Meny

Flugorna och mockastanken. Du låtsades småprata. Så tänjde du ut överkroppen och lutade dig över bordet. Jo det är så här att. Mörkret förgrenade sig i mig. Några år senare bytte jag stad och hav och namn. Ödlorna drack mjölk här. Jag körde på måfå i flera veckor bara för att det gick. På mobilen upprepade du Jo det är så här att, med andra ord. Jag behöver omgärdas av din andning, svarade jag för sent.

Jag hade fastnat i en stil, en stil som fastnat i mig, eftersom jag fastnat i den, eller om den hade fastnat i mig, det var egentligen inte så noga, för nu hade stilen trots allt fäst sig vid mig och jag vid den och vi skulle bilda familj och aldrig separera.

På balkongen som barn, när jag pekade mot skolgården som vajade bakom lindarna, när jag frågade om den gården, om jag en dag skulle vara ett av barnen som ägde gården, men du skakade på huvudet, eftersom allt skulle rivas upp och det var bara jag som inget visste. Snart skulle jag bli 35 år och återberätta episoden i en text från ett kafé i Hammarby sjöstad. Det var ändå ett kort liv för att vara så långt.

Jag hade inte vaknat ur drömmen, eftersom det här var en dröm som inte krävde sömn, eftersom jag sällan sov nuförtiden, eftersom det inte behövdes, eftersom jag levde i den här drömmen, som inte krävde sömn. Jag levde i ett cirkelresonemang, kan man säga. Ett lotteri med årstider. Men mest höst.

Efter att jag börjat markera ”intresserad” på alla event jag avsåg att attenda hade mitt deltagande blivit allt högre värdesatt. Jag var den framskjutna stolen, undantaget som bekräftade regeln. Jag blev lite sedd, och det var väl allt jag hoppades om livet när allt kom omkring.

Det här inträffade samtidigt som våren slog bort alla andra bilder ur flödet, men jag hade inte hunnit titta ut ännu, eftersom jag fastnat i det här tillståndet, som var mitt egentliga, själva väntan på det outtalade och oundvikliga, som man alltså inte fick prata om, men man fick vänta på det. Det var då det hände. Det som hände. Själva händelsen. Hunden i trapphuset. Jag bytte snabbt koppel och halsband på den. Jag blev husse och han blev Hasse. Mitt livs romans.

Jag började äta alla frukostar på hotellet intill, eftersom jag läst att vi är som mest mottagliga för nya stimulerande bekantskaper när vi är på resa och jag var ändå någon typ av bekantskap. Gränsen gick vid att bli igenkänd på Vasamuseet, men vid det laget hade jag vänner i Shanghai.

Du var en av de här rösterna som jag rörde mig genom, men som inte hördes, förrän jag många år senare frågade mig varför fläkten stängts av och du sa att den hade varit bortkopplad sen förra hösten och jag frågade: Men var är den nu? Det visste du inte och jag frågade runt men ingen visste, för fläktar hamnar väl på tippen och dekonstrueras, precis som folk och labradorer.

Nästan varje dag tänker jag på hur du blev till, som en rosa eller grön robotdinosaurie som hackar sig ur sitt plastägg och går från främmande till självklar. Och hur jag i den sekunden insåg att det var den sekunden, då du föddes och blev till. Och jag upprepar sekunden, drar ut den över livet, som en evighetssekund, när du blev till och fanns och BLEV TILL och FANNS.

Det här var egentligen en sån här sort med försvinnande bubblor, fick jag veta dagen därpå då du sorterade glasflaskorna i pappkassar och berättade för mig vad du egentligen tyckte om mina vänner.