Meny

Jag tar en paus
jag blir en paus
pauseringen är själva innehållet

– du måste andas för att höra
suset av pausen
– en tyst genklang
av larm och stoj och översvämning

alltså antitesen till vad du hör
ett sus som inte finns
– symfonin som stänker dig prickig

Jag tror på regler bara inte på att följa dem

Mejlen tog slut. Jag klickade på reload några gånger, och några gånger till. Det kom inga nya. Jag tittade till mejlboxen igen några minuter senare, på kvällen, dagen därpå: mejlen var slut. Jag ringde Internetstiftelsen och hörde mig för om de kände till något plötsligt mejlavbrott, men det var tydligen att lokalt fenomen. Jag ombads vänta. Jag väntade förgäves. Inte ens mejlen jag skickade till mig själv kom fram. Och då insåg jag: det här var nirvana.

Det finns två sätt att möta det här beteendet. Ett är rätt. I det andra fallet får du rätt.

De skulle ordna nya värderingar.

Det skulle bli överskott. Vi kunde enas om att det var både bra och dåligt. Man vill förstås gärna ha skott över, men helst ska de blomma upp.

Förra gången alla var döda var det ingen som sa något.

När jag skrev kände jag igen nedslagen, som om jag hade besökt de här tangenterna förut, i just denna ordning, men bara som om, som ett varsel, eller som en reversibel kaosteori, som om cyklonen aldrig cykloniserats, eftersom fjärilen hållit sig på marken, i sin världsdel. Här fanns jag, som om jag var jag. Tangenterna, som orörda. Fortfarande ett liv kvar att leva. Bara allt kvar.

Konsulter utan gränser

Egentligen hade jag tänkt öva mig på att prokrastinera i dag men det får bli i morgon.