Meny

Plötsligt köpte vi bort problemen. En ny uppsättning föräldrar skötte hushåll och hämtningar och vi kunde strosa längs Pisas gränder, sörpla chianti och recitera Carola. Barnen hade det väldigt bra, fick vi veta i vykort hemifrån och snart hade vi köpt en egen villa alldeles nära piazzan, där vi snart hade avlat fram nya ungar, som visserligen var yngre än de tidigare, men som också krävde mer uppmärksamhet, vilket föranledde en formaliserad lösning, som blev upptakten till en ny kategori hushållsnära tjänster vars patent kom att göra oss verkligt förmögna och riktigt riktigt lyckliga.

Redan efter några timmar hörde du av dig, med en harang om trasiga busskort och avskedsförfaranden, men som receptionist hos Mytomanernas riksförbund hade jag förstås hört det mesta. Du sa att jag var bibliotekarie och inget annat, men jag skrattade bara åt dig. Alla dessa hyllor var bara en kuliss, det måste du ju fatta!

Förra året på Nobelmiddagen satt jag bredvid den kvinna som senare kom att bli min fru. Hon hade uppfunnit en ny typ av florsocker, berättade hon. Mycket inlevelsefullt beskrev hon den kemiska sammansättningen som både garanterade flor och robusthet. Hon la ut besticken i ett torn för att visualisera molekyler. Först vid desserten avslöjade hon att hon drivit med mig. Helt ogenerat sa hon det, mellan två tuggor. Egentligen hade hon tagit plats vid bordet genom sin man hjärnforskaren. De var frånskilda, men han våndades inför att åka ensam till Stockholm. Och man tackar ju inte nej, sa hon. Nej, man gör ju inte det, sa jag.

När jag började skriva den här berättelsen var jag tjugo år yngre än jag är när jag avslutar den. Det är en berättelse om tid och om otid. En skröna eller ett referat. Det är upp till läsaren att avgöra. Jag vet bara att jag måste skriva detta medan tid finns. Innan timmarna väller över mig och alla andra som är viktiga för historiens minne. Så låt mig inte uppehålla er med utvikningar. Det börjar så här:

Mejlen tog slut. Jag klickade på reload några gånger, och några gånger till. Det kom inga nya. Jag tittade till mejlboxen igen några minuter senare, på kvällen, dagen därpå: mejlen var slut. Jag ringde Internetstiftelsen och hörde mig för om de kände till något plötsligt mejlavbrott, men det var tydligen att lokalt fenomen. Jag ombads vänta. Jag väntade förgäves. Inte ens mejlen jag skickade till mig själv kom fram. Och då insåg jag: det här var nirvana.

När jag skrev kände jag igen nedslagen, som om jag hade besökt de här tangenterna förut, i just denna ordning, men bara som om, som ett varsel, eller som en reversibel kaosteori, som om cyklonen aldrig cykloniserats, eftersom fjärilen hållit sig på marken, i sin världsdel. Här fanns jag, som om jag var jag. Tangenterna, som orörda. Fortfarande ett liv kvar att leva. Bara allt kvar.

Jag nollställer mig. Mariekondoskt viker jag mig och placerar i lådor, så att jag syns när jag drar ut dem. Det är skönt i lådan, jag vet min plats. Jag behöver bara hålla mig vikt. Marie är stolt över mig, meddelar hon via tolk. Jag är också stolt, fast på ett annat sätt, över mitt fokus. Aldrig varit mer redo för att göra allt jag inte kommer att göra.

Det var en dag. Jag hade haft dagar tidigare. Stumma dagar, såna jag lät driva igenom mig. Den här dagen skulle bli annorlunda. Jag gick ut. Det var inte riktigt en sång, men ett nynnande läte, som kallade mig. Här i skogen satte jag mig för att fundera. Byxorna blöttes av mossa. Jag bestämde mig för att invänta ett möte. Till första människan som korsade stigen skulle jag kliva fram och berätta. Men ingen människan fanns och det var ingen stig.

Jag har brutit revbenet och lånat grannens katt. Den spinner över mitt bröst. Jag har läst att dessa vibrationer läker kattens egna skador, och kanske mina egna. När jag några dagar senare känner mig hel ser jag lappar överallt om en bortsprungen katt. Hittelönen räcker gott och väl till en ny hjälm.

Vid den här punkten behövde det förflutna uppdateras, eftersom allt det som kom efter var så väsensskilt från det som varit. Jag bokade en tid med mig själv för själva gränsdragningen, och en onsdag klockan 14:30 vässade jag min finaste blyertspenna, tog fram dagboken och rispade med fast hand ett mycket rakt och stabilt streck.