänker du medan han stillsamt synar vinlistan, han hade bara dålig timing. Det är som att det i samma stund han avslöjade sitt syfte med samtalet också gjorde klart för dig att det aldrig skulle bli något annat samtal. Det här var chansen och så var det Åke som ringde, vars namn till och med behövde förklaras med ett annat. Så klart att han skulle associeras negativt.

Han var den som tog ner dig på jorden, utan att ens veta att du hade hopp om att stiga mot atmosfären. Du vill straffa honom, men lagom. Därför väljer du att inte aktivt delta i ert samtal. Låter honom hålla låda ifred. Det enda du gör är att ställa frågor. Svaren undviker du att lyssna på. Inte heller avslöjar du något om dig själv utan så snart han funderar kring något så viker du snabbt tillbaka mot honom. Djupare, djupare, ytligare, ytligare.

Det här fortgår i över en timme innan han fullständigt byter spår i samtalet:

– Vad sägs om att vi kidnappar någon i kväll? Typ servitören där borta. Är du på? Let’s do it, liksom.

Du frågar, synnerligen besvärat:

– Hur kommer det sig att du säger det här till mig?

Han rör inte en min när han säger:

– Du behöver inte låtsas, kompis. Jag har tänkt länge på det här, till och med hittat några killar i Baltikum med fint track record. Men med dig känns det lite mer säkert, eftersom vi förstår varandra så väl.

Du frågar:

– Hur menar du?

Han lutar sig fram över bordet och blinkar med ena ögat:

– Takes one to know one.

Under en längre tid var det mest intressanta med mig att jag hade tillgång till Horace Engdahls Viaplaykonto. Denna obskyritet fick en avgörande inverkan på mitt sociala liv. När jag vid fester ombads berätta lite om mig själv fann jag mig ha ett socialt smörjmedel jag tidigare varit utan, lika effektivt som om jag redogjort för min tid i porrindustrin eller om hur jag sprungit från tjurar i Pamplona. Pupiller vidgades, andningen blev hetsigare, frågor ställdes. Det blev så klart svårt att logga ut då.

Det bara hände. Horace Engdahls ex-fru hade besökt min sambo för att gå igenom protokoll från en poesifestival, varpå hon ville visa ett vasst framförande via en australisk dokumentär. Det var först många månader senare jag upptäckte att hon fortfarande var inloggad, eller snarare: han. De senaste årens visningshistorik låg där som ett facit. Inte bara tittade han på program om tredje rikets fall och aztekernas byggnadskonst, utan även somliga rent opassande, rent av obscena. Nu borde jag förstås ha gjort det enda anständiga: att logga ut, men jag gjorde ju inte det.

Istället råkade jag undslippa denna märkliga omständighet vid kaffet på bostadsrättsföreningens årsmöte och fann mig omedelbart bli föremål för allas intresse. Jag behövde snart återkommande logga in för att ha ny information att presentera, just som i den där filmen där någon hamnar i huvudet på John Malkovich. Det här var lite samma, tänkte jag mig, och vem hade inte tagit chansen om den erbjöds? Det var möjligen moraliskt tvivelaktigt, men ändå fullt mänskligt. I filmen hade de i alla fall inga skrupler.

Jag satte upp några regler för mig själv. Det var av yttersta vikt att jag aldrig själv började titta på något eget, för då skulle jag bli upptäckt. Inte ens när det var landskamper. Jag fick heller inte vid något tillfälle falla till föga när kompisar bad mig att göra små korrigeringar i Horaces befintliga visningsmönster. Exempelvis föreslogs jag spola fram trettio sekunder i alla program han redan börjat titta på, som något viaplayspöke. Det gick jag så klart inte med på, och på så vis kunde jag känna mig moraliskt överlägsen. Nästan att det var tur att just jag hade fått den här möjligheten och inte någon annan dåre.

Ibland när jag fick tråkigt och sambon jobbade sent på sjukhuset skannade jag av Viaplaykontot, snart så ofta att det blev en rutin. Ofta hände det att han var inne samtidigt och slökollade. Han plöjde sport, allt från hockey till fotboll till stavhopp. Någon gång till och med monstertruckrally. Det skulle ingen kunna tro. Och precis som alla andra så påbörjade han program efter program närmast planlöst, stängde av dem och påbörjade nya. Det var som att följa en tankeprocess i realtid.

Precis som hur vi vanliga människor gör. Vi var ändå ganska lika, han och jag. Det hade ingen av oss kunnat tro.

Lite synd att vi möttes på det här sättet. Nu hade jag ju kommit honom riktigt nära, började mer och mer uppskatta att ha honom i mitt liv. Jag var ju ingen stalker precis, jag var ju hans vän, någon som förstod honom på djupet, som såg honom och accepterade även de delar av personligheten han helst inte delade med sig av.

Förmodligen skulle han finna min existens fascinerande, och inte alls bli arg och bestört. Bara jag omvandlade mötet till något litterärt. Inom kort skulle jag sitta vid hans sida i Gamla stan och akademiledamöterna skulle fråga oss: Ja men hur träffades ni egentligen? Och vi skulle utbyta blickar, han skulle harkla sig, ta över, påpeka att vi kan uppfattas som lite omaka, innan han liksom drog hela storyn. Inom kort var jag en i gänget.

Han skulle hålla tal på min dotters konfirmation, vi skulle utbyte julklappar vid en egen ceremoni på annandagen. Såna saker skulle kunna hända bara jag tog steget över och visade mig. Som en saga. Jag behövde faktiskt agera. Livet levererar inga färdigstekta sparvar, i alla fall inte mitt.

Jag började med att klicka igång ett eget program. Ett drama med John Malkovich. Som en liten hint. Om jag kände honom rätt skulle han uppskatta det.

På syndikalistfesten var jag en av två engelskspråkiga och han tröttnade snart på mig. Då min enda spelbara samtalspartner även behärskade hemspråket fann han snart spansktalande vänner, medan jag lommade runt i minglet och växlade besvärade blickar med innebörden ”ja, vad ska man göra?” Som den där uppgivna emojin med händerna i luften.

Min närvaro blev snart en stressor för övriga, som gärna såg sig som internationalister, och som därmed behövde anstränga sig för att inte avslöja att deras asociala beteende inte hade med xenofobi att göra utan bara blygsel. Skräcken att någon av de andra skulle höra deras veliga försök att möta mig. Eftersom jag uppfattade allt detta fann jag det bäst att sysselsätta mig på det sätt jag kunde. Att under koncentrerad tystnad glufsa i mig tapas höll bara i fem minuter och jag vill heller framstå som vare sig ett fyllo eller telefonmissbrukare.

I festens utkant betraktade jag därför tålmodigt varje plansch som om jag besökte Pradomuseet med hemlig audioguide, synade första maj-broschyrerna vid ingången som någons efterlämnade skrifter, fann i paraplystället en apart högaffel i trä och vann trettio sekunder, innan jag vände mig till bokhyllan längs rummets långsida där rader efter rader med böcker tyngde hyllplanen till bärkraftens gräns. Eftersom jag redan besökt mötesrummet och pentryt förstod jag att det var här jag skulle behöva göra en upptäckt för att sysselsätta mig lagom mycket för att de andra skulle kunna fortsätta festandet utan att ta hänsyn till min alltmer plågade safari i språklöshetens rike.

Det fanns här klassuppsättningar av läroböcker, daterade uppslagsverk och blandade luntor om ägandeskap och fackföreningsverksamhet. Liksom någons cd-skivor, med mestadels lokal flamencorock. Insprängt här och där fanns romaner, magasin med matta omslag och diktsamlingar. Lite Marchado och Nakens, lite Lorca. Snart skulle ju festen begripa att jag gick omkring här och låtsades läsa innehållet, just som ett barn som med övertygad inlevelse härmar valfritt språk. Si, por favor, el madre. Bäst hitta något snarast.

Upplevelsen fick mig att tänka på gången i Japan 2002 då jag inte sett mina bokstäver på två veckor och därför plöjde varje notis i International Herald Tribune när jag kom över ett exemplar. Och den tanken köpte mig ytterligare halvannan minut, men det här sättet att småäta mig fram i tiden skulle ju inte hålla mycket längre. Jag var just på väg att ge upp för att unna mig ett längre toalettbesök när jag skymtade ett litet handskrivet häfte insmuget mellan två identiska manualer till videobandspelaren.

Av detta förstod jag ännu mindre. Bokstäverna påminde om kodskrift. Olika prickar placerades över bakvända bokstäver. Streck genomborrade U och W. N och B skrevs ihop. Några bokstäver hade skiftat lutning med 45 grader. Till och med specialtecknen var nya. Små stjärnbilder av viktigt klotter.

De här diktraderna, som tycktes följa haikuns logik, intresserade mig mer än Lorcas spanska fraser och jag upplevde mig ha tid åt att avkoda dem. Nöjd med mitt fynd tog jag med mig häftet till fåtöljen intill skrivaren, förde mig som någon med ett högre mål och syfte med sitt liv, och bläddrade mellan sidorna i en naiv förhoppning att plötsligt drabbas av en total inblick i det nya språket. Att en lucka i mitt psyke utan förvarning skulle öppnas varpå all den hittills dolda kunskapen vällde ut, som en färdigskriven pjäs i väntan på uruppförandet.

Under ytterligare en minut låtsades jag tro på detta, för vid det här laget hade jag lämnat festens periferi till att inte ens närvara. Omgivningen var blind för mig och jag för den. Kanske hade de redan gått över till sabreringen på balkongen, eller tittade på den omtalade kortfilm som skulle ha premiär senare i konferensrummet eller så stod de kvar och småpratade med varandra, som tidigare. Detta kunde jag inte avgöra i mitt absoluta fokus, där jag lika gärna kunde befinna mig vid ett meditationsretreat på månens baksida som i min säng hemma med nedfällda persienner och hårt skruvade öronproppar.

Det fanns något närmast erotiskt över bokstäverna på det här språket, som jag inbillade mig bara var läsligt för en enda person. Det hade, tänkte jag mig, uppfunnits av en ung flicka för att förhindra mamman att läsa hennes dagböcker. Och så hade kunskapen fortsatt vara användbar upp i vuxen ålder, då språket blivit använt för snart varje privatsak. Som vilken vana som helst som inte haft vett att bli avvänjd. Denna korta dikt, med fem, sju och fem stavelser, kanske behandlade en obesvarad kärlek till en kollega, som hon skrev ut för att han skulle ha orden nära sig utan att kunna förstå dem. Som en trollformel. Papperen var förresten så pass gulnade, att flickan helt säkert var mer gumma än kvinna vid det här laget.

Då höjde jag blicken letande och betraktade grupperna som stod hukade över varandra. Människor i varierande ålder. Kvinnor, män, tjejer, killar, eldsjälar och respektive, några med ostyriga frisyrer, andra skalliga, några tatuerade, andra som följde juristens klädkod. Vem av dessa grålockiga damer, som jag räknade till tre stycken, hade skrivit det här? Jag fäste blicken särskilt vid trion i väntan på att någon skulle rycka till vid åsynen av mig med häftet i knät. Så klart skulle hon avslöja sig så snart hon såg mig. En ilning genom kroppen av ett djup ingen människa kan dölja.

Bara det att ingen tittade åt mitt håll. Jag var vid det här laget kollektivt bortglömd. Då hörde jag ett läte från hallen, mummel av ord och meningar som var för mig begripliga, som om jag vresigt fördes ut ur drömmens djungel. Ett sorry I’m late, med cockneyaccent blev min väckarklocksklang. Och så leddes den polyglotta privatläraren från Bristol åt mitt håll, resolut som om han var den försenade barnvakten, och han gav mig en näve och frågade: What are you reading, mate? Jag slog påkommet ihop häftet, förde det snabbt tillbaka till platsen mellan manualerna, som om jag precis avslutat Jumanji och inte kunde förklara ens om jag ville, och sa så oförställt jag kunde:

Det var inget alls. Ingenting. Alls.

Det hör inte till vanligheterna att den som blir intervjuad också skriver intervjun, men eftersom den utsände reportern avled mellan vårt möte och publiceringstillfället bad redaktören mig att göra ett försök att tolka anteckningarna. För att hedra hennes minne har jag skrivit denna text, på det enda sätt jag förmått. Utifrån minnet: mitt och hennes nedtecknade.

När jag först fick frågan från redaktör Hill hade jag redan glömt det mesta som ägde rum under våra drygt två timmar tillsammans, eftersom jag var i färd med att flytta mellan radhuset i Birmingham till någon annanstans. En plats som så klart var försedd med ett namn, som alla platser, men vars betydelse kan sammanfattas med: inte hemma. Jag ägnade dagarna åt att sortera vykort i lådor, försökte lossa nystan med sladdar, läste understrukna meningar i romanerna han lämnat efter sig, fastnade i berättelsernas flätverk. Vaknade upp av skymningen och fick börja om med mitt sävliga uppbrott.

Från detta perspektiv var det knappast lämpligt att bli intervjuad, inte bara eftersom jag hade annat för mig utan även för att personen som skrivit allt det där de intresserade sig för inte längre fanns. Hon hade gått förlorad bara veckor efter filmen spelades in. När den sista hemligheten röjdes fanns hon inte längre, den som varit jag.

Ändå hade reportern, den nu avlidne, varit enträgen med sina försök. Hon sålde under sitt tredje samtal in intervjun med att den kunde fungera terapeutiskt för mig, vilket jag fann så desperat att jag fann mig tacka ja till förfrågan. Det var något som matchade. Ett tyst klick.

Vi hade inte haft någon tidigare kontakt, men jag kände naturligtvis till hennes namn och ännu mer hennes rykte. Inte många skulle tacka nej till möjligheten att låta henne porträttera en. Så långt förstod jag utan att rådfråga kollegorna. Hon gjorde människor lite viktigare och skarpare, eller så hade de varit så där storslagna hela tiden, det var svårt att avgöra, vilket inte alls innebar att hon förskönade verkligheten, hon valde helt enkelt bara vilka delar av den hon ville belysa, och från vilken vinkel.

Jag bjöd in henne till radhuset, eftersom jag inte hade kraft att ens ta mig till kondiset, fastnade i tankegången om vad jag skulle beställa. Absolut inget koffeinstinnt, men heller inget sött och teet hemma hade djupare bergamott (en så dum ingrediens att snåla in på). Hennes blick kastade sig omedelbart från lärkbonsain, till litografin som kanske eller kanske inte var en äkta Turner (självklart inte), till den där franska hårda soffan han hade köpt, som hade sett så ”oss” ut (vad det nu längre innebar). Så hängde hon av sig: kappan, scarfen, baskern. Hon bytte till inneskor. 

Jag minns inte vädret, för jag var inte ute då eller dagen efter eller den innan, men jag kan se att hon i sina anteckningar beskrivit skuggorna på väggen som dansande, så jag får anta att solen letade sig fram via persiennerna, men eftersom hon inte beskrivit vilken dans så får gissa. Som en flammande aggressiv flamenco, mardrömslikt rasande över min vardagsrumsvägg.

I hennes lämnade anteckningar påstås att den första frågan som ställdes handlade om mina drömdagböcker, som hon hört mig nämna i en tidigare intervju, när hon i själva verket hukande hälsade på min hund Benso och då frågade efter ras. Mitt första svar var alltså: ömsom Bichon frisé, ömsom Yorkshireterrier. Då nämnde hon inte sin allergi, som jag har förstått var svår. I efterhand har jag tänkt mycket på det här, hur hon anpassade sig efter mig, närmaste förställde sig. Hur jag snart anförtrott henne med mitt som om inte var en reporter för ett ansett magasin, utan som det hon faktiskt hade varit: den enda jag pratat med på över en vecka. Därför övergav jag snart min ansats till kontroll.

På minst tjugo olika sätt frågade jag henne: Vad tycker du jag ska göra? Hur hade du gjort om du var jag? Samt, om och om igen: Vad tror du?

Ändå överförde hon inte dessa mina försök till själslig närhet till sin anteckningar. Kanske av ointresse, eller av artighet. Därför kan jag heller inte skriva den här texten, eftersom den aldrig var min att skriva. Den skildrade inte den objektiva verkligheten, bara en mycket liten del av den: hennes. Och den är för alltid förlorad. Må hon vila i frid.

Vart sitter ditt barn? frågar jag den unge mannen i sätet intill, som precis som jag placerats utanför de övriga, de egentliga: familjerna, paren. Vi är som en restlista längst bak i planet, ihopklumpade som singlar, lösdrivare, emigranter.

Han tittar på mig skrämt, jag hade lika gärna kunnat ställt frågan om hans månatliga premiepensionsutbetalningar. Nej, jag har inga barn, säger han, och menar med det: Jag är ju ett barn själv.

Jaha, säger jag, nu minns jag inte riktigt vad som väckte den associationen.

Och jag försöker återkalla bilden av hur han några minuter innan kånkade in något som såg ut som en skötväska i den redan välfyllda hyllan ovanför oss. Just så där stressat som alla andra småbarnspappor i planet. Det ena efter det andra, men det räcker inte. Då tar han fram den: nackkudden.

Den är i bebisstorlek och föreställer de färgglada filurerna i Babblarna, vars monotona youtubelista jag föreställer mig gått varm hos närmast varenda europeisk förälder det senaste decenniet.

Du kanske tänker på den här, säger han, och jag nickar.

Han förklarar vidare:

Jag köpte den på en marknad i Malaga, tyckte den var lite kul.

Jo, säger jag, det måste ha varit den som fick mig att tänka så.

Det går liksom inte att stärka honom i situationen. Han är en 23-åring som köpt en babblarnanackkudde till sig själv. Det är lite lustigt, men inte tillräckligt lustigt för att det ska vara ironi. Han tyckte om den helt enkelt. Och det är hela historien.

I samma stund försöker han kränga på sig nackkudden, som jag antar för första gången. och inser att den bara räcker halvvägs runt halsen. Då för han den framför ögonen och jag ser hur den förvandlas för honom, från lite kul till en småföräldersassessoar. Från det han sett till det jag ser. Han kommer inte försöka använda den igen.

Någon timme in på flygningen blir han utstirrad av en liten rastlös pojke som studsar i sin pappas knä sätet framför. I en akt av givmildhet men även lättnad räcker min sätesgranne över nackkudden till pojken.

Du behöver den bättre än jag, säger han så att jag hör.

Hon hade ännu inte kommit till insikt om att huvudpersonen i hennes liv var sonen, uttolkaren, som några decennier senare skulle hitta kartongen med brev på vinden och lossa den torra fnasiga gummisnodden.

Hennes hjärtas sanning hade rasat ut på plankorna, lika oordnat som känslorna de försökte uttrycka.

Om detta visste hon inget när hon stressgick sin slinga till kontoret, dag efter dag, alltid inpyrd med en känsla av att vara lätt att ersätta, som alla andra på den arbetsplatsen, och på alla andra arbetsplatser för den delen. Bara en fråga om perspektiv, skulle sonen sammanfatta saken i sin roman, som visserligen osade biografi, men som strängt taget var ett hopkok av önsketänkande, tolkningar och fantasier.

Sant var att långa avstånd hade stått emellan henne och föremålet för svärmerierna: en generation och en kontinent och en adelstitel. Så klart att läsarna skulle fastna för historien om kuratorn som snärjde en baron på Sardinien, och som fick honom att sånär, men bara sånär, lämna herrgård, familj och ferrari. Filmatiseringen kom att få tanterna att böla och gubbarnas hopp att tändas. Hon var som andra, som ett nästan.

Men inget av detta hade hänt under tiden hon fortfarande trodde sig vara huvudpersonen i sitt liv. När hon knatade hem från kontoret, lite för tidigt den torsdagen, och vittrade brevlådan utan annan förväntan än att få sålla bland reklamblad och fönsterkuvert.

Så märkligt ändå, att det i varje historia alltid funnits en tid då karaktärerna ägnat tomma dagar ovetande om att de i själva verket levde fram historien, att de genomförde något för första gången som skulle komma att upprepas till oigenkännlighet, genom skriftställare och läsare och bli myt. Att det fanns ett tillfälle där allt bara var liv. Några av alla dessa miljarder situationer som människor orsakar i varje stund, som senare tillskrivs samma värde som en svirrande elektron i kosmos, om ens det.

Och trots myten, som skulle formas kring hennes mjukhårda person, fanns den i denna stund ännu inte, och inte heller merparten av de människor som skulle att prata om henne och få henne att leva vidare som en klassisk figur, det fanns bara det här: sekunden hon lyfte på locket och där på botten under gratistidningen fann ett rikt frankerat vykort med vacker slirig handstil och ett Svezia under adressraden.

Här började hon utan vidare se sig själv utifrån, eftersom aningen som en slö blixt trängde sig fram till medvetandet, att det kanske, möjligen kunde vara skickat från honom. Inte längre förstod hon händelseförloppet som helt och hållet sitt eget. På sätt och vis tillhörde det från och med nu alla, redan. Det var givet på något sätt, att det skulle bli så här, någon slags utökad deja vú, genom alla andras myter.

Och i samma stund såddes ett första frö till det som blev historien, skrev sonen i romanen, som hon aldrig skulle komma att läsa, än mindre uppleva.

Det var 1974, 1975 och nästan hela 1976 och jag misstänkte att folk höll på med helt andra saker. Medan en annan ägnade sig åt hemmaliv, till lika delar meningsfullt som meningslöst, för det var ju bara ett sätt att hålla en levande: handla mat, laga mat, arbeta, moppa golv, gå med soporna, köpa nya vinterskor, täta listen i hallen, be värden om ett nytt proppskåp efter incidenten med ”frisbeen”.

Min granne hade inte heller några egenheter, men han hade åtminstone en historia. Hans brorson lydde till namnet Henry Kissinger.

Och honom kände man ju till: den tyskfödde amerikanske utrikesministern. Genom ödets nyck hade den ene Kissinger blivit ett med världspolitiken, och den andre försetts med ett hyreskontrakt på Gärdet, där han spelade jazzplattor mest hela dagarna och rökte briarpipa.

Men så hörde jag genom väggen ett samtal, som utan tvekan ägde rum på tyska, liksom med automatiskt ohövlig och irriterad ton. Morgontidningen hade gjort gällande att Henry, brorsonen, skulle komma på besök i samband med nobelfesten. Jag lade ihop ett och ett och började planera. Nog skulle väl politikern prioritera sin familj när han besökte Sverige?

Jag hade inget särskilt att säga till Henry Kissinger, var själv inte politisk, visste inget om Vietnam eller Nicaragua, men jag kände att jag behövde något. Bara något. Som förändrade allt. Så jag tänkte ut en historia som skulle väcka hans intresse, hur jag döpt min undulat till Nixon, nej, för futtigt, eller att jag i unga år besökt Fürth, nej, för sårigt, eller, ja, något annat.

Några dagar senare hörde jag någon röra sig i trapphuset med okänd energi, glodde ivrigt genom kikhålet och det var ju inte politikern men förmodligen en CIA-agent, eller så som jag föreställde mig en. Men han hann in hos farbror Kissinger innan jag hann tänka ut på vilket sätt jag skulle agera. De rekade väl inför den stundande fikan. Om de hade knackat på hos mig hade jag bara visat min tomma bokhylla, så att de förstod att Henry skulle vara trygg här i huset. I händelse av revolution skulle jag vara den sista att veta, skulle märka det först när avsändaren ändrats på avierna.

Någon dag senare knackade min granne på och frågade om han fick låna lite mjölk. Helst röd. Det fick han så klart. Följ med in, sa jag, och så stod han där lutad mot diskbänken medan jag strilade över någon deciliter i en karaff. Du väntar besök, antar jag? sa jag. Jojomen, sa han, utan att utveckla. Han nickade artigt och tog med sig mjölken till andra sidan väggen.

Dagen därpå knackade han på igen. Karaffen tom.

Tack för lånet, sa han. Det blev lyckat. Alla glada.

Då hade jag ändå stått lutad mot kikhålet hela föregående kväll. Ingen hade kommit in eller ut ur lägenheten, det hade jag kunnat svära på. Förutom möjligen någon minut när jag behövde besöka toaletten. Det måste ha skett just då. Osannolikt, men inte omöjligt med tanke på min normala tur.

Vad synd att jag inte hann hälsa på honom, sa jag.

På vem då? frågade han.

Din brorson, Henry, så klart. Jag må vara ointresserad av politik, men jag vet ju vem han är.

Min brorson heter Harry, sa han och tittade på mig förbryllat.

Jaha, sa jag.

Vi spelade tennis på din yacht när vi såg hur himlen växlade temperament. I horisonten en svart ovädersvägg, som rullade närmare.

Det var ingen idé att spela klart, tyckte du, så klart, eftersom jag endast var ett snabbt ess från matchboll. Innan jag hann måtta ett slag hade du pallrat dig, väskan och hinken mot köksingången.

Normalt sett var jag en opålitlig tennisspelare, med en till lika delar exceptionellt stark som svag forehand. Varför du vann, med ditt statistiska spelsätt, behövde bara hiva över bollarna och låta mig slå i nät. Förr eller senare skulle jag ge bort poängen.

Men inte i dag. Mina intentioner hade agerat synkront med utfallen, stoppbollar, smashar och volleys, med banor som förprogrammerade av en kommandocentral. Äntligen betedde jag mig som den jag var. Mina skor hade dansat fram längs baslinjen, helt lätt, närmast som om de bara i undantagsfall behövde vidröra underlaget. Knappt en tanke blev tänkt under de knappt två seten spel. Allt bara hände, som ett öde, innan molnen, vågorna, stormen.

Du zappade mellan program i kabyssen, under tiden båten guppade mig ur form och in i de normala svängningarna. Du räckte mig en skål jordnötter från gårdagens poolparty men jag ville inte ha. Du försökte omplacera en slinga i mitt hår, men jag ville inte att du skulle komma nära. Men vad är det om då? frågade du. Jag känner inte för det, sa jag. Det är allt. Ibland känner man inte för det bara.

Vad är det om? sa du igen.

Du har med det här att göra på något sätt, sa jag.

Egentligen är du bortkapslad, med dina over-ear-hörlurar, och den lilla skärmen tryckt nära kroppen, vinklad så att skrollandet bara visas för dig.

Men ändå den där känslan att inte vara säker. Det finns ju övervakningskameror, det finns andra passagerare. Även om de flesta som du sitter upptagna i sina skärmvärldar, för att försäkra sig om att den här resan inte ska kunna föras till kategorin de minnesvärda, men ändå, känslan. 

Hundra procent är trygghet, nittionio procent är ovisshet, ovisshet leder till anpassning. Resten av turen från Djurgårdsbron förbi Kungsträdgården och Slussen genom Söderledstunneln till Medborgarplatsen och Åsögatan ägnar du dig åt en annan typ av skrollande: moget, eftertänksamt, dopaminfattigt, av slaget du skulle kunna tänka dig att stå till svars för vid en anställningsintervju.

Jaha, skulle den presumtiva chefen säga, låt se här, vi ser i vår data att du läste essäer från The Economist och tog del av Utrikespolitiska institutets nyhetsflöde under din pendling hem med 76:an den här slumpvis utvalda tisdagen i december 2023.

Jobbet skulle så klart vara ditt utan vidare diskussion. Jämförelsegruppen andra dårar hade väl under samma tidsperiod tiktokat sig till epilepsi, eller ironiskt lajkat kusinens bilder från grisfester på Mallis.

Nej, så skulle det inte kunna gå till, det var orimligt, det fanns ingen som hade med det här att göra och inte heller var det sannolikt att ungarnas föräldrar eller någon voyeurgranne satt där bakom dig med opassande stort intresse för dina förehavanden, och det vet du med säkerhet när du trycker på stoppknappen för att kliva av och vänder blicken och panorera mot den öde sittgruppen bakom dig. Du har varit ensam här länge nu. Det är bara du kvar, och så känslan, den som uppstår när du inser dig ha varit övervakad av ingen utom dig själv.

Lägenheten brann faktiskt upp. Efter alla hennes ojanden om gasen hade den till sist antänts. En liten glömska bara. En liten gnista bara. Bokhyllan ett sävligt fyrverkeri. Mattan glödde ut i knutarna. Och där låg jag i sovalkoven omgärdad av lågor, redan slocknad av den giftiga röken. Sussade sött som ett barn, eller en mätt nöjd katt, inlindad i mig själv och duntäcket. Det var så märkligt. Jag trodde ju inte på sånt här, hade ägnat en livstid åt att argumentera för motsatsen, det rationella, det jag kunde begripa utifrån det lilla jag redan trodde att jag begrep. Nu såg jag mig där förgasad, när elden dansade närmare min hud och de tunna savanner av hårstrån som skyddade det jag kallade mig, lika effektivt som ett stängsel mot en rasande lavin. Eller såg och såg: jag betraktade scenen ögonlöst.

Det här skulle ju inte kunna hända. När livet slutar är livet slut, då finns varken tanke, analys, känslor eller tillbakablick. Ändå rörde jag mig bort från livet in i en fas jag inte ägnat mer än några sekunder åt att utforska. Vart hade jag egentligen hamnat, och vad var egentligen jag?

Under tiden kroppen förkolnade gled jag högre, genom våningsplanens skiftande temperaturer, över takåsarna, mot himlen med sina slöjmoln, cumulus och cirrus. Högre, högre. Det var som att jag fortfarande var jag, men vad var då jag om det inte var de där bruna irisarna, valkarna över magen, det lite halta steget som hördes i korridoren på så långt avstånd att det var som om jag gick i tretakt. Jaså, trummisen är här, sa tjejen i repan, och jag var med på noterna så att säga, skrattade åt vår internhumor eftersom jag var inne och inte ute.

Men nu: hur såg jag då ut? Det var väl något själsligt över min resa, fick jag anta. De religiösa hade ju pratat om sånt. Nära-döden-upplevelser och andra hallucinationer, hur tusentals om inte miljontals människor beskrivit hur de föredragit det lockande ljuset framför att bli tillbakaslitna till de våldsamma kalendrarnas rike.

Den blå planeten syntes inte längre. Väderstrecken därmed utplånade. Behövdes väl inte i universum. Finns inget upp och ned. Upp till vad? Ned till vad? Hur skulle någon begravas med huvudet mot Mekka här?

För första gången började jag spekulera kring vad som skulle hända härnäst, eftersom kosmos enligt allt rimligt tänkande var oändligt. Skulle jag glida bort så här för alltid, ja, då hade jag gott om tid att begrunda mina knappa sex decennier som kropp. I några år skulle jag förmodligen förbanna mig för mitt bristfälliga säkerhetstänkande för att sen ägna ytterligare några att älta vad som hade hänt om jag trots allt hade krävt skilsmässa den där gången, så hon inte sen hade tagit mig för given. Eftersom jag inte ens var man nog att ställa ett enda litet rimligt krav: mig eller honom. Det fanns alltid ett å ena sidan.

Och nu gled jag vidare i å andra sidan, den del av existensen jag aldrig intresserat mig för annat än som irritationsobjekt. Dårarnas samtalsämnen: astrologi, häxkonst, spiritualitet och livet efter detta. Om det nu verkligen kunde kallas liv, för det fanns ju definitioner för det där: behov av vatten, egen omvandling av energi och möjlighet till fortplantning. Kan själar mötas och föda andra själar? Det kanske jag skulle bli varse om någonstans från nu till evigheten, men sannolikt inte, tänkte jag medan galaxerna blixtrade förbi i ögonvrån i allt högre hastighet, som signalljus på motorvägen en kväll i december. Vägarbete eller utryckning, eller något annat som inte rörde mig.

När jag till sist vaknade som jag var jag fortfarande jag, helt och hållet jag, så mycket jag som jag någonsin kunde bli, men jag var varken lederna eller hårfästet eller de känsliga tinningarna utan ett grönt och tunt väsen byggt av klorofyll, hungrigt jagande upp genom jorden på jakt efter samma sak jag alltid önskat mig: sol. Allt var bara hals och tår, stjälk och rötter, och det var äntligen vår.

Fjorton år efter att han hade avlidit skulle huset eldas upp. Jag hade cyklat dit med ett vemod i bröstet, för att se hur brandkåren skulle avsluta alltsammans. Vinden ylade som om huset var dess flöjt, och dörrarna slog fram och tillbaka, under tiden männen förberedde sig.

En liten gnista från en tändsticka var allt som behövdes. Tjäran på väggarna var lättantändlig och väldiga lågor restes snart från byggnaden. Flammorna syntes ända ned till sjön, sa folk, påminde lite om norrsken.

Jag grät som om jag blivit amputerad, eftersom det var en bit av mitt eget liv som förvandlades till aska. Det var ju här det började en tidig junimorgon då jag var på rymmen efter att farsan drämt till mig över näsryggen. Bara hammarslagen hade hörts den timman när jag vandrade på åkern, och det var som han kallade på mig, och han blev inte ens förvånad av att få besök, fastän han bosatt sig så ensligt han kunnat. Han sa att jag visst kunde hjälpa till, och det fanns ju plats för fler.

Min uppgift blev att söka runt i bygden efter spillvirke, som jag samlade in på en vagn och förde till byggarbetsplatsen. Då och då fick jag bära bräder och resa väggar, men mest skulle jag lyssna på hans berättelser om behovet av sjuksköterskebostäder när kriget skulle ta oss, och förstås de eviga tiraderna om världens undergång. Jag lyssnade med full tilltro, eftersom ingen tidigare pratat med mig som en like, och det var nog därför jag fick stanna i hans ark.

Bygget liknade inget annat. Rummen var staplade över varandra som udda klossar, och visst var jag emellanåt lite rädd att någon högre tillbyggnad skulle trilla av om jag lutade mig för mycket mot en vägg. Någon plan fanns aldrig, istället lät han omständigheterna skapa framtiden. Om en bräda var för lång, vilket ju alltid var fallet, eftersom han aldrig köpte eget virke, kapade han den inte, utan lät den fortsätta in i ett nytt rum, placerade ut en soffa och lät väggarna sättas upp senare, vilket gjorde det omöjligt att möblera om, eftersom dörröppningarna alltid var trånga. Det fanns inget slut på huset, behövdes alltid ett nytt rum, en ny trappa, en linbana, en inomhusbassäng, en vattenpumpspropeller, eller ett utedassystem för inomhusbruk. 

Den andra sommaren lät han mig bo i residenset, som gick att nå med en gungande hängbro från det första tornet. Nu ville han inte längre ha min hjälp att bära och montera, utan krävde enbart mitt läshuvud. Jag hade aldrig tidigare ens gett mig i kast med en bok men nu ville han att ”mitt unga friska sinne” skulle tröska igenom Montaigne, Konfucius och Schopenhauer, för att sammanfatta vad jag lärt mig för honom vid dagens slut. Namnen hade han memorerat under årens lopp, tänkt på allt han gick miste om i huvudet, under tiden han använde sina nävar, men nu skulle jag bli hans förlängda hjärna.

Residenset var inrett för studier, fanns skrivbord och stol, och en schäslong för kontemplation. Alltsammans sånt jag bara föreställt mig för andra, jag var ju barn till en grossist, kunde inget om humaniora, men nu var det bara jag som fanns till hands. Så jag försökte, tragglade mig fram genom texten och berättade framemot eftermiddagen om den tyske filosofens ord om det illusoriska och destruktiva i viljebejakande, eller fransmannen om att en människas verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt. 

Han visade inte särskilt stort intresse för vad jag hade att säga, jag tänkte att idén kanske lät bättre i tanken än i praktiken, men jag strävade vidare och läste alltihop, fick nya luntor och läste även dessa, vilka jag på bara några veckor blev allt skickligare på att förstå och recitera. Kunskapen hade slagit rot i mig, den började växa och förgrenas, jag kunde lägga på information till tidigare information, och snart läste jag av egen fri vilja, eftersom mitt inre krävde mer.

Först i slutet av augusti undslapp han sig han att jag kunde sluta prata eftersom han redan läst alla de där böckerna. Han höll på att dra avlopp och behövde i detta läge mer mina händer än ord. Jag greps av ett kort raseri, som övergick i förvåning, och frågade: Så varför har du låtit mig göra allt detta besvär? Ja, säg det? sa han och log faderligt.

Det fanns ett datum. Det fanns ett elfte juli 1983. En dag bara, såna vi har hela tiden, såna som börjar med uppvaknandet fortsätter med ett myller av väl inoljade rutiner och slutar med sänggåendet. Såna dagar som kommer och går och som man inte vet är livet. Den här dagen var mer liv än de andra, hade hon sagt till mig i brevet jag läste först när jag inte längre kunde ställa följdfrågor.

Jag tillbringade en sommar i Kungliga bibliotekets källare bland skärmarna och de glosögda och plöjde igenom dagstidningar. Samtidigt som hettan böljade över Stockholm fläktades vi kalla i underjorden. Jag och de andra med så kallade specifika intressen. Vi som inte hade glädje av det som pågick omkring oss, som fann oss i det som redan pågått, det statiska men oupptäckta. Någon hade snöat in på svenska spagettiwesternfilmer, en annan studerade nyliberala tendenser på efterkrigstidens ledarsidor. Själv läste jag allt som hände den elfte juli 1983, eftersom jag inte fått mer precisa instruktioner än så. Datumet som skulle förklara allt som senare ägde rum. Emigrationen. Anfallen. Borttynandet.

När jag fikade med en av de andra, en skallig doktorand med odör som var inne på femte året redan, kallade han mig skämtsamt för KB:s Bill Murray, efter Måndag hela veckan-skådespelaren som aldrig kom någon vart i kalendern. För precis som honom hade jag fastnat i tiden, ältade den där måndagen för över fyrtio år sedan som om varje notis gick att läsa kremlologiskt.

Det var inte något speciellt med den dagen egentligen förutom en sak, som uppenbarade sig vid första sökningen. Det slogs något slags värmerekord då, 34,2 grader, som inte överträffades förrän 13 juli 1994, då brandkåren besprutade Danviksbron för att den inte skulle svälla i hettan. Det var en ledtråd av något slag ändå, men till vad?

Vissa dagar ägnade jag timmar åt obetydligheter, artiklar om ränteändringar eller fångutbyten mellan Israel och Egypten, eftersom de framkallat en vag känsla av viktighet. Någonstans i massan av elfte juli 1983 skulle jag hitta fram. Kanske i Hallandsposten. Eller i Sydsvenska Dagbladet. Möjligen i Norrbottenskuriren. En själens nyckel som bara den som visste hur att leta skulle hitta. I den oändliga textmassan fanns hon.

Eller inte, men vad hade jag för val än att leta? Det var inte som att jag hade något viktigare för mig, varken nu eller senare. Något jobb på lager skulle jag ändå inte få mitt i sommaren och arvet skulle räcka till att täcka hyran i gott och väl ett år framöver.

När jag kom hem om kvällarna till hennes lägenhet på Torsgatan, drog jag för alla gardiner och tryckte igång någon av VHS:erna i videon. Casablanca, Nils Poppe och Pinochio. Jag lät sinnet översvämmas av intrycken, för att inte fastna helt i det där sabla datumet.

Vad hade jag ens gjort då? Jag förde ingen dagbok på den tiden. Det var väl sommarlov. Vi var förmodligen bortresta: kanske Grekland igen, eller Mallorca, möjligen Lanzarote. Lodandet i minnet gav inget. I mig hade elfte juli 1983 alltså varit ett ingenting i väntan på att bli ett allting. Om jag bara hade vetat. Jag hade fört anteckningar, studerat varje minut med stort allvar, för att inte låta någon detalj gå förlorad. Samtidigt: jag var ett barn. Hur är barn? Barn är bekymmersfria. De tror att de kommer att få nya datum i oändlighet, fastän de själva är lever närmare oexistensen än den vuxne, befann sig nyss i en oändlighet utan datum. Ändå strosar de rakt in i livstiden och tror sig besitta ett ägandeskap.

Och så kom efteråt: när jag ägnade varje vaken timme åt att bläddra igenom nöjesnyheterna i Borås Tidning för att se om den där intervjun med revyaktrisen kunde innehålla något värdefullt påstående, eller tittade på den mallade tv-tablån (igen), men jag hade inte undersökt den i just Dalademokraten, kunde ju finnas en glitch någonstans så att säga, men det fanns det aldrig. Det var alltid samma program. Samma tid för Aktuellt. Samma för Rapport. Samma för Teknikmagasinet och samma för Landet runt. På radion ekade ekot genom tablån, varvat med klassisk morgon, land- och sjövädret.

Om nätterna började jag drömma om programmen. Det var som om jag var där igen i skinnsoffan, som om jag mindes det jag inte kunde minnas.

Det blev augusti och september. Vädret slog om, hårt. Det regnade utan uppehåll och med ett oändligt tålamod, sa de som uppmärksammade sånt. Nykomlingar som försökte småprata med oss i källaren, som dyvåta slog sig ned framför projektorerna och trodde att det var någon mingeltillställning, när allt vi gjorde här var att studera det som kommit och gått för att förstå vad som fastnat mellan raderna. Här fanns inga dåliga väder, ville jag säga, men då förlängde jag ju diskussionen. Bättre att bara låta allt det sagda hänga kvar i luften som om det aldrig uttalats.

Jag var inne på horoskopen nu, tänkte att det kan finnas något där. Det hade ju inte funnits något på insändarsidorna, eller bland sportresultaten, inte heller hade serierna gett utslag (jag var så trött på Knasen och Hagbard), och verkligen inte radannonserna (som jag hade stora förväntningar på), men det kunde absolut finnas något i kräftans tecken, antog jag. 

Det stod i Norrköpings Tidningar:

”Den charm och energi du utstrålar i dag kommer att påverka alla omkring dig. En viss person kan ta ett efterlängtat initiativ.”

Förmodligen betydde det inget, för övriga stjärntecken beskrev ju liknande öden, men det var alltid något. Jag fotade på texten och placerade den i min mapp med potentiella fynd. Här fanns bland annat notisen om det bortsprungna barnet i Flen (vem springer bort i Flen?), reportaget från härbärget i Uppsala (där en av de boende tidigare jobbat som präst) och väderprognosen som visade minusgrader i Bohuslän (ett uppenbart feltryck, eller?) Tanken var att jag ska gå igenom alltsammans vid ett senare tillfälle, för att om möjligt hitta ett dolt mönster i elfte juli 1983.

När det slog mig, som ett eureka: Det som hände den elfte blev ju omskrivet först den tolfte eller trettonde! En kall kåre av skam löpte igenom mig, följd av en känsla som bara kunde liknas vid ren och skär lycka.

Jag ägnade resten av hösten åt de efterföljande datumen, först ivrig över min insikt, men sedan alltmer nedslagen över att dessa tidningsdagar i mångt och mycket liknade de andra, bara med andra namn och porträtt. En oändlig svit vardag. Det var fortfarande torka i blåbärsrisen utanför Piteå och bankrånet i Östersund var alltjämt olöst, men jag kom åtminstone framåt, om så bara ett par dagar, men det var en avgörande förändring, tänkte jag.

Precis som Bill Murray kom jag till sist vidare i livet, mot livet, och visst kändes det som att jag hade ett annat skimmer i blicken när jag mötte den i spegeln på vägen ned i gruvan. Som en person som funnit, eller åtminstone hade en klar riktning mot framtiden. Någon som var på väg någonstans. Visst? Visst var det så? Det kändes som att hon svarade.

När jag så äntligen kom till Montpellier krävdes inte mer än fyra takter innan auditionledarna förklarade att de sökte något mer lågmält.

Förgäves ansträngde jag mig för att förklara hur kaklet som täckte golv och väggar förstärkte slagen i själva slagverket, åstadkom dova dån istället för diskant. Hur vispen orsakade åska istället för dugg. Hur jag dessutom kunde så mycket bättre än så här, vunnit både talangjakter och skänkts åtråvärda stipendier, och dessutom var jag vassare i takt sju och åtta, om de bara hade haft tålamod. Kvintetten barska åhörare bara skakade på huvudet, och gav mig en blick som antydde oförsonlighet.

Det hade ju väntat andra i rummet intill, horder av musiker från platser som Portugal, Armenien och Nicaragua, som alla rest hit i hopp om de kvarvarande platserna i orkestern.

Jag hade ingen bokad returresa, eftersom jag fram till nu alltid vunnit, så jag stannade utanför konsertsalen efter nederlaget för att vinka in någon annan avvisad musiker. De första pratade inte ens engelska, och jag kunde heller inte avgöra om de valts ut eller sållats bort eftersom de gick så snabbt, men så kom en bulgarisk pianist lommande ut i korridoren, lika rådvill som jag varit bara en kort tid tidigare.

Fem takter, sa hon, jag har rest hit för fem takter.

Jag fick fyra, sa jag.

Alltid något, sa hon. Jag var i varje fall inte sämst. Nej, förlåt, det var dumt sagt. Du förstår, jag har aldrig blivit bortvald förut och om jag ändå ska bli det borde det ju bli på rimliga grunder.

Child prodigy? frågade jag.

Solokonserter från sex års ålder, sa hon. Skrev min första symfoni på lågstadiet. Tanken på ett annat yrke har aldrig föresvävat mig, men nu så kanske.

Hon skrattade, som om hon skämtade, men i skämtet låg ett stråk av allvar och då kom hon helt av sig och började gråta.

Det känns alltid så första gången, sa jag och strök med handen över hennes noppiga cardigan. Här ljög jag, för jag hade heller inte smakat förlustens sälta tidigare, men hon behövde stöttning, tjejen, kunde ju inte börja grina jag också.

Då kommer det inte bli en andra gång, sa hon och velade med blicken efter något att snyta sig med, hittade en dörr som hon trodde gick till en toalett och försvann dit en stund. Hon verkade ha hittat en pappershandduk där inne, snöt sig och torkade tårar. När hon vände ut igen var det utan mascara.

Fem takter, sa hon igen, ilsket. De jävla amatörerna kan ju glömma att jag skulle vilja spela för dem. Om de så bönade och bad. Jag hatar dem allihop.

Ska vi inte bara gå och dricka ett glas vin ihop? frågade jag. För att släcka våra sorger.

Visst, sa hon, utan att visa särskild stor entusiasm inför projektet, rev bara åt sig väskan och gick.

Etablissemanget som låg utanför konserthuset var av slaget turistfälla, med stora bilder på måltiderna fästa på menyn, som för att garantera att de visst var kapabla till att hantera livsmedel. Det var hennes förslag att gå dit, eftersom inget ändå spelade någon roll längre när hon inte var hundraprocentig. Hur skulle hon komma hem och förklara det här? Hennes pappa skulle kanske resa hit och mörbulta hela juryn sönder och samman.

Hon beställde först in en avancerad drink och när hon möttes med frågande blickar sa hon bara: vin. En flaska.

Så inleddes en av mitt livs mer trivsamma eftermiddagar. Härifrån kunde vi se de andra förlorarna strosa ut från auditionen och jag kände väl igen några från väntrummet, men kände ingen större vilja att ropa in dem till vår losers corner, eftersom det redan var fullt och jag hade förhoppningar.

Du spelar slagverk, alltså, sa hon, föga imponerad, som om hon lärt sig att det var artigt att emellanåt slinka in med en fråga till samtalspartnern.

Jo, jag har alltid haft taktkänsla, sa jag.

Gäller det på fler områden? frågade hon, och jag skakade till så snart hjärnan tolkat vad hon just sagt. Vad skulle jag säga nu? Att jag kunde hantera en växelspak? Hon insinuerade ju något erotiskt, visst gjorde hon? Att jag skulle vara behärskad i intima situationer, hantera kvinnokroppen med simultanförmåga. Jag rodnade bara av tanken, om det nu var så hon menade.

Generat sa jag:

Det vet jag inte.

Hon tittade på mig, snett:

Jo, det vet du.

Jaha, sa jag och vek undan huvudet. Och du då? Har du någon användning för ditt hanterande av klaviaturet utanför musiken?

Allt hänger ihop, sa hon. En människa, inte flera. Du är bara en.

När flaskan var avslutad föreslog hon att vi antingen skulle beställa in en till eller röra oss vidare för att se mer av stan, som ingen av oss besökt eller hade något intresse av. I själva verket avskydde vi ju Montpellier, kom vi fram till, och skulle alltid göra. Denna snobbiga avkrok som utnyttjade musiker för att få avnjuta upplevelsen av maktmissbruk. Vi stannade alltså kvar, för att bibehålla avskyn, ville inte råka på någon vacker viadukt och sen återberätta för oss själva att det visserligen var synd att inte få giget men å så ljuvlig stad vi hamnade i. Eftersom det var falskt, eftersom sanningen var ren och skär smärta, som vi ville vistas längre i, tillsammans.

Först när flaska två var halvfull tittade hon på mig med drunkna ögon och frågade:

Vad heter du?

Det har jag aldrig tänkt på tidigare, sa jag och kom sen på att jag inte alls var lustig, det var bara något jag sa, så jag var snabb med att tillägga: Ja, vad ser jag ut att heta?

Gulliver, kanske. Eller Obelix.

Hon skrattade länge utan behov av sällskap. Jag förstod inte det roliga alls.

Du kan kalla mig trummisen, sa jag.

Hon sträckte fram handen över bordet för att hälsa:

Vad trevligt, det är jag som är pianisten.

Plötsligt sköt hon ut stolen och reste sig. Inledningsvis tänkte jag att hon skulle bjuda över mig till hotellet. Att vår träff skulle förlängas, kanske bli en historia i historien, bli storyn om hur vi träffades rentav. Men hennes minspel fick mig att förstå att det var över här. Hon la en sedel på bordet, som gott och väl skulle räcka till att betala för vårt drickande, innan hon förklarade att hon behövde gå nu.

Varför? frågade jag, nu nästan förtvivlad över det oväntade avskedet, på något som börjat så lovande.

Inga vittnen, sa hon. Du förstår säkert.

Det handlar om att sätta sig in i hur det är att tänka som en annan lite mer ogenomtänkt men kolorerad person, som till exempel väljer kolorerad framför färgstark eftersom: hallå.

En person som inte inleder meningar med ”det sköna med mig är” men som gärna tänker orden innan hen fortsätter med: ”att jag tror att jag, om jag bara började träna lite, snabbt skulle kunna komma in i basketen, skulle kunna bli ganska bra, jag är liksom lättränad, har en grundkondition från tonåren”.

En sån person, som ju skulle kunna vara både du och jag men som så klart inte är det, utan: som folk.

Som folk betyder i varje sammanhang alltid och defintivt någon annan. Folk är de där andra som sabbar planeten, som har trista vanor, som köper dyr modern konst, som slänger burkar i soptunnan, som går utan att placera brickan i stället, som håller på med padel, som super skallen av sig på fredagar och har oskyddat sex med främlingar. Du vet: folk. Men inte vi, vi är inte såna, det är ju vi som inte är såna, därav ordet: vi.

Men folk: folk de håller liksom på. De tar på sig allt för stora lån. De knappt betala av dem, men lyckas ändå göra det ändå på något vänster, och det känns orättvist, eftersom vi sköter oss och de bara håller på.

Folk både kör SUV och cyklar iförd latexdräkt. De tittar på Let’s Dance och de stöttar den kinesiska regimen genom att köpa aktier i Alibaba. Folk tänker liksom inte på konsekvenserna. Folk drar till Thailand på semester trots att alla vet hur det är där, med militärregimen och det är inte precis som att folk tågluffar dit utan de genererar generösa bidrag till växthuseffekten för att liksom sabba ännu lite mer än de redan gör med sina maniska inköp av nya prylar till hemmet. Plast, plast, plast. Folk verkar verkligen älska plast.

Så där håller inte vi på, för vi är vi och folk är folk. Vi skulle i och för sig vilja vara lite mer som vi, läsa de där diktsamlingarna åtminstone någon gång ibland och vi vill meditera istället för att skrolla med mobilen på bussen, eftersom det är sånt där menlöst som folk gör men det är ju så svårt att slita sig, och dessutom förtjänar vi en stunds vila från överjaget, tycker vi, kan gott kolla på makeupvideos en liten stund, det är bara några sekunder hit eller dit och dessutom tänker folk inte så mycket på en som man tror ju. Inte lika mycket i alla fall som vi tänker på folk.

Vid något tillfälle köper någon två ugnslampor, eftersom någon tänker: Det är så jobbigt när de går sönder, kräver research om ugnsmärke, hitta rätt butik i närheten eller online, köpa rätt styrka och inte ta fel och behöva upprepa processen, kan lika gärna köpa två när jag ändå är i farten.

Det går ett decennium. Eller flera. Ingen vet och kommer aldrig att få veta. Vad som är säkert är att någon någon gång tänker åt framtiden. Någon, som kan vara samma person som sen tar emot tjänsten, men inte nödvändigt måste vara det, om nu det ens kan vara samma person när alla celler bytts ut så många gånger mellan gångerna, letar i lådan med glödlampor, efter att med tång lyckats skruva ut den döda lampan ur ugnen, efter att ha skjutit ut det varma skjulet från väggen, dragit ur kontakten, inväntat svalare temperaturer, dammsugit undan glasresterna från golvet, vidtagit alla åtgärder, långsamt, omsorgsfullt, så som en medelålders man av erfarenhet lärt sig att göra, för att slippa splitter, trasiga uttag, kolvar som fastnar, brännskador, strömavbrott, av ren hets förstöra hela ugnens infrastruktur och allt annat som alla andra versioner av honom lärt sig sky, genom livets hårda skola.

Efter allt detta vankar han mot lådan, där en annan tidigare version av honom placerat alla glödlampor: de stora kulorna, ledlamporna, granljusen, lucialjusen, kandelaberljusen, discokulan och de andra. Eftersom han lärt sig att samla allt på samma ställe, eftersom han lärt sig att välja ett ställe att senare komma ihåg, så han vet exakt var det kan finnas en ugnslampa, om det nu finns en, men förmodligen inte, men det är ändå inte uteslutet, för det finns en aning, och aningar är kunskap som ännu inte höjt rösten.

Han lyfter och letar. Till sist, nästan kubaktig till formen, skör till sin konstruktion. Där är den. Samma sockel som den trasiga. Samma utseende som dem på nätet. Trådarna darrar likt spindelnät, men håller sig till ställningen. Han trär försiktigt ut ugnslampan ur lådan. Sedan lägger han lika försiktigt tillbaka lådan på sin plats. Försluter garderobsdörren. Vankar utan brådska till köket, eftersom brådska förr lett till många incidenter.

Ugnen nu nästan helt sval, men inte fullständigt. Han öppnar den skeva luckan, gör en behärskad knyck för att få upp den hela vägen. Sedan placerar han lampan tätt mot sitt fäste, skruvar sävligt med pincettgreppet in den, som om han bara får en chans att placera diamanten i kungakronans mitt. Han skruvar ändå bestämt men inte för bestämt, hela vägen in, men verkligen inte hela vägen in. Långsamt knycker han till luckan åt andra hållet, så att den kan hitta tillbaka till slutet läge igen. Han lutar sig över ugnen, för in kontakten i väggen där bakom. När allt detta är gjort, då vrider han ratten för temperatur, till symbolen för ljus, och låter lampan bevisa sig, och den, som väntat i lådan i ett decennium för att få utföra arbetet den skapats till, lyser upp ugnen. En sol mitt i all svartmålad metall. Innan den slocknar, eftersom ratten vridits tillbaka till noll.

Han skjuter in ugnen igen. Allt är återställt i ordets verkliga bemärkelse. Det är som om inget någonsin hänt. Han tackar sig själv för hjälpen, men inte riktigt sig själv. Tacksamheten sträcker sig längre än så. Längre än han i stunden förstår att omfamna.

I nummer 33 av Bagatellerna bryter jag mot reglerna och skickar fyra texter, som handlar om oväntade tecken, en oväntat synkronicitet, en oväntad filmvisning och till sist en oväntad gåva. Du finner det här. Inte prenumerant? Det löser du här.

Första gången den där ungen genade över tomten åt jag omelett med hasselbackspotatis. Från köksbordet hade jag god uppsikt över inkräktarens färd nerför branten mot tågstationen, som pojken verkade av på under en halv minut. Bommarnas sirener hade slutat yla sin sång, gnisslet över rälsen kom och gick, och jag antog att han hann med. Det var inte så mycket att irritera sig på, tänkte jag. En pojke som i ett skarpt läge bortsett från kartans nät av stigar och vägar, lite som akutsjuksköterskan som vid för ansträngd belastning på avdelningen slog numret 90 000.

Bara det att det blev fler gånger. Jag åt min omelett och såg pojken lossa grindens hasp, och så lät han tyngdlagen sköta fallet mot stationen. På så vis kunde han gå hemifrån någon minut senare, fick jag anta, och nu när jag inte tillrättavisat honom kanske han fick för sig att jag inget sett, att jag antingen sov vid den här tiden eller redan farit till jobben. Någon bil stod inte på uppfarten, det var sant, men det gjorde det ju aldrig. Inte sen hon skulle till affären för att köpa jäst.

Pojken blev allt morskare, började gena även på hemvägen, fastän ingen tid fanns att passa. Emellanåt tog han med sig vänner på exkursion genom min tomt. Han svepte ägande med handen över pelargonodlingen, gråstenslabyrinten och de etiopiska skulpturerna. Någon gång såg jag honom kasta oroliga blickar mot huset, som för honom säkert hamnade under kategorin kråkslott, med sina meningslösa tornrum och ornament. Han upptäckte då att var och varannan takpanna hade krackelerat. Ett större bekymmer för någon som bekymrade sig över sånt, tänkte jag ibland.

Om detta brydde jag mig alltså inget. Som med så mycket annat: deklarationen och förseningsavgifter, julafton, kriget i Jugoslavien, yrkesmässiga framgångar, aborterade foster, Friedrich Nietzsche, bordsskick, och till listan kunde jag nu alltså föra genande pojkar. Det hade varit så lätt för mig att ikläda en martyrroll här, att påstå att det fanns ett före och ett efter. Att jag på tiden jag serverades bacon till frukost betedde mig si, och nu efter omeletten betedde mig så, men i själva verket hade jag varit obrydd hela tiden, och det var väl därför det blev som det blev. Med det som inte skedde och det som verkligen gjorde det.

Arma kvinna. Om henne kom jag att bry mig om allt mer, när samvetet stack sina nålar likt en sadistisk akupunktör. Mitt i natten kunde jag vakna och minnas hur hon köpte mig morgonrockar och nya skogskängor, eller hade sytt igen pälsängershålet i koftan, eller alla dessa måltider jag glufsade i mig som om jag var berättigad allt detta, att det så att säga ingick i det här all-inclusive-paketet som var mitt liv. Om detta brydde jag mig alltså, numera, och tänkte på, ofta, medan jag såg den där ungen ränna igenom min egendom, varje morgon förstärkt i sin vana, som kom att bli även min.

Jag slutade tända kökslampan förrän han hunnit förbi. Hämtade tidningen långt innan. Eftersom han i samma stund han upptäckte sig upptäckt skulle höra upp med genandet. Och jag kunde faktiskt inte tänka mig att förlora fler. 

Jag sitter på kontoret, sa en av gästerna varje gång någon ringde och undrade vart han befann sig, och det var ofta, så till sist fanns inget annat val än att byta namn på baren.

Det är på Kontoret jag tar mig när jag behöver komma bort men ändå hem. Låter kryptiskt och sökt, men de säljer faktiskt in sig själva med parollen ”som Söder på Östermalm”. En bar, kort och gott, men vars anhängare tar med sig nyfriserade dvärgpudlar in.

Hit tar jag Micke och Johan, och några dagar senare Lovisa, som ser lite ut som Marilyn Monroe den här eftermiddagen när jag är extra lurkig, så jag skickar lite bilder på henne till killarna för att insinuera att hon är min flickvän, och det tror jag hon tycker om. Och så säger hon, över sin nästan alkoläskaktiga Kronenbourg, en ölens motsats till min Guinness, likt ljust bröd mot mörkt bröd:

Jag är lite trött på Moseboken, och tillägger:

Men det är ju trettionio böcker.

Bakgrunden är att hon har haft en så kallad gudperiod efter en låt med Bo Kaspers Orkester som tydligen hade ett religiöst tema hon uppfattade lite sent och då som en uppenbarelse, varpå hon kom att lyssna på bibeln på Storytel, men nu på senare tid mest som godnattsaga, och det här verkligen en typisk sak för Lovisa att göra, och att säga, och jag avbryter med:

Jag måste skriva upp det här. Hör du inte hur det låter? ”Jag är lite trött på Moseboken”.

Hon skrattar till när hon hör sig själv som text och förklarar hur denna böckernas boks omständliga författare som en proustsk föregångare hade en förkärlek för att sida upp och sida ned förklara hur en matsal skulle dukas och inredas, med tyger hit och underlägg dit, men som sagt, som godnattsaga effektiv, så numera har hon ingen ambition att ta in allt. I någon utsträckning hör vi väl även i sömnen, får vi anta, och hoppas.

Sen slår klockan sex och jag säger att jag behöver gå, och hon blir besviken, och jag säger att det är bra att sluta med den känslan, för då vill vi ju ses igen, och det är ju sant, tycker hon, och jag säger att jag måste ställa fram mat till mormor för annars kommer hon nog inte äta någonting. Eller mat och mat, det är yoghurt med havrefras och skivad banan, men alltid något, för att magen ska ha lite ro över natten.

Det är en rutin som blivit min. Jag verkar kunna kliva in i en vana över en natt, vilken som helst, vems som helst. Allt blir normalt så snabbt. Så som att natta mormor. Eller att invänta hemtjänstens rassel i trapphuset. Och att fly till matsalen med ett kokt ägg i en porslinskopp.

När jag av både vana och plikt tagit mig hem till middag vill mormor inte ha något. Hon har rätt att bestämma över sig själv, sluter jag mig till så jag trugar inte. Istället är jag bara hemma hos henne, hos oss. Vi är sambos. Vi lever sambiotiskt. Klockan halv åtta prick är det är dags för ögondropparna. Hon lutar sig bak i fåtöljen och jag låter vätskan rinna genom luften in i ögonen. Två rutor hushållspapper för tårarna. Sedan nya droppar, i ordningen efter titlarnas begynnelsebokstäver: O, S, P med fem minuters mellanrum. Sedan läggdags, den sista droppen (V), mobilen på laddning, morgonrocken över fötterna, och en mjuk klapp över axeln. Inte stänga dörren helt. Se till att lampan i taket är släckt. Andra tända. Ytterdörren låst. Grinden tillsluten. Försäkra sig om att gasen inte är på, att sladdar är utdragna. Att det inte är fukt på badrumsgolvet. Att min egen dörr står lite på glänt, så att jag kan väckas, och det kommer jag att göras också.

Som varje morgon vid sju, av duvornas samtal på gården. Någon sorts tuppande, men det blir en annan historia.

Spåren till oss finns inte bara i generna utan även klottrat på lappar i var och varannan vas, och bak på tavlor.

En teckning föreställer en flicka med en blomsterkvast i handen. Hon har rultiga ben, mjuk blick och bär en vit klänning som går ner över låren. Håret fladdrar efter en bris som löper sicksack genom vassen. Skorna i mörkt läder, troligen skräddarsydda, de sitter tätt mot foten. Ögonen är runda och oskuldsfulla, påminner om min mormors.

På tavlans bakparti finns två texter skrivna. Den första med liggande tät stil, som om den fallit ihop med åren. Det står: Denna tavla målades till Gurli julafton 1887, men hon överlevde ej julafton. Den är målad av hennes mamma.

Nästa text är tecknad ovanför med en handstil jag känner som min mormors. Hon har skrivit, med fylligare uppsträckta bokstäver: Målad av Augusta Sporrong, född Bjurman, Margits farmor.

Häri ligger alltså traumat som fortfarande ekar mellan generationerna, uroron som smittat oss alla. Som min syster pratar om. Som min mamma pratar om. Orsaken till hur de här tänk om-stormarna emellanåt satt klorna i oss, en särskilt effektiv obstruktion som lamslår all handling.

Hur Augusta, den skickliga konstnären som gett min målande dotter prestationsångest, miste sin flicka och i en sorgens efterskalv la all sin omsorg på att se till att samma öde inte fick hända barnbarnet, den lilla flickan med de runda ögonen: min mormor, som nu sitter i fåtöljen utan att kunna se, snart 97 år gammal och hon gråter när hon pratar om det.

Mormor fick nästan inte göra någonting. För allt har alltid varit farligt. Trottoaren, främlingar, resor, män. Det är bäst att bara hålla sig hemma. Så fort någon berättar om en planerad semester har hon sagt: Vad ska du där att göra? För att sedan räkna dagarna till hemkomsten. Alla ska alltid vara hemma, för hemma kan inget drabba oss.

Nu, många år sen barndomen, sitter hon i fåtöljen hon alltid sitter i och förklarar sitt hem. För här finns alla kvar. Alla föremål vi ser omkring oss representerar människor. De finns i tavlor, skulpturer, böcker och kandelabrar. En är hennes egen mamma, som dog ung och som mormor vårdade. Pappan finns här också. Han som bara hade henne. Och så finns alla andra, som fått kasta vidare några stänk gener till oss som kom efter.

Men nu har något hänt, säger mormor. Det är som att det inte längre är lika viktigt. Det känns som att jag sviker dem.

Och jag tänker på Gurli, flickan som dog för 136 år sedan, och aldrig hann med att fira julafton. Hennes paket ligger kvar i garderoben här inne. Vad skulle man göra med dem? Slänga dem? Behålla dem? Så de blev kvar, och mormor har dem. Det är så märkligt, för det känns som att tiden är upplöst. Som att tid verkligen inte läker några sår alls. Att Gurli alltid är åtta år gammal och inte mer. Att det som är är och förblir.

Till dess att alla har glömt, och vi äntligen får vila.

En vagn med människor pendlar fram och tillbaka mellan ändhållplatser. Din kropp har tagit upp ett av sätena, men ditt psyke drömmer sig ut. För precis som alla andra här inne driver du in och ut mellan uppmärksamhetsfickor. En ström av minnen, orosmoln, flöden, bilder och chattar hjälper er fördriva tid i strävan att göra resan förglömlig. En sån där motsatsresa till det Boye diktade om. En variant av sömn bara.

Inledningsvis finns alltså inget särskilt med situationen. Du gör det du alltid gör när du inget gör. Alla andra följer ditt exempel. Och du följer deras. En gemensam överenskommelse om avtrubbning när det blir för trångt. När kropparnas ångor fasas in i varandra, fastän intimitet är otillåten, så ska ni se till att inget minnas härifrån. En övning i behärskning, som bara den sant härdade kan bemästra till fullo.

Så en händelse, och berättelsen kan börja:

Genom luften i utkanten av ditt synfält färdas två fingrar. Ett pekfinger och ett långfinger. Mellan dem pressas någon typ av sedel. Den är vikt på mitten. Någon typ av sedel som möter en annan hand. Mottagaren fångar den med näven, där den först pressas ihop som ett oönskat kvitto.

Men det här känns inte som vanligt, inser huden. Med båda händerna vecklar han fram valören, lite likt hur en trissvinst presenteras. Han tittar på pappersbiten några gånger, och det är här situationen blir särskild. För till och med i denna dåsighet kan du uppfatta en tusenlapp, på samma sätt du kan hitta orden IFK Norrköping på ett uppslag i morgontidningen, eller höra ditt namn uttalas i ett sorl.

Fler vaknar till. Det sker något i den sovande vagnen. Alla sneglar uppmärksamt svenskt mot den ärrade man med glipor i munnen som just blivit tusen kronor rikare. Han har förmodligen nyligen rabblat sin slinga om hunger och husrum genom mittgången, en procedur som blivit så van för er att ni inte ens uppfattar den. Ni har verkligen försvunnit till den grad att han lika gärna hade kunnat vara en vild bergsgorilla på flykt, ni hade ändå fortsatt tumma vidare på mobilskärmen. Men tusen kronor är mycket pengar, och därmed vänder sig era sneglande blickar mot givaren snarare än mottagaren.

Han är också en han. Han bär en vit stickad tröja. Han har en grodformad neongrön reflex i dragkedjan till ryggsäcken, som är från Asaklitt. Ålder mellan femtio och sextio. Det halvtäta svartgrå håret behagligt rufsigt som någon som passar in utan att anstränga sig. Det finns med andra ord inget som antyder överflöd, utom sedeln han just förflyttat från sin plånbok till främlingens näve. Donationen given utan ett ord, utan ansats att förhäva sig. Mottagaren känner ett ansvar att visa att nonchalansen inte godtas.

Han tar ton, i den förr sovande vagnen.

Han säger:

Du måste förstå, det här är stort för mig.

Han säger:

Du måste förstå varifrån jag kommer. Du måste förstå att jag igår, igår, befann mig på lasarettet med hjärtstopp. Jag hade inte fått i mig tillräckligt. Ni äter er feta. Jag kan inte hitta näring så det räcker. De lyckades pumpa igång mig igen. Som de gjort många gånger förut. Men när jag vaknade på britsen tänkte jag: varför? Hade det inte räckt så här? Av vilken anledning ska jag få fler dagar, när det enda jag gör är att glida som en vålnad genom vagn efter vagn, tala ut om mitt liv i hopp om att någon, bara någon, ska känna hur det sticker till i hjärtat. Men istället en tystnad som om jag redan var död.

Du hjälper mig mer än du anar, säger han och fortsätter prata högt ut i vagnens tystnad:

Du måste förstå vad det här betyder för mig. Det här räcker en halv månad. Jag kanske till och med kan spara lite. Om jag fortsätter gå min rond och rabblar vidare allt det där jag säger utan att tänka längre kan det bli pengar över. Någon gång kan jag till och med få vila mellan varven, bläddra i en kvarglömd tidning rentav, köpa en lättöl och lite jordnötter på centralen och bara njuta. Du har gett mig en halv månad, kanske mer. Alla säger att pengar inte kan köpa lycka men nu vet jag faktiskt inte längre.

Givaren har tittat tomt på anförandet som hållits till hans ära. Tanken var säkert att bara lämna över sedeln och träda in i dimman igen. Nu när han hamnat i fokus behöver han ju också göra något, säga något, som ett tacktal av något slag. Men värdigt förstås, utan att skrävla. Skrävla svenskt, alltså inte.

Han ler, utan att blanda in ögonen, sträcker fram näven och skakar hand med den arme mannen. Och så uttalar han orden, på det enda språk han begriper:

Cheers, I can see that you are happy.

Det fanns både en avresa och en hemkomst, men den här berättelsen dröjer sig kvar vid själva parentesen: månaderna i Toyohashi, som utbytesstudent utan utbyte.

Hon borde kanske ha utsatt sig lite mer, gjorde faktiskt ett försök de första dagarna, men japanerna var svåra att komma inpå livet, och så hade hon inte kraft eller erfarenhet nog att pressa sig in.

Hon stannade i sin box till lägenhet. Hur många gånger kunde hon egentligen se om Dirty dancing? Det blev en utmaning i utmaningen.

Någon gång mellan vecka sju och åtta fick hon besök. Hon bevakade dem genom titthålet. Jehovas vittnen, så klart. Två män. En ung, en äldre. Västerländskt utseende.

Hon öppnade eftersom hon verkligen inte hade något bättre för sig, och så släppte de ifrån sig sin harang om Gud och allt förmånligt som fanns med att förknippas med honom. Allt på brytande japanska, lika brytande som hennes, och när hon pratade för att be dem gå sa den yngre: Är du svensk?

De var som hon, i ett utbyte. Något vittne från Toyohashi vandrade sannolikt omkring just nu i Falun och knackade dörr. På brytande engelska, fick hon förmoda.

Så hon sa: stig på. Hon hade inte så mycket mer att bjuda på än mangojuicen på pulver och de där wasabinötterna hon ändå behövde få någon annan att äta upp.

Ganska snart insåg hon att det var ett misstag. De pladdrade på om Gud och medlemskap, lyckliga över att kunna tala obehindrat med någon, och då försökte hon styra om konversationen till slumpen och närmare bestämt en dokumentärfilm hon sett om kärlek, där en bortvald man tog ett sms-lån på ett par hundra tusen kronor, skannade av bostadsmarknaden på nätet och köpte första bästa stuga som låg i rätt prisklass.

När han installerat sig där i ingenstans mötte han under en promenad sitt ex nya mans ex, som visade sig bo i grannhuset. Förbluffande så klart, men det tyckte kvinnan inte det var något särskilt. Mer otroligt nog var att deras båda ex levde i huset där över ängen, sa hon och pekade ut kärleksnästet. Varpå mannen i dokumentären valde att spika igen fönstren mot det väderstrecket.

De båda vittnena kom av sig helt av historien. Det var som om deras kroppar bytte innehåll. Ögonen växlade över från fromma till intensiva. Den yngre nickade mot den äldre, som lutade sig fram över bordet och sa allvarligt, på det sätt du pratar med någon du känt länge:

Vi måste tala om den bulgariska situationen.

Tror du att det här är på riktigt? frågar han henne, fäller upp laptopen och visar mejlet. Där står om en säkerhetsläcka på auktionssajten, att personuppgifter sprids på Darknet och att mottagaren av mejlet kan tacka för informationen genom att avyttra en liten summa i kryptovaluta.

Hustrun skummar med utredarens vana öga igenom textmassan och frågar: Varför har du det där lösenordet?

Det står utskrivet där, mitt i mejlet, utan asterisker, sannolikt infört med skript i syfte att få någon av de tusentals kunderna att tro sig ha blivit personligt tilltalad. Men det stämmer att ”Eva4ever” är hans lösenord.

Eva. Femton år tidigare träffade han henne under en festival på universitetsområdet. Hon hade varit kort och han lång och hon hade stigit fram och frågat om hon kunde sitta på hans axlar. Snart svajade de på ängen under tiden singersongwritern trallade om stjärnor och lyckokatter. Han hade knappt uppfattat hennes utseende, försökte föreställa sig det under tiden hennes händer flätade hans hår.

Efteråt frågade hon om han ville ha massage över axlarna, som tack för stödet, så att säga, och han var inte riktigt en sån som sa emot någon alls på den tiden så han sa ja, och sen såg hon till att det ena ledde till det andra och han leddes vidare.

De bodde i hennes lägenhet i några månader. På den tiden använde han ”borisbecker” som lösenord, av den anledning att hans ansikte framträdde på tv under tiden han skapade sitt hotmailkonto, men så ville en tjänst ha både siffror och stora bokstäver och då blev det ”Eva4ever”, lite tanklöst och impulsivt men inte utan innebörd.

Det var ett bra lösenord, enkelt att komma ihåg, så det fick följa med, långt efter att Eva hittat en rimligare kille, som inte studerade statsvetenskap och inte tände på byråkrati.

Han fantiserade om henne ibland, visst gjorde han det, som en symbol för ett parallellt lite mer vågat liv där han kanske hade kunnat bo i Palermo eller Kapstaden, eller vart hon nu hamnade. Vad gjorde hon nuförtiden, egentligen? Han hade slutat söka på hennes namn för åtminstone fem år sen. Förutom den där gången han gjorde det av misstag.

Och så frågar hustrun: Varför har du det där lösenordet?

Han hade alltså knappat in sin kärleksyttring åtminstone någon gång om dagen i alla år de varit tillsammans. Varje dygn de varit nära hade han också skrivit att kärleken till Eva var för evigt. När de hade haft något av sina våldsamma och samtidigt otäckt stillsamma gräl hade han skrivit det. Till och med när deras barn hade fötts hade han några minuter senare loggat in med dessa ord för att meddela omvärlden. Så vad hade han att säga till sitt försvar?

En gång hade hustrun fått se en bild på Eva. Det var under tiden de rensade källarförrådet innan flytten till Hägersten och alltså innan den till Älvsjö. Vem är det här? hade hon frågat och fläktade sig med kortet. Oj, har det hängt med, hade han sagt, synade figuren kisande som en kuriositet och mumlat att det var någon från förr, med en nonchalans som antydde stolthet över att någon som hon hade velat umgås med någon som han. För Eva såg verkligen fullkomligt fri ut på den bilden. En sånt där leende som du antingen har eller inte, och hon hade det.

Hustrun hade inte sagt någonting mer. Det betydde vanligtvis att hon ville begrava saker inom sig. Deras omöjliga kommunikationsstrategi.

Det hade funnits tillfällen där han hade kunnat byta lösenord, när tjänsterna krävt variation, men då hade han bara ändrat placering på versalen efter ett system som han kom att följa och det hade ju blivit så bekvämt, och dessutom behövde han ju byta överallt, Facebook, jobbmejlen, skolplattformen och faktum är att han inte ens tänkte på lösenordet, som hade blivit genomskinligt på samma sätt som andedräkten eller röstsvaret i mobilen. Samtidigt gav det honom faktiskt en halvt subliminal känsla av vällust att knappa in de där orden, vars innebörd förvisso avtagit gradvis men utan att helt och hållet försvinna.

Vad gjorde Eva numera, egentligen? Kanske hade hon blivit låtskrivare eller producent som hon hoppades, for till Dubai på workshop för att snickra kpophits. Eller hade hon blivit på smällen med någon roadie, och blivit lämnad så snart allt blev allvarligt. Satt ensam i sitt kyffe i Skogås med den skrikande diagnosungen och drömde om honom: det säkra kortet. Med honom hade allt blivit annorlunda, tänkte hon förmodligen. Andra, lugnare, gener.

Och varför flinar du? skriker hustrun, på det där sättet som vanligtvis betydde: Varför älskar du mig inte så mycket som jag älskar dig? Nej nej, jag kom att tänka på en grej, säger han. En grej? En grej? gastar hon.

De sista bitarna sushi har ätits upp. Hon fäller ihop sin låda. Lätet påminner om när en koffert slår igen. Hon skjuter lådan över bordet. Han lägger den på sin. Kloss på kloss. Han viker upp den bruna pappkassen. Hon för ned pinnar och plastburkar. Ett tunt lager soya på botten, men det blir inget spill. Han lägger kassen åt sidan. Hon greppar hans glas och placerar det jämsides vid sitt eget, så nära det går utan att vidröra. Diska gör de senare. Han nyper en pappersservett och torkar av sin närmaste yta. När armarna inte når över bordet fångar hon rörelsen och färdigställer torkandet på sin sida. Skivan är återställd. Han fläker ut pappkassen. Hon låter servetten dala genom luften. Han går mot soptunnan. Med foten fäller hon upp locket. Han ställer ned kassen utan darr. De sätter sig igen, på varsin sida av bordet, och fortsätter förhöret.

Joyce Carol Oates tillrättavisar inte sin make, hon flyttar inte på katten och hon pratar inte med någon. Hon tycker inte att hon borde det, lägga över sitt inre på någon annan, som får både en börda och en hållhake av henne. Det är bättre att låta saker bero, säger hon och skriver hundra romaner istället.

Jag å min sida pratar gärna med någon, om dokumentären jag just sett med någon annan som också gärna pratar med någon, som reagerat på samma sak och behöver prata. Samtiden säger att prata ut är det höga sköna. Hålla sig sluten leder till inre kollaps. Har vi lärt oss och försökt praktisera. Att prata är att komma nära en kärna annars inlindad i de ord som vecklas ut av stämbanden som breven i lyckokakor och därnäst lämnar kroppen ljudvågsvägen. Tiga är silver, prata är guld. Nästan platinum.

Men Joyce Carol Oates pratar inte med någon. Hon uttalar sin hållning i den där dokumentären som om hon företräder en rörelse representerad av halva befolkningen, med en pondus hon borde ha vett att begripa att hon inte kan ha. Inte heller vill hon snäva in sitt uttalande till att det bara gäller hennes unika existens. Hon anser att det pratas för mycket generellt, att vi genom pratet benar ut det som inte behöver uppförstoras, att vi genom pratet uppförstorar det som inte behöver benas ut.

Bättre att göra annat, som att arbeta, som att föna makens hår när han ligger utfälld i trädgårdsstolen, som att låta katten sova ut. Och jag och vännen kommer inte så långt i vårt eget prat om prat, så vi funderar på saken istället.

Det ser ut som en pärlplatta, säger barnet om havet av solrosor i tidningen, och pappan tittar upp och tittar ned och synar trycksvärtans raster av olikfärgade fläckar.

Med fördjupad blick börjar pappan studera de andra artiklar som fläkts ut över bordet. Här hävdas att Argentina har flest psykoterapeuter per capita i världen. Där att ambidextros är att kunna skriva med två händer samtidigt. I notisspalten att datorer upptäckt att män och kvinnor har olika näthinnor.

Fast det här händer så klart inte. Sånt skriver inga tidningar om.

Men låt oss tänka att de gör det medan mörkret faller över Alfalfa, medan koppen töms på cappuccino, medan trehundrafyrtiosju andetag andas obemärkt, medan servitören i smyg plockar upp oliverna från golvet, och koffeinet stiger mot hjärnan som en plötsligt återvändande personlighet.

Och medan det är dags att gå.

Då dyker hon upp, mitt på Alfalfatorget, hon som berättade om jobbet i kassan under pandemin, apropå skräckfilmen Smile. Det hängde ihop på det sätt att hon bakom munskyddet lärde sig att le på nya sätt. I filmen utan att blanda in ögonen. I verkligheten utan munnen. Nog så besvärligt, berättade hon, men gick att öva upp.

Så låt oss tro att hon dök upp på torget med sin picknickkorg fylld med kronärtskockor och marmelad och började prata om sina marockanska föräldrar och sin katolska flickskola och de tio åren utan medborgarskap och om kompisen som jobbar på baren bakom Las Setas: kanske vill ni följa med?

Barnet får en Sprite. Pappan en cerveza på kran. De bjuder på allt. Det här händer ju inte, men det skulle ha kunnat hänt, tänker vi oss. Det är däremot som sant att kväll blir natt, och att de framemot femsnåret på morgonen far till flygplatsen med ett kompisgäng från Triana för att sitta i ankomsthallen. De tittar på folk. Folk tittar inte tillbaka. De bara återses och är upptagna med det.

Fast vad som egentligen händer är att pappan glor på havet av solrosor i tidningen och mumlar något ohörbart, eftersom han egentligen inget sett. Eller inte ens det. Inte ens det hände.

Av alla platser jag vaknat på är denna som drömmen. Fortfarande Sevilla. Alamilloparken. En svart vitfläckig katt söker kontakt men skyr människor. Gräset. Jag lägger mig raklång som om jag svimmar mig vaken. Solen fyller mig inifrån. Boken ligger halvläst och återhämtar sig. Från buskarna en hord fåglar. De imiterar regnskog och syrsor: klöser och kläcker och tjattrar fram ett ändlöst skvaller som kanske är viktigt. Spanska människoröster från familjer på lånecyklar. De rullar genom den grönskande tunneln till stig. Nära men borta. Mina egna barn på upptäcksfärd i andra gläntor. Pratar ekorrmässigt om ditt och framförallt om datt och sen åter till ditt men bortom min upplevelsehorisont. Istället: Sirener på håll, varvat med bilismens dova stön. Där borta över olivlunden anas bron. Den vilande harpan vars bärkraft sägs tveksam. En dag kommer strängarna brista och slunga körbanan mot universum. Men nu mer här här: Någon vaskar sitt fyrverkeri. Någon annan gör av med sina smällare. Trevande smatter och krigets dån. Det är nyårsafton i staden utan årstider. Fåglarna tjattrar vidare. Hjärnan är tyst.

Du vet redan vad du ska göra, sa en gång min psykolog, och det var ju en spegling men hon sa det så jag förstod och det är ju vad spegling är till för, att förstå sig själv genom sig själv, och det är dit min extraversion tar mig den här söndagen i Sevilla när mitt historiskt omättliga sociala behov får mig att smygconnecta med den äldre damen med jättelika kålsalladen vid grannbordet bara för att jag behöver andra människor.

Så här går det till för den som behöver en manual: Jag skjuter först ut stolen för att hamna bortom markisen och på så vis möta solen, som dalar lite för snabbt. Damen tittar mot mig, skrattar inbjudande. Jag tittar mot henne och nickar gillande, säger något om att solen rör sig och hon konstaterar att den brukar göra det. Någon slags förstadie till en invit.

Innan dess har jag kusligt inkännande skrivit om kosmonauten som lämnades ett halvår i rymden medan folk där på jorden försökte reda ut hur de skulle få ned honom, eftersom det demokratiska Ryssland inte hade behov av några rymdfarare. Och så tänker jag på vad psykologen speglade att jag sa, om det jag behöver, och att det just nu är just detta: att skriva, att bli mer av mig själv genom att formulera mig själv, stelna i skriften. Jag vet vad jag behöver.

Men skriva är på något sätt också att prata. Ett sätt att få ur sig sitt inre, just som talet är. Bara ett säkrare sätt, eftersom svaren för det mesta är lättare att hantera, men inte alltid.

Det här tillståndet har jag upplevt en gång förut, det att stum driva runt i ett land. Nästan i panik suktar och suktade jag efter någon slags kommunikationsmöjlighet. Då i Japan. Där fanns inte ens tecken att försöka tolka. Allt var lönlöst. Jag kunde bara vinka, le och se västerländsk ut. De gav mig till sist en morgontidning på engelska. Jag läste varenda notis flera gånger, för att den var skriven med bokstäver jag kunde förstå, ett språk jag någotsånär behärskade.

Vi behöver alltså inte bara andra människor. Vi behöver också bli förstådda av dem. Och spanjorer behöver ingen engelska.

Mitt uppe i det här skrivandet börjar kvinnan vid bordet intill att reach out på riktigt. Jag vet inte hur det går till men även hon kan ana sig till mitt tillstånd, eftersom hon befinner sig i samma. Hon är från Nederländerna. Närmare bestämt Rotterdam. Här i en vecka. För solen. Tittade på prognoserna oroat. Men nu så. Hon åker ensam men har en partner, har barn, är inte ensam men tycker om att vara det. Allt detta måste betonas.

Det märkvärdiga är att under tiden det här samtalet pågår så mildras det kittlande suget inom mig för att till sist upphöra helt. Den gamla damen liksom helar mig. Gör mig lugn med sin röst, eller genom att höra min. Genom att göra mig förstådd. Mobilen behövs inte längre. Glöm WhatsApp och Messenger. Glöm telefonsamtal och sms. Här och nu är här och nu.

Och här och nu är att hon berättar om apelsinträden. Får något levande i blicken när jag bekräftar att träden som hela staden utsmyckats med verkligen finns. Att de har blad. Hemma har inga träd blad.

Hon säger att hon skickar foton på apelsinträden till sin man och han skickar bilder på skridskor.

Precis så här ska soldyrkare från norden prata och å så härligt det är att få prata sol och inte ensamhet.

När jag berättar min historia förstår hon mycket väl varför den äldre kvinna jag lever med i San Jeronimo vill ha mig i huset, förstår mycket väl varför hon bereder mig måltider och vill stryka mina skjortor. Exakt vad detta beror på säger hon inte, men hon antyder att det inte behöver uttalas, för det är så självklart, att jag kommer att förstå en dag när mina egna barn flyttat ut. Att vanka runt i huset där det tidigare ekat av fötter och skratt. Det säger sig självt.

Min samtalspartner från Rotterdam bor i en hyrd lägenhet. Fyrahundrafemtio euro för en vecka. Inte så farligt, va? Har inget busskort och tänker inte skaffa. Går utmärkt att vandra. Men hon pratar inte med någon, så kan inte relatera till mina etnologiska studier, förrän nu då. När hon kan sniffa sig till min belägenhet.

Jag berättar att jag inte är helt och hållet turist, att jag arbetar på distans. Bättre här än där för här är jag piggare. Jaha, säger hon och förstår ingenting, har jobbat i psykiatrin i hela sitt liv och vet inte ens vad man gör med en laptop, än mindre hur folk arbetar med den. Jag säger att det är samma sak som det hon gjort. Människor som kommunicerar. Nu via video och e-post. Annars samma sak.

Vi handlar ju bara om varandra.

När vi båda tömt våra sociala behov tar vi farväl. Hon påtalar för servitören att kålsalladen var för stor för en person. Jag säger att det är ett dyrt etablissemang vi båda har hamnat på. Hon tittar på kvittot och konstaterar: ja. Jag säger att det kanske inte är så konstigt att vi hamnar på ett turistställe när vi är målgruppen, att det liksom hör till sakens natur. Hon skrattar och tycks inte längre behöva vad jag har att ge, och går. Vi bytte aldrig ens namn.

Jag stannar kvar i den nu allt längre skuggan, och skriver lite till. Solen där hemma gick ned för tre timmar sen. Sen vandrar jag ut mot några av de sista strålarna. Mitt humör har slagit i taket. Allt som behövdes var en dam som behärskade engelska.

Det startar en VM-final om en kvart. Jag borde se den. Bland folk som bryr sig. Och det kommer jag att göra.

Jag är Sergej Krikalev.

Året är 1992. Sovjetunionen har fallit och det nya Ryssland har inte råd med ett rymdprogram. De ringer mig från jorden och säger: Du får stanna där uppe ett tag, fram till dess vi vaskat fram lite pengar. Du vet, det är demokrati nu, vi måste fundera lite kring vad vi ska göra.

Jag svarar dem: En dag här på MIR är hårt inre arbete, en vecka är nästan olidligt, en månad vågar jag inte tänka på. Hur tror ni att jag ska överleva ett halvår? Det blev tyst ett litet slag. Det blir ju alltid det i väntan på leveransen, men nu extra länge.

Sedan en annan röst: Vi har inga pengar, det är som det är, dina matransoner borde räcka. Du har ju böckerna. Läs och berika dig i världens kunskap. Vi här nere kämpar för livet. Du kan luta dig tillbaka och njuta. Det är inte synd om dig.

Jag vet inte vad jag ska svara, eftersom ett svar avslöjar något pinsamt. Så jag svarar:

Ja, jag lyssnar, jag är tränad för det här.

Så ska det låta, säger jorden.

Jag är Sergej Krikalev, kosmonaut och rikets hjälte, en utforskare av kosmos, den som håller unionens alla republiker under uppsikt när den sover, under tiden jag roterar varv efter varv runt planeten.

Varje gång jag kikar ned ser jag en del av mitt enorma rike: från Vladivostok till Murmansk, från ishavet till Uralbergen till Kursk. Jag tänker: Hur går det för dem där nere? Systemet havererar, de ska alla bli kapitalister. Men hur ska min mor kunna bli såld på en marknad? Hon kan sy, hon kan laga mat, men hon kan inget om kommers. De andra kanske lär sig, men hon?

Jag är Sergej Krikalev. I en akt av moderskärlek försöker jag brodera. Hon visade mig en gång. Det är inte svårt. Det svåra är att göra det bra, inte att göra det. Och jag kan göra det.

Mina levnadstecknare som vill förstå unionens fall kommer att fråga sig vad som driver mig att använda tunt mounlinégarn, fastän jag behöver arbeta med dubbla plåster för att blodet från såren inte ske fläcka tyget. I början flyger små bloddroppar runt i rymdstationen, så jag behöver fånga in dem med plastpåsarna jag annars förvarar tonfiskröran i. Det ser inte särskilt smakfullt ut, men blodet kan förstöra utrustningen. Här uppe hittar vätskan alltid en väg in i maskineriets hjärta.

Jag är Sergej Krikalev och året är 1992. Det pågår ett olympiskt spel i Barcelona, ser jag på tv-sändningarna och mitt land har inte längre något namn, det är bara en samling stater som gör saker ihop.

På nyhetssändningen visar de bilder från en världsutställning i Sevilla. De sänder ofta därifrån. Där är det så hett där att de vid varje gathörn har luftfuktningsanordningar som sprutar ut pustar med vatten, som om människorna vore växter. Jag tittar på sändningarna och längtar till de olika länder som visar upp sig med paviljonger. Där finns Sverige, där finns Amerika, där finns Marocko.

Jag ser solen varje sekund härifrån men ändå saknar jag den. Det är märkligt.

Den stora paviljongen heter Futuro. I framtiden kommer människorna att ha glömt bort mig, eftersom jag tillhörde ett land som glömt bort sig själv, men jag är säker på att många, när jag berättar min historia om att svirra runt planeten i ensamhet i ett halvt år, kommer att vilja lyssna, eftersom de också varit ensamma. Alla är det ibland, vi ska inte ljuga för oss själva. Vi är en social art.

Ensamhet ligger så klart inte för mig. Jag känner mig som barnet som tittar ut genom fönstret och ser alla andra ungar leka på gården.

Det här är min prövning. Då och då ringer jag till jorden utan att ha en egentlig anledning. Jag hittar på något, säger att något reglage börjat att svaja, eller att toalettpumpen låter märkligt, vill ju inte riskera att omges av tyngdlösa fekalier. Det är genomskinligt så klart, men de låter mig hållas. Jag frågar hur vädret är i Kaliningrad. De skrattar. Det är som om de över huvud taget inte lägger märke till vädret. Fastän de inte heller har så mycket att göra.

Jag vet nu att det inte längre finns något rymdprogram men samtidigt finns det människor som är satta att jobba med det. De får ingen lön, så istället säljer de saker på svarta marknaden. Modeller av Sputnik eller raketbränsle i dunkar. Allt de kommer över. Någon pratar om att omvandla rakethallen till nattklubb. Då kan man ta entré och sälja vodka.

Här uppe har jag ingen att sälja något till.

Jag är egentligen inte en människa som läser. Om någon frågar mig så säger jag förstås något annat. Då säger jag att jag naturligtvis läst min Dostojevskij och min Tolstoj, jag har läst Bulgakov och jag har om en västerlänning frågar till och med Solzjenitsyn. Men det är inte sant.

Jag brukar säga till mitt försvar att jag inte vill uppehålla mig med andra världar när den här är så förunderlig. Då brukar de nicka skeptiskt. Sanningen är att jag har svårt för orden, var så redan i skolan. Det blev min hemlighet. Däremot hade jag lätt för siffrorna, hur saker hängde ihop, att ta isär och återmontera en generator eller en ångmaskin.

Mina händer har alltid tjänat mig.

Men här uppe har jag inte mycket annat val än att till sist börja läsa vad som finns, eftersom jag har broderat så länge att fingrarna domnat. Och jag har slut på påsar.

Det som finns är några politiska pamfletter om äganderätt, några manualer till dockningsstationen och det finns ett litet häfte med korta berättelser som en av de andra kosmonauterna tog med sig och glömde kvar.

Jag har inte alltid varit ensam. Det var tänkt att jag skulle hålla ställningarna i väntan på nästa grupp, men det blev ingen nästa grupp så här är jag och håller ställningarna.

Förmodligen är jag den sista människan på MIR. Om jag någonsin blir hämtad så blir mitt sista uppdrag att skicka rymdstationen ur kurs. Om miljarder och åter miljarder år kanske någon utomjording hittar mitt blod i tonfiskpåsarna, och bygger upp mig på nytt.

Som ni hör har jag mycket tid åt att fantisera.

Sex månader är en lång tid att vara ensam, medan alla lever som vanligt. Det hade nästan varit lättare om allt liv på jorden gått under, då hade jag inte behövt bekymra mig om dem. Men nu är det som det är. Vad ska jag göra? Tvinga dem att hämta mig? Hur då?

Jag är i de nya härskarnas våld.

Berättelsen jag läser handlar om en man som skriver. Det är en ganska fånig sak att skriva om, men beggars can not be choosers, som en astronaut en gång sa till mig på en strippklubb och som jag slog upp efteråt. Mannen skriver att det finns andra värden än ambition och annan strävan än effektivitet. Han skriver att drömmar behövs, inte för att klara sin budget, utan för att kunna hantera livet.

Mannen som skriver skriver om hur han röker och dricker. Skriver, röker och dricker. Det är tydligen allt han behöver, för i berättelserna kan han skapa vad han vill. Han träffar kvinnor och reser till andra länder.

Efter fyrtio sidor ska han gå på bio med en turkisk tjej, men hon är sen, hämtar upp honom med bilen och så ägnar de en timme åt att försöka parkera, så det blir ingen bio. Det är ganska spännande att läsa ändå, om hur han tas från att se på filmen liksom in i filmen. Hur hon försöker att fickparkera på fyrfilig huvudgata med bilarna tutande bakom henne. Och i parkeringshuset kör hon slalom mellan betongstolparna. När hon äntligen lyckats stanna sitt fordon slår hon upp dörren i en Porsche.

Jag skulle inte ha läst det där. De kommande veckorna drömmer jag bara om att köra på motorvägen där nere på marken. I några av drömmarna så ska jag försöka hitta en avfart, men jag färdas så snabbt att jag inte kan svänga i refugen. Jag flyger ut i vägrenen och vidare. Det är så jag vaknar, av att det tar stopp. En tall, eller en gran. Jag vet inte för då är jag redan död.

Jag skulle inte ha läst det där, bara hållit mig till det jag kan, mina siffror, mina händer. Jag börjar brodera igen. Efter tre månader börjar jag få upp tekniken och behöver inte längre plåster.

Jag är Sergej Krikalev. Det här är min historia. Kanske hämtas jag om sex månader. Kanske om ett år. Kanske aldrig. Det blir som det blir.

Juntan hade placerat Jordis morfar i fängelse, med motiveringen att han haft ihop det med kommunister. Straffet var livslångt, men morgonen innan femårsdagen av hans tid i cellen hade pliten skjutit upp luckan och väst: Du släpps nästa gryning. Luckan hade resolut dragits igen och där satt morfarn ensam igen med tystnaden.

Det fanns så mycket ny information att bearbeta. Han hade fått en framtid i frihet, skulle behöva ordna med boende, visste inte ens om föräldrarna levde, eller om hans käresta fortfarande höll av honom, om barnen visste vad han hette, vad han skulle ägna sig åt där ute.

Om han haft ytterligare lite fantasi hade han tänkt: Argentina och jag kan inte längre leva ihop, så snart jag kan flyttar jag till Sevilla, med mina barn, som kommer att få egna barn, och en dag bortom millennieskiftet kommer min dotterson Jordi att återge allt jag varit med om över några cervezas i det gentrifierade Macarena, där en skrivande sueco lyssnar med spetsade öron och senare tecknar mitt öde som om berättelsen var hans.

Allt detta kunde han ha ägnat gott om tid åt att fundera kring. Det var emellertid en annan fråga som sysselsatte honom.

Hur kom det sig att de berättade om frigivningen dagen innan och inte samma dag? Dessa sadister från födseln, som inte drog sig från att klippa fingrar eller rycka ögonfransar, hade nu funnit det lämpligt att ge honom åtminstone en dag att förbereda sig. Det kändes osannolikt, han kunde inte få ihop det. Nöjd med sin slutledningsförmåga bestämde han att det var en lögn, en till i raden av metoder att förminska hans människovärde, bara för att han umgåtts med Pablo och Enzo och deras påhittade fackförening som egentligen bara var en förevändning för att få sparka boll på arbetstid och en gång, bara en gång, räckt dem några sedlar för att trycka upp pamfletter. Som en gest av välvilja, snarare än ett politiskt kall. Men pesos som pesos. 

Där stannade han i tankarna. Dessa helvetets väktare drev med honom. Han skulle bli kvar i cellen, bli förd till innergården och piskas till invaliditet istället för att bli frisläppt. Han kände förvisso knappt av rappen mot huden längre, hela han hade bepansrats efter de här fem vintrarna i plågoandarnas våld.

De kunde säga vad som helst, göra vad som helst, han kunde ändå inte brytas ned mer än han redan brutits. Kvar av den glada pojken med det sneda leendet var bara ett minne. Om cellen hade berikats med en spegel hade han inte använt den. En gång i tiden ville han inget annat än att fiska med fluga.

Nästa morgon öppnades dörren redan vid sju och pliten gastade: Ut med dig, dags att göra plats för andra satanister som gärna sitter bort sin ilska.

Jordis morfar reste sig utan att säga ett ord, betraktade mannen kallt: han som kallades Zozo, eftersom han inte drog sig för att rista sitt namn i andras kroppar. Emellanåt under den nattliga ronden slog han med batongen mot gallret vid jämna klockslag för att rubba sömnen, eller sjöng kampsånger, visslade God save the queen, eller bara snöt sig utan att behöva det.

En gång hade han skvätt fimpar mot en bakbunden nykomling, vars hår till sist började brinna, vilket slutade med en plågsam död alla andra tvingades avlyssna.

Denna man släppte nu ut Jordis morfar, som vände blicken mot korridoren, gick, ut ur cellen, ut ur fängelset, till fots hela vägen in till Buenos Aires där han nådde sina föräldrars hus i Montserrat. Två våningar upp bodde de senast i varje fall. Nu mötte de honom i trapphuset, betraktade hans slanka knotiga kropp som en levande död. De gödde honom med biffar och rödvin, lät honom prata i sin takt, men det enda han ville diskutera kring köksbordet var en och samma fråga.

Varför dagen innan?

Varför dagen innan?

En oförmåga att planera mitt arbete gjorde att jag blev klar en månad för tidigt. Det fanns ingen anledning att meddela någon om min oväntade tidslucka, eftersom det pågick varsel på myndigheten och jag redan gjort mig impopulär genom att tappa laptopen i kollektivtrafiken och som straff fått den ersatt med en stationär dator.

Distansarbete var därför otänkbart. Istället begav jag mig varje morgon till det gamla biblioteket för att ”göra research inför folkräkningen”, som jag kallade det när någon frågade. Det var inte en fullständig lögn, för jag läste in mig på olika områden, bara inte just dem jag var betald att ha expertis inom.

Enklast var att börja med allt, tänkte jag, och gav mig i kast med en tidig upplaga av Nordisk familjebok, som inte på många år betraktats rymma godtagbar kunskap. Först slukade jag Niger-Osby, vidare till Tvål-Venezolan och Tennis-Tvåkönad. Egentligen gjorde läsningen mig inte klokare, eftersom jag mest lärde mig detaljer om framstående vetenskapsmän och friherrar som ingen sate längre kom ihåg, än mindre behövde relatera till.

I delen Eggegrund-Exlex letade jag, lätt egocentriskt, efter andra som delade mitt efternamn, i hopp om att jag hade en celeber släkting jag kunde skryta om. Det hade jag tydligen, om man nu kan räkna sig själv som en släkting. På sidan 231, andra stycket i höger spalt, fanns mitt öde infört, med korrekt födelsedatum och -ort, liksom beskrivning av mina studier i socialantropologi, arbetet som registrator. Även mina två havererade äktenskap nämndes, men tydligen stod jag i begrepp att inleda ytterligare ett.

Här fanns alltså fortsättningen. Enligt Nordisk familjebok skulle jag bara nästa år debutera med en fantasyroman betitlad ”Det gamla biblioteket”. Fler verk skulle följa. Jag skulle vinna Ivar Lo-priset och sedan få många anhängare i Frankrike och Belgien, för att slutligen beredas plats i Svenska Akademien, innan jag avled till följd av hängning om tjugo år (ett dödsfall vars orsak fortfarande utreddes av polisen).

När jag synade böckerna mer närmare fann jag andra öden som också ägde rum i framtiden. Ofödda genier och förbrytare fanns alla kartlagda av verkets framsynte skapare. Jag förstår att läsaren av denna text tolkar alltsammans som häpnadsväckande, men för mig gav det som hände mig bara en intetsägande känsla, så långt hade tristessen tagit mig att det sant förbluffande inte längre hade kapacitet att förbluffa mig. Allt bara: jaha.

När månaden hade ersatts av en annan kunde jag presentera arbetet med några powerpoints och mina chefer kollade sina mobiler samtidigt som jag på skärmen pekade ut vilka akter jag ansåg behövde flyttas över till kommunerna och vilka som skulle behållas på vår avdelning. Efteråt gavs jag fri lejd att genomföra planen, vilket jag kom att göra.

Någon roman om mina upplevelser i det gamla biblioteket skrev jag aldrig, det kändes redan genomfört och jag hade heller inte för avsikt att springa in i min egen död. Istället kom jag att försnilla ett tiotal miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, vilka gott och väl räckte för mig att köpa ett residens på Galapagosöarna, från vilket jag kom att ägna mig åt det som visade sig vara min sanna passion: flamingojakt.

Mitt intresse för kryptozoologi började med ett uppbrott. Hon och jag hade egentligen inget gemensamt utom våra känslor för varandra, vilket dessvärre innebar att det fanns ett bäst-före-datum inbyggt i relationen, och när hon ville prata allvar tog det slut, och istället för att slicka mina sår ägnade jag mig åt ett av mina flyktbeteenden: att fylla hjärnan med information.

Från sjöodjuret Nessie färdades jag vidare till den puertoricanska getvampyren chupacabra till den mongoliska dödsmasken, vilken beskrevs som en en lång blodig kotarm. Allt bara påhitt eller inte, beroende på om man frågade de lärda eller ögonvittnena.

Det fick mig att ge mig i kast med Gregory Forths bok om Homo floresiensis, den människoart som för tiotusentals år levde på ön Flores i Indonesien, men som författaren i sitt verk hävdade fortfarande fanns i levande exemplar. I boken la han fram varianter av bevis: någon hävdade att den kört på en lai hoa (som de kallades av lokalbefolkningen) med sin truck, en annan hade stött på en i skogen som härmat henne när hon sagt ”Vem där?”, ytterligare några påstod sig ha sett dem stjäla mat om natten.

Så jag for, utan egentligen förhoppning att få möta mina människosläktingar, utan mest för att komma bort från mig själv, ett flyktbeteende som omvandlats till en reell flykt. Kanske var det menat så här, resonerade jag i min inre loop, att jag i uppbrottet skulle kunna göra ett verkligt framsteg som vetenskapsman, att jag, med ödets hjälp, skulle vara den som bevisade att vi inte var ensamma här. Vi hade fortfarande syskon, kortvuxna, så som alla arter som isolerats till öar, och intellektuellt sannolikt inte riktigt i nivå med oss. Mänskligheten skulle behöva ompröva sin position, skulle behöva ta ett ansvar som vi hittills inte alltid lyckats göra. Visa att vi som civiliserade varelser inte längre behövde utrota allt som utmanade vår position.

Min expedition utgick från Jakarta, vidare med propellerplan till Komodo international airport på Flores, där jag tog in på hotell för att förbereda mig på vandringen in i djungeln. Jag begrep så klart att det inte skulle bli enkelt, och att det hela var ett gagnlöst projekt. Hur skulle dessa urmänniskor lyckas hålla sig hemliga på en ö med två miljoner människor? Hur har resterna av dem försvunnit? Hur hade de undvikit att fastna på övervakningsfilmer? Men, försökte jag resonera från hotellsängen under myggnätet, det fanns ju gott om arter som trots utrotade som plötsligt dykt upp i marknadsstånd och som återupptäckts på samma sätt som Columbus fann Amerika. Det är den västerländska positionen som är det problematiska, tänkte jag vidare, att vi inte tror på något vi inte vet, och vi vet så lite, så det lämnar väldigt lite utrymme kvar åt det ordlösa. Om jag inte skulle träffa mina släktingar hoppades jag åtminstone att få syn på en komodovaran, zoologiskt katalogiserad av västvärldens ”upptäckare” först år 1910 som en ”landkrokodil”, och förhoppningsvis ett mätt exemplar, men jag var inte rädd längre. Det fick bli som det blev, det här med livet.

På morgonen kördes jag med jeep till Rekas av några lokala guider. Vår vandring tog sin början. Jag hade utefter Forths bok kryssat för olika platser där lai hoas skulle ha skymtats och min plan var att länge vistas i ett område med många iakttagelser och helt enkelt smälta in i omgivningen och låta dessa skygga släktingar söka upp mig istället för motsatsen.

Så hade ingen tidigare expedition fungerat, där andra ägnat sig mest åt punktbevakning och jakt, några veckors arbete och sen hem till konferenserna med snabbkaffet och där de kunnat skryta om sin upptäckaranda och ”bevisning”. Jag skrattade till lite för mig själv under tiden jag klev runt i sörjan och duckade för lianer. Som att bevisa att grävlingar inte finns eftersom de inte har synts en enda gång under en svampplockning.

Det krävdes några dagars färd innan jag nått mitt kryss på kartan. Där fick jag hjälp att slå upp mitt tältläger, i en glänta intill en bäck med drickbart sötvatten. Med mig hade jag så klart både proviant och en läsplatta, och en absurd känsla av att komma hem. Jag vinkade av mina medhjälpare, när de satte av tillbaka mot jeepen och så blev allt tyst för mitt inre. Fåglarna tjattrade, vinden skallrade i trädens bladverk, bäcken porlade vagt som en avlägsen motorväg. Och där satt jag i min uppfällda picknickstol, aktivt väntande på en överraskning.

Dagarna passerade utan händelser. Mitt sinne gick mycket snabbt in i ett meditativt tillstånd där det förflutna blandades ihop med nuet och framtiden till ett och samma.

Det finns en massa känslor utanför relationer vi har ett namn för, kom jag att tänka, när jag tänkte på henne, som inte längre fanns med mig, eftersom jag inte hade ett namn på den relationen som dög för det västerländska, samtidigt som känslorna var högst verkliga, bara inte av något slag jag tidigare upplevt, inte distinkt passion, inte distinkt kärlek, men distinkt ömhet, distinkt medmänsklighet. Vad var fel med det, egentligen?

För mitt inre såg jag hennes ljusa hårsvall lägga sig över axeln under tiden hon satt och läste på kaféet, jag kunde känna hennes hand hålla om mitt huvud när jag vaknade med mardrömmar, hennes ljusa leende när vi omfamnade varandra. Allt bara över för att det saknades ord. Så förbannat onödigt.

Därför väntade jag på min släkting istället, ute i regnskogen som en trånande eremit. Vankade runt i gyttja och aktade mig för spindlar och udda ormar. Snart betraktade djuren mig som en av dem. Fläckiga kaniner skuttade förbi tältet utan att ta någon notis av mig. Jag kände mig odödlig, helt fri från mig själv, mina vanor och min art. Kanske kunde skogsmänniskorna lära mig något? Ty uppenbarligen hade de inget intresse att lära något av oss, mer än att de norpade åt sig fruktklasar i skymningen.

Jag vet inte hur lång tid som hade gått, men många nätter och många dagar hade passerat, när jag lamslogs av en okänd feber, möjligen orsakad av mygg eller bara den blöta hettan. Immiga drömmar intog mig när jag sov och hallucinatoriska uppenbarelser ersatte när jag var vaken. Några dygn in på febern vaknade jag i ett strålkastarmässigt månsken, inte längre ensam. Intill mig, hårt omfamnad av mina armar, låg en kortväxt varelse tyst och sov. Hennes hud var len som ett barns, hon doftade något okänt som jag associerade med chai latte, och hon tycktes trygg med mig, behövde väl också sällskap. Helt nakna låg vi intill varandra, som om vi gjort så här i många år redan, och nog reagerade mitt kroppsminne just så: symbiotiskt.

Men jag kunde inte hålla mig vaken särskilt länge för att betrakta henne mer noga, febern höll mig ännu i sitt grepp, och sömnen tog över på nytt, innan jag vaknade igen. Eller om det var en till dröm, jag kunde inte avgöra, men jag vet helt säkert att hon höll om mitt huvud och viskade orden ”I love you”, eller jag vet åtminstone att jag upplevde det. För det hände ju, i någon form i någon dimension, bara att jag inte kunde beskriva det så att någon annan kunde begripa det. De där hemma kom att kalla mig dåre och mytoman, men vid det laget hade jag slutat lyssna.

Ödet, hur skulle det kunna vara något annat? Att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna som stiger ut från kaféet och möter hennes blick. Just här, just nu. Vad det än är de försöker att ägna sig åt är det ändå hit ödet för dem.

I hans blick ser hon något annat. När han landar på trottoaren har han förstått att hon är hon. Han tittar på henne förskrämt, som om han tänker: att av alla människor som vandrar på planeten är det just denna jag försökt undvika.

Inte ens en antydan till en kram, inte ens av rutin eller plikt, han bara står där stelfrusen, som påkommen.

Det var oväntat, säger han och betraktar hennes konturer som om hon vore en vålnad. Jag menar, jag förväntade mig inte att träffa dig här.

Jag bor på den här gatan, säger hon.

Han svarar inte. Det här borde han ju veta. Hon har skickat adressen många gånger. Men hon har ju sagt så mycket. Svårt att hålla reda på allt.

En rådig vän till honom dyker upp med en näve, hälsar och konverserar, pratar om en konferens torsdag-fredag, och nu helgen ledig och de ska till Moderna museet. Vännen tittar på henne på ett sätt som kan förstås som att han är fullt informerad om den jobbiga tjejen, men att han inte riktigt förstår jobbigheten, inte när han ser henne och inte bara hör om henne.

Jaha, säger hon. Ha det så trevligt, missa inte Arkdes. Hej då.

Hej då, säger han, som ett förlåt, under tiden han rör sig bort, befriad.

Det är så det slutar.

Det började fyra månader tidigare.

Det var sommar. Den hetaste dagen, när hon satt på ett tåg mellan Borås och Skövde och bläddrade i en app för folk som vill träffa folk, och då hade han skrivit i sin profil att han saknade att prata med främlingar på tåg, och hon hade svarat att han hade tur för hon var både främling och befann sig på ett tåg. En kvart senare talade de i telefon. En vecka senare for hon till Skara för att träffa honom.

Nej, hon gjorde aldrig sånt där annars, men den här gången var det annorlunda, förklarade hon för hundvakten som orerade om att det fanns fler män, och då hade hon svarat att det så klart stämde, men att det bara fanns en av den här.

Hon tog med sig barnen. Det var ingen dejt. De bara möttes, som människor som redan mötts. Han var studsig och glad, visade dem runt på det sommarödsliga labbet. Grodyngel och andra blötdjur i mikroskop. Under deras ögon dallrade olika miniuniversum runt. Hon bjöd honom på middag, han följde med. Vidare till tvätteriet vid vattnet, där de låg raklånga över bräderna och bara tittade och kände medan barnen spanade ut över solnedgången. De var som en familj. Det kändes så omedelbart, att han passade in med dem, som ett öde.

Nästa dag sågs de på nytt, skulle in i domkyrkan men det blev sent, så de hamnade på ett konditori istället, och där i kön när barnen inte såg kastade han sig över henne magnetiskt och gav henne en djup längtande kram. En äntligen-kram. En var-har-du-varit-kram. Sen den stunden tog de varje möjlighet till att dra varandra åt sidan, nudda, känna, kyssas.

Nästa morgon vid utcheckningen sa receptionisten att det inkommit ett brev. En kille var här och lämnade det till dig, sa hon med betoning på kille. När tåget lämnade Skara började hon läsa, lyssna, drömma, och kände under tiden att det här var början, så det alltid var tänkt att det skulle börja. Alla steg som tagits bara för att kunna gå i takt med honom.

Konversationen bara fortsatte, helt motståndslöst. De pratade om hur de hade träffats, som främlingar på ett tåg. Först innan alla framtider skulle han på semester, en resa genom Balkan, men det förändrade inget, kunde de vänta så här länge kunde de vänta några veckor till.

Fast där under resan började tonen sakta övergå från kärleksfull och entusiastisk till kylig och saklig. Pö om pö blev hon ett besvär, under tiden han försökte närvara någon annanstans, med folk från förr, sina inre tankar, vid fontäner och på torg. En dag utbrast han under ett samtal att han inte var redo för en relation. Och allt var över med ett snitt.

Hon tänkte: Jag väntar. Det är någon anknytningsgrej. Jag tar ett steg tillbaka, ställer in bokleveransen till hans adress. Jag bara väntar. Han kommer tillbaka.

Mycket riktigt. Några månader senare skrev han, oväntat: Jag ska till Stockholm i jobbet, vill du ses?

Hon tänkte: nu ska jag inte vara för efterhängsen, jag måste ge honom distans. Jag behöver bara invänta att han är redo. Ankomstdatumet i kalendern blängde på henne hela november. Hon tänkte: Bara han får se mig så kommer han att minnas. Bara en kort stund. En sekund kan räcka. Det är bara att så många tankar kommit emellan att känslan inte längre för något utrymme.

Det blev den dagen. Så som alla dagar till sist händer. Hennes telefon var tyst. Kanske hade han ångrat sig, igen, men han tittade faktiskt väldigt sällan på sin mobil, det kanske var mycket med jobbet, det gick inte att säga säkert. Så hon gjorde sitt: föreslog mötesplats och sände sin adress, och så lite till och lite till och kände sig lite för angelägen igen. Han svarade inte.

Hon snyggade till sig, satte på sig blus och läppstift, för att, så att säga, vara redo, om ödet ville. Bara en sekund skulle ju räcka för honom att minnas. Hon gick ut för att inte vara hemma, fiskade upp mobilen varannan minut i hopp om en reaktion.

Vid Karlaplan hände något: han var uppkopplad, men han svarade ändå inte. Vid Fältöversten var han nedkopplad. När hon vände runt hörnan mot Erik Dahlbergsgatan slöt hon sig till att hon nog aldrig skulle få träffa honom igen.

Hon panorerade med blicken över gästerna på det trångbodda kaféet, när han klev ut och mötte henne på gatan. Av alla människor bara han.

Julen 1988 fann jag hos mormor och morfar två hasselnötter inom samma skal, en så kallad tvillingnöt. Du påpekade att vi nu kunde leka filipin, och förklarade reglerna: det gällde helt enkelt att säga filipin först, fast inte just nu utan vid ett bestämt datum i framtiden. Vi rådgjorde med varandra om ett passande tillfälle och sen tuggade vi i oss varsin nöt och slöt vårt förbund.

Jag tänkte så klart inte mer på det där, eftersom jag den julen fick rymdskeppet från stjärnornas krig i lego, och byggnadsarbetet underhöll mig hela lovet, innan min farkost hamnade på en hylla i pojkrummet, senare i en kartong när vi flyttade till villan och stannade där under tonåren. När jag började studera i Lund tog jag nästan inget med mig till korridoren, köpte, lånade och bytte till mig ett bohag, och vid den tiden var det ju nästan inget jag behövde.

Det här livet jag kom att ha blev ganska medelmåttigt:

Jag blev ihop med några tjejer som antingen tyckte om mig för mycket eller för lite, det blev aldrig riktigt balans, förrän jag bara tog en, eftersom jag var 29 år gammal och ville bestämma mig, och så fick vi barn, skaffade hus, jag hämtade och lämnade på förskolan i tio års tid, och så blev jag fyrtio och femtio och arbetade för mycket eftersom jag var chef nu och hade fått positioner som krävde personalansvar och försökte få tid till att läsa, men hann aldrig riktigt, eller så prioriterade jag det inte, det fanns alltid en ursäkt: dränering, rafsa löv eller världsläget.

Den 22 november 2045 väcktes jag av att telefonen ringde. Nu levde jag ensam igen. Barnen hade blivit vuxna och vi pratade i telefon då och då ganska pliktskyldigt, men för det mesta bara ägnade de sig åt sitt: vaknätter, klubbande och drogexperiment. Min fru hade gått bort i bröstcancer, en utdragen död som tog hårt på oss och mig, och till sist ville jag ingenting. Jag levde ensam och hade några årstider efter pensionen så gott som glömt bort varenda dag jag tillbringat på kontoret, rätt sorgligt men också lite skönt. Det var ett kort liv för att vara så långt.

Filipin, ropade du triumferande i luren. Filipin, filipin, filipin!