Meny

Plötsligt köpte vi bort problemen. En ny uppsättning föräldrar skötte hushåll och hämtningar och vi kunde strosa längs Pisas gränder, sörpla chianti och recitera Carola. Barnen hade det väldigt bra, fick vi veta i vykort hemifrån och snart hade vi köpt en egen villa alldeles nära piazzan, där vi snart hade avlat fram nya ungar, som visserligen var yngre än de tidigare, men som också krävde mer uppmärksamhet, vilket föranledde en formaliserad lösning, som blev upptakten till en ny kategori hushållsnära tjänster vars patent kom att göra oss verkligt förmögna och riktigt riktigt lyckliga.

Ombesörj mig som vore jag din träbåt

Redan efter några timmar hörde du av dig, med en harang om trasiga busskort och avskedsförfaranden, men som receptionist hos Mytomanernas riksförbund hade jag förstås hört det mesta. Du sa att jag var bibliotekarie och inget annat, men jag skrattade bara åt dig. Alla dessa hyllor var bara en kuliss, det måste du ju fatta!

Inte alla män men

Förra året på Nobelmiddagen satt jag bredvid den kvinna som senare kom att bli min fru. Hon hade uppfunnit en ny typ av florsocker, berättade hon. Mycket inlevelsefullt beskrev hon den kemiska sammansättningen som både garanterade flor och robusthet. Hon la ut besticken i ett torn för att visualisera molekyler. Först vid desserten avslöjade hon att hon drivit med mig. Helt ogenerat sa hon det, mellan två tuggor. Egentligen hade hon tagit plats vid bordet genom sin man hjärnforskaren. De var frånskilda, men han våndades inför att åka ensam till Stockholm. Och man tackar ju inte nej, sa hon. Nej, man gör ju inte det, sa jag.

När jag började skriva den här berättelsen var jag tjugo år yngre än jag är när jag avslutar den. Det är en berättelse om tid och om otid. En skröna eller ett referat. Det är upp till läsaren att avgöra. Jag vet bara att jag måste skriva detta medan tid finns. Innan timmarna väller över mig och alla andra som är viktiga för historiens minne. Så låt mig inte uppehålla er med utvikningar. Det börjar så här:

Det finns bara en väg
välj den

Jag ser fram
emot tiden
då jag blickar
tillbaka

Det hade varit en ovana, som blivit en ovana genom att inte upprepas. En oovana.

Motsatsen var poesi,
eftersom dikter inte är text, utan mer som
bild och doft och musik.
Så det går utmärkt att skriva poesi
samtidigt som någon annan talar om
städinstruktioner, eller som en
tanke bakom en tanke.
En typ av jagskingring, fast åt andra hållet!