Meny

Så här. En kub i en kub, några kvadratmeter som var mina från och med nu. Hon den tidigare, den nyligen promoverade, hade gett sig av så sent som igår, sa man mig, hade kånkat banankartonger genom korridoren till hyrbilen och satt av till prekariatet. Nu var det min tur att göra samma resa, men skulle bara värka fram en doktorsavhandling under mina sex år i skrubben.

Ja men, jag var verkligen peppad, det var inte det, det var bara att de här kala ytorna och nakna bokhyllorna orsakade ett intresse. Bara ett intresse. Jag slungade in min egen referenslitteratur och några tomma pärmar, och det kändes genast bättre. Testade stolen, ja, den bar mig. Den skulle ta mig igenom det här. Det här. Hur skulle jag börja? I vilken ände skulle mina studier ta vid?

Jag reste mig irriterat och vankade runt bland mina kvadratmeter för att hitta något, åtminstone något, som påminde om henne. Astrid Israelsson. Det var namnet som fortfarande prydde rumsdörren, de hade inte haft tid att ta bort det bara. Bara inte haft tid. Jag vet egentligen inte vad jag letade efter, ett hårspänne, en postitlapp med telefonklotter eller kanske en bild på något brorsbarn. Men jag väntade mig inte att finna vad jag fann. Under skrivbordsunderlägget: ett brev.

Eller inte riktigt ett brev: en nekrolog.

Astrid Israelsson, född i Stora Tuna församling, har lämnat institutionen vid en ålder av 34 år. Hon ansågs under många år vara en av de mer tongivande deltagarna vid torsdagsfikat såväl med sina udda samtalsämnen som med sina hembakade sockerkakor med ingefärssmak. Hon var också en idog presentpengsinsamlare vid jämna födelsedagar. Därförutom var hon snabb att påpeka om någon av doktoranderna hade missat att knäppa någon knapp i skjortan, eller ifört sig sin pullover ut-och-in.

När hon inte hängde över en tungrodd engelskpråkig bok hade hon för vana att fundera ut udda practical jokes av karaktären: kalla kollegan Ylva för Alva under en hel arbetsdag. När Astrid inte befann sig inne på institutionen kunde hon ringa runt till nyblivna föräldrar och föreslå kvällsaktiviteter för att ständigt bli bortvald till förmån för den yngre generationen och deras basbehov. Framtiden för Astrid tycks oviss, men i och med doktorstiteln har hon hopp om att åtminstone ge sken av framgång vid eventuella parmiddagar.

Det var allt hon hade skrivit. Jag vek ihop brevet försiktigt som om det var viktigt att ingen sett att jag tagit del av innehållet. Tystnad i korridoren, jag hade ju varit tidig, ivrig att sätta igång, men nu, jag visste inte hur jag skulle kunna räkna på det här.

Som alla känner till finns det ingenting viktigt i världen som vi inte kan räkna på. Om det inte går att räkna ut är det således inte viktigt. Och om det inte är viktigt finns det heller ingen egentlig anledning att räkna på det. Men detta? Hon skrev bara, ja, hur ska jag uttrycka det? Strunt?

Fortfarande hade jag inte fått svar på frågorna jag bar på: hennes civiltillstånd, vilket ämne som var föremål för hennes avhandling, vilka slutbetyg hon fått på gymnasiet. Dessa tankar sysselsatte mig dagen igenom fram till det mörknade och jag steg ut i den kalla Umeåkvällen och vankade stilla hem till lägenheten på Hyggesvägen. I morgon skulle allt bli bättre.

Helt säkert bättre.