Meny

Jag skulle fylla år i morgon, varnade kalendern. Mitt namn och min nya ålder gled fram över skärmen, och jag hade två val: stäng eller snooza. Acceptera hur döden arbetar sig närmare eller glöm. Jag lät rutan ligga kvar. Det gick några dygn och rutan låg fortfarande kvar. Sju år senare samma ruta. Tjugo, fyrtio år. Människor började dö. Jag fick barnbarnsbarn. Min hy var slät, jag kunde enkelt jogga uppför en backe. Forskare ville studera mig, åtskilliga gaypar ville åt mina gener, men jag avböjde propåerna. Mina memoarer behövde uppdateras vart tjugonde år. När jorden gick under hade jag redan förflyttat mig till Andromedagalaxen, från vilken jag skriver detta. Rutan finns kvar här uppe i hörnet. Jag fyller 36 år i morgon.

Vad betyder egentligen bra? Det är bara ett ord. Som gift.

Normalt är det du redan gjort

Redan i trapphuset fick jag en aning, en vag känsla om att det fanns något oönskat i byggnaden, och att den oönskade var jag, men jag bultade på dörren så som jag instruerats och leddes in till påskfirandet. Jag introducerades som Linns pojkvän och hon blinkade listigt och viskade när jag närmade mig att ”jag swishar senare, kör på bara, du är en naturbegåvning”. Man kan säga att jag löpte linan ut, hade både bestigit K2 och skrivit en doktorsavhandling om asatroende urfolk, men så frågade de hur vi hade träffats. ”Det får du fråga Linn om”, sa jag. Hennes farbror tittade ut mig och skrattade till, som om jag blivit genomskådad. ”Nej, nej, inte alls så”, sa jag. ”Jag är en ärbar man.” Han flinade. ”Jo jo, vi har allt hört om dina exotiska filmer.” Då kände jag att jag behövde bort härifrån, från den här sjuka förvridna familjen som trodde att jag gick att köpa, men det var för sent. De hade ordnat med en överraskningsvigsel förrättad av Ebba Busch Thor och jag var trots allt den anpassliga typen.

Jag lyssnar på ett sommarprat, som jag gärna hade talat in, eftersom det då hade varit sant, att jag hade varit Jonas Hassen Khemiri, men vill han det? Kommer vi överens? Bara en sån sak som kaffet: hur vill vi ha det? Färskmalet, tänker jag, och svart, eller är det bara jag – vad tycker vi? Han är tyst och låter mig prata klart, innan han ställer Frågan: Vem är jag, och vad vill jag honom? Det här med kaffet, försöker jag. Men jag vet inget av det där han frågar om, det är ju därför jag blivit Jonas Hassen Khemiri ihop med honom. Är det här verkligen din röst? frågar han. Måste jag verkligen ha en? försöker jag och vänder ned vår blick.

Hjärnan skriver gärna ut sig i långa meningar, så den får lite tid över till annat, bara vara, carpe diem und so weiter, som den övar sig så lite på, men verkligen gärna skulle vilja bemästra, och nog skulle hjärnan boka in sig på en lämplig kurs, men så kommer den på en annan grej, som kanske hänt för femton år sen, eller som möjligen kan hända om femton år till, och kommer vi verkligen ihåg allt nu, kanske är det något vi inte minns att vi borde göra, och vad vill vi egentligen, egentligen, tänker hjärnan, eftersom den inte vet något annat sätt. Vi kan tycka synd om hjärnan som har det så här, så vi skriver ut den åt den, och kammar den prydlig.

Det här kan inte vara meningen.
Kan det här vara meningen?
Nej, men den här då?
Så här kan vi inte hålla på.
Vi måste sätta punkt.
Bestämma oss för en mening.
Vilken som helst.
Good enough.
Sätt punkt bara.
Gör det.
Bestäm dig för en mening och gå vidare.
Men hur stanna.
När man aldrig lärt sig det.
Bara lärt sig fortsätta fortsätta.
Och nu är meningen långt där bakom.
Långt ifrån oss.
Längre och längre och längre.
För varje rad och år.

Jag ömsade Jag
och önskade en lång konvalescens
så Jag borde inte användas under tiden
Jag behövde gå i cirklar om Jag
så Jag i lugn och ro kunde färdigställas
men Jag ville springa så Jag sprang

Verkligheten rinner i min riktning
så jag kan ta ut den i förskott,
tänker du dig, när du tänker åt mig.
Eftersom jag bara rinner utan
verklighet eller förankring,
som en nyfödd dag, dag efter dag.
En dag är även tiden slut,
hade jag kanske tänkt på det,
alltså inte bara min och din utan tidens tid.
Det är ju vad du menar,
när du säger det du säger,
och berättar det du berättar,
minns jag i ett efterskott genom en text
som nyss inte fanns.

Åren går
och jag