När koncentrationen lagt sig kunde vi äntligen prata igen. Om det där vad det nu var du ville prata om.

Det här var inte vad jag beställde, men hur skulle jag reklamera? I min profil hade jag uttryckligen bett om en relation fri från drama. De första veckorna gick smidigt så jag hade gott hopp om fortsättningen. Det visade sig emellertid att hon hade synpunkter, alltså på mig. Något jag alltså uttryckligen skrivit att jag inte önskade mig! Följaktligen blev jag tvungen att avsluta det så kallade förhållandet. Hon sa: Jaha! Nu förstår jag. Du söker en människa utan liv. Hon tyckte säkert att hon var rolig. På medeltiden hade vi inte såna här bekymmer.

Fingrarna hade sett fram emot det här så mycket att de slog knut på sig själva, vilket förbryllade läkarna på närakuten, som tog foton och frågade om det var okej att dela med sig i sociala medier, och jag sa ja, men menade nej, men för sent och alltsammans kom att bli en s k viral succé men det hjälpte ju inte mina fingrar, varför jag fått tala in detta via diktafon.

Roligare hade vi haft det, men vi kunde inte minnas när, och så roligt var det väl ändå inte.

Jag kan skriva mig var som helst. Som till fyrarummaren på St Persgatan med spektakulär utsikt över Industrilandskapet, men M har bara tillgång till ett av rummen, mot gatan och spårvagnen. Väggarna är målade i en blek grön trygg kulör. Resten av lägenheten ska renoveras, men vi tillåts gå där, över papp och målarburkar, men vi återvänder efter en runda. M förvarar en trave modemagasin vid sängen. Han lyssnar på P2, kanske spelas Dvořák, jag minns inte säkert men låt oss minnas så. Emellanåt lyfter han en tidning med ett pincettgrepp och börjar långsamt bläddra fram sida för sida. Han tittar på bilderna av skulpturala påklädda kroppar i perfekt ljus. Omsorgsfullt dyker han in i dem. Flera timmar kan passera utan att något annat händer. I de andra rummen ska renovering pågå men ingen renoverar. Här är alltid frid, där jag skriver mig.

Jag visste inte att jag sökte en brevvän i Toulouse men jag fann en. Hon älskade Sverige, trodde hon, ville flytta hit, för att hitta hem. Frankrike var också hem, men inte riktigt hemma, om jag förstod, och jag trodde att jag gjorde det. Hon skickade röstmeddelanden och jag pusslade ihop dem med foton av henne. Det fanns en intressant diskrepans i det vassa och mjuka. Jag började umgås med henne i vardagen, fotade stan medan jag föll Södermannagatan ner, drack kaffe på Barista, läste Rachel Cusk och gick på bio – såg en fransk film, inget vidare men den var fransk, och hon ville nog inte se den trots allt. Däremot ville hon äga en hund just som jag, men kanske inte nu, och inte jag heller. Det var ett arrangemang olikt tidigare arrangemang men nog var det ett arrangemang. Som två pratsjuka arbetsvilliga ambassadörer höll vi uppsikt över ett hett Toulouse och ett regnigt Stockholm åt varandra. Sommaren 2019.

En lördag kunde jag inte stiga upp ur sängen. Inte av trötthet. Det handlade istället om en slags mental vägspärr. Armarna kunde ingenting. Låren tyngde ned madrassen. Jag blev kvar. Alternativ saknades. Hjärnan orkade inte med något nytt, den orkade inte med över huvud taget, men kunde tänka sig luftigare poesi, och lite senare återläsning av bloggar från nollnolltalets mitt, skrivna av människor som då var äldre än jag, men som nu var avsevärt yngre. Jag mindes varje enskilt inlägg, likt en catchy refräng man visslat. Dåtidens medmänniskor byggde platsbyggda bokhyllor, småbarnsvakade på kaféer, drömde om kvadratmeter och länkade till nya filmrecensioner, samtidigt som dagarna rann vidare till den då jag återläste alltihop i stillhet: som den äldre av oss båda: iakttog bortblåst längtan, både min och deras. Hela lördagen ägnade jag åt detta. Dagen därpå gick jag till köket.

Jag resonerade med dig, det gjorde jag verkligen, men du ville inte veta av något resonemang, du ville andra saker, som jag inte ville, och då kunde man väl ändå prata om saken, men du ville inte prata, skyllde på att du var en katt, och liksom, kom igen, så säger alla katter.

Den som fotar flitigt dör mindre

Man vill ju höra det man vill höra