När vi hade sagt vad vi hade att säga hade vi fortfarande saker som ville bli sagda, som om rösterna framkallade nya röster, som i sin tur genererade nya. När rösterna blivit tillräckligt många la vi dem i en burk, tejpade på en etikett och skrev: Sommaren 2018.

Jag ser nu åldrarna jag såg framför mig och

jag tänker fram och bort dem

glider som en lögn mellan decennier

stjäl lite tid men hinns ifatt så fort

jag slår av på takten

tick tack

men nej tack

Du springer in i mig

Du springer inne i mig

Vattnet vattnade sig

Himlen himlade sig

Jag jagade mig

Jag hade inte bråttom så jag sprang

All den här kreativiteten behövde få sitt utlopp någonstans, men det blev ett inlopp och jag fylldes till brädden av fantasier som blev mig.

Så här hade jag inte tänkt mig framtiden, eftersom jag aldrig tänkte på den som en möjlighet. Så när den väl presenterade sig blev jag lite stött och förnärmad eftersom den oombedd pressade sig på och bad om min fulla uppmärksamhet, som en självklarhet, varför jag beslöt mig för att strejka. Framtiden blev en aning stöddig då, trodde väl att jag var intresserad. Men jag blundade bort den helt enkelt, fantiserade mig in i en fjäderbeklädd kuvös mellan Uranus och Neptunus, där jag spelade vinylskivor och knaprade isglass. Ni skulle sett framtidens min!

Några dagar efter att jag gått bort mottog jag ett brev ställt till mitt dödsbo. Jag fann det hela märkligt, eftersom jag hela tiden hade föreställt mig ett stort mörker efter döden, inte att allt skulle fortsätta som vanligt, bara i ett annat rum. Det var lägre i tak här, luktade tjära och lite lim, men jag klagade inte, för jag var inte besvärad varken av fräna odörer eller mitt eget sällskap. I brevet stod att alla arvingar skulle infinna sig hos min advokat på torsdag klockan 14:00. Detta var ju bara om trekvart så nu hade jag bråttom!

Sen juli hovrar en helikopter
över den utblåsta staden
Inget händer någonstans

Så här inleddes inte romanen jag inte skrev:

Själen hade sprungit långt, sa du,

den behöver sova, sa du.

Sen knackade det på dörren. Hotellpersonal. Hon undrade om jag behövde inspiration. Jag sa: Vad kostar det? Kvinnan skrattade till. Jag skrattade också till. Sen sa jag: Nej, men allvarligt, vad kostar det?

Låt gå, sa jag aldrig, men du gick.