Meny

Jag behövde tinas, så jag frös ned mig med arbete. Till våren hade jag avverkat flera broschyrer, som skulle komma att nomineras till stora publishingpriset men jag gick aldrig på galan. Om detta visste jag inget när jag steg ut på Götgatan en majmorgon och mötte Herr T vid humrarna i fiskbutiken. Han synade mig som om han vore en skräddare och sa sen lakoniskt: Inget att ha, men det får duga. Jag följde efter honom flera kvarter för att få honom ett förklara vad han kan ha menat, men han ville inte säga något, bara skakade på huvudet och mumlade något om Sarajevo. Väl där förstod jag, sa jag i min Nobelföreläsning, som uppskattades av bland andra Horace Engdahl och flera betydelsefulla inredningsarkitekter.

Regeln var enkel: allt skulle ut. Men allt var inte bra. Men varför skulle en sån mening inledas med ett men? Och varför skulle den nästkommande också följas med ett men? Och fick man egentligen inleda meningar med och? Och vem är man om inte kvinna? Det var såna tankar som sysselsatte den annars mycket rationelle mannen den snöiga decembermorgonen år 2018 på planeten jorden i galaxen Vintergatan, som egentligen inte hade med vägar att göra, men den hette så helt enkelt för att människan skulle få lite lättare att relatera till det som inte går att begripa: och det var ändå lite fint, tänkte han och avslutade meningen med en punkt eftersom det är så meningar ska avslutas!

Du gav mig ditt visitkort. Jag läste att där angavs en adress till en blogg. Ja, jag skriver bland annat om vägsalt, sa du. Jag påpekade att det var ett smalt ämne. Du påpekade att jag var trångsynt. Kan vi inte byta samtalsämne? försökte jag. Vägsalt är att jämföra med nazism, sa du.

När vi hade sagt vad vi hade att säga hade vi fortfarande saker som ville bli sagda, som om rösterna framkallade nya röster, som i sin tur genererade nya. När rösterna blivit tillräckligt många la vi dem i en burk, tejpade på en etikett och skrev: Sommaren 2018.

Så här hade jag inte tänkt mig framtiden, eftersom jag aldrig tänkte på den som en möjlighet. Så när den väl presenterade sig blev jag lite stött och förnärmad eftersom den oombedd pressade sig på och bad om min fulla uppmärksamhet, som en självklarhet, varför jag beslöt mig för att strejka. Framtiden blev en aning stöddig då, trodde väl att jag var intresserad. Men jag blundade bort den helt enkelt, fantiserade mig in i en fjäderbeklädd kuvös mellan Uranus och Neptunus, där jag spelade vinylskivor och knaprade isglass. Ni skulle sett framtidens min!

Några dagar efter att jag gått bort mottog jag ett brev ställt till mitt dödsbo. Jag fann det hela märkligt, eftersom jag hela tiden hade föreställt mig ett stort mörker efter döden, inte att allt skulle fortsätta som vanligt, bara i ett annat rum. Det var lägre i tak här, luktade tjära och lite lim, men jag klagade inte, för jag var inte besvärad varken av fräna odörer eller mitt eget sällskap. I brevet stod att alla arvingar skulle infinna sig hos min advokat på torsdag klockan 14:00. Detta var ju bara om trekvart så nu hade jag bråttom!

Så här inleddes inte romanen jag inte skrev:

Själen hade sprungit långt, sa du,

den behöver sova, sa du.

Sen knackade det på dörren. Hotellpersonal. Hon undrade om jag behövde inspiration. Jag sa: Vad kostar det? Kvinnan skrattade till. Jag skrattade också till. Sen sa jag: Nej, men allvarligt, vad kostar det?

Mitt hus i Argentina hade blivit ockuperat. Jag for dit för att sjasa ut inkräktarna. Bara flygresan krävde arton timmar i anspråk, med byte i Miami och Brasilia, men till sist nådde jag fram. Mina nya inneboende var en grupp föräldralösa tonåringar som kallade sig Escapistas. De bad mig recitera en dikt på mitt språk, alltså mitt andra språk, det svenska. Jag läste högt från Tomas Tranströmers Östersjöar, som jag alltid hade med mig i handbagaget, utifall tankarna blev för skräniga. De frågade hur jag bodde hemma i Sverige. Jag beskrev min etta med kokvrå, beströdd med stuckatur och vinylskivor. De frågade efter bilder. Jag visade dem några, och de svepte fram bild efter bild på skärmen. Ledaren, en fräknig kille med basröst, frågade om jag ville homestyla huset, för det var verkligen i risigt skick till och med för bohemer. Alltså vi skäms ju när vi tar hit folk, sa han. Jag förklarade att jag skulle tänka på saken, men först behövde de ge sig av, för det är svårt att få pli på rummen om de rymde en kvintett onyktra poeter med tveksam hygien. En liten skelögd tjej som suttit tyst under hela konversationen ställde då frågan som fick en kall kåre att löpa längsmed min ryggrad. Hon log listigt när hon la ut orden: Men om du är här, vem är då i din lägenhet?

Jag hade lagt för mycket tid på det som inte var jag. Det som inte var jag hade fått nästan all min tid, ärligt talat, jag hade gett min tid till det andra, det som inte var jag. Jag kunde inte svara på varför jag lagt för mycket tid på det, eller jag kunde det, för det var lite kul, och allt som är lite kul får alltid lite för mycket tid.

Redan tidigare hade jag haft aningar, men nu blev det allvar på allvar. Rötterna drogs ut med rötterna. Slutet tog slut till slut. Här var nu här och nu. Det var den ständiga återkomsten som återkom och återkom. Och återkom. Det var inte roligt längre, det roliga var inte längre roligt, längre. Så här kan det kännas när det är så här, sa du, bara sådär, som om vi skulle ha det så här. Jag behövde börja om och börja om och börja om och börja. Bara börja.