Meny

När vi hade sagt vad vi hade att säga hade vi fortfarande saker som ville bli sagda, som om rösterna framkallade nya röster, som i sin tur genererade nya. När rösterna blivit tillräckligt många la vi dem i en burk, tejpade på en etikett och skrev: Sommaren 2018.

Så här hade jag inte tänkt mig framtiden, eftersom jag aldrig tänkte på den som en möjlighet. Så när den väl presenterade sig blev jag lite stött och förnärmad eftersom den oombedd pressade sig på och bad om min fulla uppmärksamhet, som en självklarhet, varför jag beslöt mig för att strejka. Framtiden blev en aning stöddig då, trodde väl att jag var intresserad. Men jag blundade bort den helt enkelt, fantiserade mig in i en fjäderbeklädd kuvös mellan Uranus och Neptunus, där jag spelade vinylskivor och knaprade isglass. Ni skulle sett framtidens min!

Några dagar efter att jag gått bort mottog jag ett brev ställt till mitt dödsbo. Jag fann det hela märkligt, eftersom jag hela tiden hade föreställt mig ett stort mörker efter döden, inte att allt skulle fortsätta som vanligt, bara i ett annat rum. Det var lägre i tak här, luktade tjära och lite lim, men jag klagade inte, för jag var inte besvärad varken av fräna odörer eller mitt eget sällskap. I brevet stod att alla arvingar skulle infinna sig hos min advokat på torsdag klockan 14:00. Detta var ju bara om trekvart så nu hade jag bråttom!

Så här inleddes inte romanen jag inte skrev:

Själen hade sprungit långt, sa du,

den behöver sova, sa du.

Sen knackade det på dörren. Hotellpersonal. Hon undrade om jag behövde inspiration. Jag sa: Vad kostar det? Kvinnan skrattade till. Jag skrattade också till. Sen sa jag: Nej, men allvarligt, vad kostar det?

Mitt hus i Argentina hade blivit ockuperat. Jag for dit för att sjasa ut inkräktarna. Bara flygresan krävde arton timmar i anspråk, med byte i Miami och Brasilia, men till sist nådde jag fram. Mina nya inneboende var en grupp föräldralösa tonåringar som kallade sig Escapistas. De bad mig recitera en dikt på mitt språk, alltså mitt andra språk, det svenska. Jag läste högt från Tomas Tranströmers Östersjöar, som jag alltid hade med mig i handbagaget, utifall tankarna blev för skräniga. De frågade hur jag bodde hemma i Sverige. Jag beskrev min etta med kokvrå, beströdd med stuckatur och vinylskivor. De frågade efter bilder. Jag visade dem några, och de svepte fram bild efter bild på skärmen. Ledaren, en fräknig kille med basröst, frågade om jag ville homestyla huset, för det var verkligen i risigt skick till och med för bohemer. Alltså vi skäms ju när vi tar hit folk, sa han. Jag förklarade att jag skulle tänka på saken, men först behövde de ge sig av, för det är svårt att få pli på rummen om de rymde en kvintett onyktra poeter med tveksam hygien. En liten skelögd tjej som suttit tyst under hela konversationen ställde då frågan som fick en kall kåre att löpa längsmed min ryggrad. Hon log listigt när hon la ut orden: Men om du är här, vem är då i din lägenhet?

Jag hade lagt för mycket tid på det som inte var jag. Det som inte var jag hade fått nästan all min tid, ärligt talat, jag hade gett min tid till det andra, det som inte var jag. Jag kunde inte svara på varför jag lagt för mycket tid på det, eller jag kunde det, för det var lite kul, och allt som är lite kul får alltid lite för mycket tid.

Redan tidigare hade jag haft aningar, men nu blev det allvar på allvar. Rötterna drogs ut med rötterna. Slutet tog slut till slut. Här var nu här och nu. Det var den ständiga återkomsten som återkom och återkom. Och återkom. Det var inte roligt längre, det roliga var inte längre roligt, längre. Så här kan det kännas när det är så här, sa du, bara sådär, som om vi skulle ha det så här. Jag behövde börja om och börja om och börja om och börja. Bara börja.

Flugorna och mockastanken. Du låtsades småprata. Så tänjde du ut överkroppen och lutade dig över bordet. Jo det är så här att. Mörkret förgrenade sig i mig. Några år senare bytte jag stad och hav och namn. Ödlorna drack mjölk här. Jag körde på måfå i flera veckor bara för att det gick. På mobilen upprepade du Jo det är så här att, med andra ord. Jag behöver omgärdas av din andning, svarade jag för sent.

Jag hade fastnat i en stil, en stil som fastnat i mig, eftersom jag fastnat i den, eller om den hade fastnat i mig, det var egentligen inte så noga, för nu hade stilen trots allt fäst sig vid mig och jag vid den och vi skulle bilda familj och aldrig separera.

På balkongen som barn, när jag pekade mot skolgården som vajade bakom lindarna, när jag frågade om den gården, om jag en dag skulle vara ett av barnen som ägde gården, men du skakade på huvudet, eftersom allt skulle rivas upp och det var bara jag som inget visste. Snart skulle jag bli 35 år och återberätta episoden i en text från ett kafé i Hammarby sjöstad. Det var ändå ett kort liv för att vara så långt.